Erkänner att jag skrivit i ett annat forum, varit otrogen denna blogg, varit anonym , skrivit och tänkt. Dela med mig, endå är det samma där, för vem skriver jag? Vem är det jag formar mina ord för? Egentligen ska det vara för mig själv. Men jag behöver bekräftelse, bekräfta att jag existerat, existerar. Jag syns , alltså fins jag.
Jag sitter här och försöker tänka på de ord som min psykolog har planterat i min hjärna, autism, att jag har en autism. Svårigheter med att förstå världen, människors samspel,
Jag läser av människor , och försöker agera utifrån de mönster jag lärt in, ibland funkar det, ibland blir det så fel. Och I min värld tror jag att alla tycker att jag är besvärlig, fel, ute och cyklar, min kunskap är noll värld. Att folk egentligen tycker väldigt illa om mig,
Det är inte logiskt, jag vet. Absolut vet jag att det är hjärnspöken och inte sant, människor har inte tid med mig ändå, de har fullt upp med sig själva. Logiskt ja, men inte min känsla,
Bekräftelse på att det är sant , tolkar jag in i min konstiga hjärna, tolkningar som är galna och destruktiva.
Nu ska jag lära in mig Konstruktiviteten, som ett mantra, och så acceptera , men det är ju kärnan i problemet, att jag accepterar min ologiska slutsats och Konstruktiviteten blir destruktiv. Komplicerat och snurrigt. Ändå är det sanningen och min värld.
Så för att återgå till bekräftelsen,
Min psykolog säger att jag har svårt med relationer, och Japp, jag håller med. Jobbigt, komplicerat, och på snudd omöjligt att begripa sig på.
Jag måste ständigt läsa av läsa in, anpassa mig, försöka förstå, hitta lösningar, och så står jag där med en konflikt , och jag fattar ingenting.
Men vem ska bekräfta mig om inte jag själv kan begripa mig själv?
Så på en skala 1 till 10, vart ligger jag i autismens värld, en 4 a eller kanske en 6 a, eller jag vet inte.
Hur ska jag kunna veta det. ?
Trasig och obegriplig
På frågan om jag säger sanningen, hos psykologen sa jag , alltid, men med handen på hjärtat, så är det mera så att jag säger vad jag tror folk, människor, förväntar sig för svar. Således vänder jag kappan efter vinden. Läser av och tolkar in. Drar slutsatser, mins allt och lagrar detaljer, och min hjärna är ständigt på.
Det är kanske därför jag isolerar mig , för jag orkar inte vara alla till lags, tänka så mycket, veta så mycket.
Men jag kan inget annat, jag är sån, alltid varit sån. En sån som inte begriper vad det handlar om.
Lära om lära rätt.
Vem ska lära mig , vem ska ge mig bekräftelse, hur ska jag hitta något att förhålla mig till.
Var hör jag hemma någonstans?
