vardags bekymmer

I vardagen, då allt liksom bara ska flyter på.
 Allt göranden är naturligt och otänkt. Bekymren ligger i vad man ska ta på sig för kläder. inget tycks passa, kropen kanske har förändras.
Bekymren ligger i att skynda sig till en redan bestämd agenda. jobb, dagis, handla, möten, gym och fritidsintressen.
Bekymren finns absolut,  och hör till vardagen. Och allt liksom flyter på, kroppen är med. Inte alltid i posetiv menning, men ändå, vardags bekymmer. lönen ska räcka till allt man vill göra, ibland måste man ge vika för måsten. Det är jämna plågor, huvudet upp fötterna ner.
Lite som man har tänkt,  det finns en plan och ett mål.
Och jag minns dessa sorglösa dagar.

I livets utkant, när allt har en annan position,  vid sidan av det normala. Vi som ser skuggsidan av solen som vardagen. Där hjärtat är trasigt och hoppar i ångestens ojämna slag. Och bröstkorgen smärtar av ömhet. själen och kropen skriker av smärta, och det är jobbigt att leva.
Här ligger bekrymren i fokus på att orka byta pyamasen mot kläder som man inte sover i. Här ligger det i om orken fins att duscha,
Här ligger det inte i om man ska äta utan om man får behålla maten. Illamåendets motsägesfulla efekt, där hunger spelar en ett spratt. Och det gäller att hitta något som fungerar att äta.
Här handlar det inte om att hinna till något, utom att hitta motivationen att vilja, hitta något bakom olusten,
Här handlar det inte om att fylla på batterier, utan att spara på den energi man har, hushålla på lusten.
Här handlar det om kampen om meningslöshetens gastkramande grepp,
Här handlar det om piller, möten och samtal. Här handlar det om att inte ge upp.

Mitt i allt finns kämpar andan, på en annan plan, inte att gå till gymet kanske. Utan att kanske orka gå på sin promenad,  gå ut och se folk på någon tillställning, utan att falla ner i mörka ångest hål,  våga att vara sorglös, skratta åt eländet, vilja ha vardags bekymmer.  Ha en agenda, mål och menning.
Och i bland är det så. Ibland hittas något som förgyller, gläds då med oss, fördöm inte.
Ibland är det ett spel, en mask, bara något att dölja sig bakom, spela med då.
Vi bär så mycket i smärtan att vi måste få glömma, även om vi skriker av trötthet och ångest, när mediciner inte hjälper längre, när vård inte finns, när vi gör annat, som inte kanske är så rätt, men ha tilltro att vi behöver just det, just nu. Och döm inte.
För vi gör så gott vi kan.
Och vi kämpar
För att få vardags bekymmer ,

Herarkin

Sjukdommars  status, finns dom?
Oja, skapade av en stor massa, påhjejad av media. Visst ja ! Det handlar själklart om penngar med.
Hur rangordas dessa åkomor då? Genom dess synlighet, genom dess status i massmediashjälpargalor, pompa o ståt, glitter o glamour.

Det är inte så att jag missunnar alla forskningspenngar för cancer,  eller vad det nu gäller, eller alla små rosa band, som får symbolisera det som gör det posetivt att vara sjuk,
Hur lätt är det inte att få uppmuntran eller sympati för den kampen, cancer, den otäcka tärande defekt som drabbar så många, oftast i dag med posetiv utgång, och det tackar vi forskningens framsteg och den posetiva framtidstro, som ändå finns. Klapp på axen , bra kämpat, vi är med dej.
Ibland går det inte lika bra och då fins en blå stol att begrunda.

Missförstå inte min text, alla som drabas av någonform av sjukdom, får kämpa, kämpar, dagligen.
Och vi följer dess kamp, och vi lider med dessa.
Trafikoffer,  med en synlig skada, där rörelse apparaten har mycket synliga och krävande åtgärdspaket till hjälp. är hjältar. Och vi hejar på. Duktig du är.

Men det fins defekter som inte har samma status, inte några galor, eller rosa eller blå band. Inte några kämpa kampen reklamsnuttar, inte ens en blå stol, när kampen fick en tragisk utgång.
Det fan jag i min kamp, då där jag satt där på bedömningsenheten,  på psykiatriska kliniken, hur tyst det var, hur bakom allt låg, en byggnad på baksidan om det stora sjukhuset, en lång koridor med en vit markering att följa, ledde mig till ett väntrum där folk satt och tittade i golvet, ensamma i sin ångest.

Där är det ingen som lägger ut en bild på sig själv, där i väntan på, eller skriver om sin glädje om äntligen få hjälp.
Här är ingen tacksam att hjälp finns, här är allt tyst, och lite skämigt, här är inget självklart. Och inga hurrar i prerferin att din kamp hittills här lätt dej framåt, utan känslan är mera att nu gav du upp kampen, la dej platt på magen och kryper till korset,  jag var inte så stark som jag borde.
Psykiatrin,  och tysnaden råder.
Återigen, vi skriver inte på statusen, om de åtgärder som görs, de mediciner som skrivs ut, är inte alls lika roliga som andra,
Inga uppmuntrande fika stunder med vännerna,  efter besöket, efter våran behandling, vi går tysta hem, till ett tyst rum, där vi ska hela oss i symundan av all glamour andra sjukdoms bilder ger.
Kom igen en promenad orkar du nog!

Ibland önskar jag att jag skulle kunna säga att jag har diabetes,  brutit mitt ben, cancer och då helst bröstcancer, eller varför inte kunna säga att de ska operera mitt hjärta.

Jag som bara har kronisk värk, värk i själen och jag har en värk som inte har någon synlig orsak,  värken som är så total orationell,
Och så totalt obeskrivlig. Hur ska jag förklara, det osynliga, det som bara fins som något defust beskrivit av läkareliten,  och med hur många benämningarsom helst, och det är så svårt att förklara.
Måste man förklara sig då?
Ja, det måste gå att se, det måste finnas någon vettigt,  något som inte flyter ut, och det måste förstås.

Upplevelsen att ge upp, att gå till psykeratin, söka hjälp, är det starkaste jag har gjort, tuffaste stegen, hoppets nydanande i periferin,

Varför är du sjukskriven då..??

Jag har brustit min själ. Och jag har fått mitt hjärta gipsat.

Kan du skriva något fint på mitt gips?

vandrar stilla.

I själens tomma rum vandrar jag stilla.
Tomheten ekar, misströstan skriker sin bleka förtvivlan på hjälp.
Och jag försöker, om att jag kämpar. Fast kampen är tyst och stilla, ensam sitter jag vid mitt bord. Önskar mig bort, önskar mig något annat.
Men ser inga möjliga utvägar.
Ibland är det som det är omöjligt, vad som ens företas,
Jag trode att äntligen skulle det finnas något att ta sig ann. En fysisk påtaglig, defekt. Och enligt Österåsens sjukgymnast, fans det något att göra, tyvärr grusades det snabbt här på min egen vårdcentral, dessa smärtor är bara något som min egen sjuka hjärna har hittatpå. Och "tyvärr" är det inget och göra. Precis,  just det, vad viste inte jag, varför kämpa.
Dessa alla förståsigpåare,

Men allafall, någon slags undersökning ska han utföra,  mest bara för att.
Och så ny medicin, kanske min livslust återkommer, så jag kan hitta någon form av lust i denna, missmod. Psykologer är inkopplad, äntligen. Inskriven på psyk,
Inskriven. Psyk, sjuk i huvudet.  Och jag vandrar stilla in i min själs tomma rum, vad blev det av mig. Gammla människa, ryck upp dej.
Önskade någon sa, jag förstår dej. Och jag viste att det är sant.

Jag har fått information om att det fins en fin kursgård, i en otrolig vacker omgivning, där det fins en sorgearbetes kurs, om jag önskar tillräckligt hårt, affimerar,  att jag vill gå, jobba med mina stängda rum. Så jag kan öppna upp min själs allra hemligaste gömmor. Men som alla vet kostar det pengar,  och det fins ändå inga, så varför önska.
Så jag vandrar stilla i mina tomma rum, med dörrar stängda för närvarande.

  Tills jag orkar.

Åter -ta skrivadet.

Mitt skrivande har legat på is, men som all is, tinar det fram igen.
Det är på tiden igen att jag börjar formulerar mina tankar igen.

Livet har formaterats om, hårddisken kraschade,  och jag har skrapat ihop all information i en ny, sakta tar sig allt samman.
Ibland får jag kämpa att förstå informationen som kommer, ibland är det lätt och roligt,
Glädjefullt, rogivande, men aldrig förnöjsamt

.  Det gnager en olust i magen.

Österåsens hälsohem, en rofylld plats, med energier som ska hela, samtidigt är det en plats för eftertanke.  Möta sig själv, stå inför domen, vad har jag att jobba med. Hitta sin kärna, sin inneboende roll, offerollen är min.

Jag får en känsla av hopplöshet, vad jag än gör slås jag om kull. offret.

Hur hittar jag ur. Våga möta mina demoner.  Stå framför tåget av känslor som rusar rakt på. Smärtsamt och hoppas på att hjälp finns att tillgå. Sen när vågen av smärta har passerat.

Isoleringen som jag hamnat i, bryts av samhörighet, och jag känner att jag vill bryta min bubbla, bubblan jag har varit i så många år.

Men vem har rätten att bryta min bubbla, vem har rätten att sticka hål på min omslutande skydds barriär.?
Vem har rätt att på skynda processen?
Jag lever i en balansgång, där minsta lilla kan få mig på fall.
Oslupna ord, blickar, min egen ångest,
Vem har rätt att döma?
Om jag vill ta plats i en grupp, prata om mina erfarenheter, få uppmärksamhet, räcker det med att jag får höra att jag tar någon annans tid, någon som kanske behöver den bättre. Och det är oåterkalleligt,  jag tappar fotfästet helt. Och hamnar i min ångest.
Och jag har bara en strategi,  att fly. Att på så kort tid som möjligt försvinna in i dimman.
Där jag kan finna tröst och ensamhet.
Där ingen kan nå mig.
Hur många tabletter jag tog, 5-6 kanske fler, dimman tätnar och allt försvinner, all förnimmelser om smärta,  om förlust och ångesten att ta plats. Få finnas,  vara med. Synas.
Jag försökte, men någon gjorde hål på min illusion om att det var okej.

Men vad vill jag uppnå.? Vem ska se mig? Vem ska uppmärksamma mig?
Det är en gåta. En o upplöst villfarelse.
Det jag vill hitta och uppnå. Det jag vill tillåta mig , och att det är ingen fara att ta plats.
Det är en lärdom.

Det är ingen fara att ta plats.
Det är ingen fara att göra sig hörd.
Det är ingen fara att att synas.
Det är ingen fara att ha en åsikt.
Och det är absolut inget att skämmas över att
Dela med sig av sina erfarenheter.

Var ligger värsta scenariot? 

Vad skulle kunna ske om jag tog plats?
Om någon inte hade samma åsiktsom jag?

Nya insikter löper om varandra, och jag lär mig.
Tar till mig upplysning om sorgearbetes process, och fortlöpande konsekvenser,

Inget sker av en slump! Eller?

sommar sommar.

Skolavslutning ` sommar barn `  i nya sommar skor,
sommar blommor`
och allt är glatt och lite vemodigt.
En avslutning, och en ny början på en ledighet. Och jag hatar,

Av alla tider så är det skolavslutning som berör mig mest. Kyrkan och barnens sång. små liv som stolt visar upp sig inför ännu stoltare föräldrar, och fröken som gjort sitt jobb, mer eller mindre bra,
visa går vidare nöjda med den gradering de fått, vissa har inte fattat koden och ligger efter,

Vissa fick inte gå ur, utan stannat för alltid, Klasslös. Ålderslös.
I minnet precis som det slutade,
och jag våndas.

Men jag får inte fly, jag står där i kyrkan och hör sången.
Ser barnen, och är närvarande, fast i bröstet är det tungt.
Det fins inte luft att stå ut, tårarna vill bara komma.
och jag kämpar emot,

Det är skolavslutning. ¨

Och nu är det sommarlov, '

och det ska bli ännu en sommar,

Ännu en tid

och jag mår inte bra.

arbetspröva!

Jag har beställt en buss i dag.

Jo jag ringde och fick uppge mitt namn.  väl framme i stan hittade jag tilltänkt plats R. Och fram kör en taxi, , överraskad, ja absolut, lyx. Och jag betalar 25 kronor för den turen.
Glad i hågen trotts regn, äntrar jag ur bilen och promenerar på gången fram  fotar allt som är vackert. Och det är mycket som är vacker på berget,










Vatten droppar på dammen,  vitsippor i skogskanten, blåbärsris,
 tomma parkbänkar.
barnens vilda tjut är oundvikligt att höra.  Glädje













 Eftersom  regnet kyler lite så, besöker jag  hemslöjds affären,  mycket vackert och mycket dyrt,
konstaterar att det är inget för mig.
På andra sidan i huset finns en delikatessbutik,  hyllorna är fyllda av godsaker, allt från godis till fisk, . Ser glass disken och tänker att en glass skulle jag kunna förära mig, men sen,

Messar Annelise, min kontakt på plats, att jag hat anlänt, hon har en skolklass på fäbodvallen, och ska vara klar snart,
 Vi bestämmer att vi ska äta lunch,  jag smiter in på serveringen, beställer en lunchlåda med kycklingsallad, fotar inredningen, känner tidens vinslag i inredningen, blandningen mellan nutid och då tid,

Annelis väntar utanför med sin skrinda och korgar med kaffekoppar och attiraljer hon har använt  i sin historia, barnen har fått dricka kaffet,  tittat i sumpen.

Kontoret blir nästa anhalt,
Och jag får träffa fler människor på plats, trevligt samtal, god lunch,

Annelis behöver byta om till sina vanliga kläder så vi går till hennes kontor, Samtalar om livet,

Vi går vidare till min blivande arbetsplats, och en ny anläggning på norra berget, en trädgård, som den såg ut förr.
 En historisk trädgård ska det bli,
De var i full färd med att  gjuta staketstolpar och anläggning av bäddar och alla var i fullfart med uppgiften.

Efter besöket så går vi tillbaka och jag tackar för mig, pratar lite om organisationen norr berget kontra museet. Det känns lite komplicerat, men det löser sig nog med det med, Bara att ta det som det kommer.

 


Jag tänker ta trapporna ner och efter som jag lovat mig en glass. köper jag mej en strut med pistage och ägglikör, en favorit.

Promenerar ner till stan genom skogen och har en svindlande utsikt över stan och den nya bron,

Fotar på min färd,  det är inte så lätt med glass och kamera, vem har sagt man inte kan göra allt på en gång.

Jag njuter verkligen av min färd nerför de branta trapporna,


Bussen hem är full och solen steker på mig genom fönstret,


Och jag är trött,

På måndag ska jag börja,

Maskhål

Tradolan blev dagens hål. som jag tog. Smet undan. försvann in i.
Negativ.
Fly genom maskhållet jag skapat

är ett mycket enkelt sätt att ta dagen, forcera fram i ekorrhjulet, harva i dagens göromål.
Under täcket, i värmen nära till drömmen.  Jag droppar ner i hålen, när orken tryter, när smärtan tar över.

Maska mig fram genom veckan, Maskhålen bara finns där, utan min egentliga medgivande.
För min ork är borta,
För min värk är stark, och vinner lätt.

Ändå   har jag påbörjat mitt trädgårds arbete, där de riktiga maskarna bor.
I svart mylla, kall efter vinterns vila.
Där under ytan gror ogräsets trista rötter, som har varit utan sol, Vita och bleka,  precis som min hud.
Utan att exponeras av den livgivande solen, längtar  de att få komma fram.

Längtan efter det varma, det rogivande. efter att få fika i bersån, medhavd vin och rökta räkor på klipporna, efter varma kvällar på fäbodvallen,  i skogens dolda sken från månen som stilla skickar sina gyllene strålar genom den täta skogen,
Skogsgläntan där bara tystnaden råder, sakta morgon dis på åkern.
Människor som rör sig hand i hand i kärlek och gemenskap. Längtan.

Längtan efter att få vandra stilla vid havets kant, höra vågorna bryta sin outtröttliga sång.
Dansa till eldens sken i nattens sena timma, trummans dova slag mot hjortens skinn följer med i rörelsen.

Våren har satt sin första fina längtan i gungning,
Maskhållen är många och jag kan ta vilket jag vill,

I yttre lugn och inre kaos.

Dagen som bara försvann.
vissa dagar är bara så. Liksom bara rinner stilla ur tiden.
Och jag skulle ha gjort både det ena och det andra.

Vissa dagar låter jag bara försvinna in i tomheten, utan plan eller mål,
jag tänker, det kan jag ta sen, eller jag låter inte ens den tanken komma, sen,
och tiden passerade.

I vilken sinnesstämning jag än befinner mig, låter jag lugnet råda, stilla, sävligt. Inget ses ut som om det måste göras, vardagens göromål blir gjorda ändå,
som att äta, gå på toa, slänga in en maskin tvätt, diska, titta lite på tv, kolla in mejlen. spela lite spel. prata med Maria och Mikaela som kommer från skolan, se till att de får sin mat, mera disk, och så vänta på älsklingen, vänta.

Och min dag är nådd till enda. nu stundar natten  och jag flyr in i drömmens värld,

Ännu en dag i Kaoset.

 

vänner,

Jag förundras över hur många skriver att vänner prövas i svåra stunder,
men viken vän är jag då om jag inte, kan förstå en väns agerande,
viken rätt har jag att döma en vän om den inte orkar med eller inte förmår sig möta upp.

I svåra stunder behövs någon som stöttar, ja
men alla behövs inte, på en gång , de som inte orkar i första kritiska skedet, måste få chansen att komma senare när det värsta har lagt sig, i periferin har de väntat och så i rätt ögonblick kommer de fram.

Om jag tillåter de komma.

Om jag då åberopar att de inte fans där från början. vems vän är jag då? Egot som talar, förlåtande vännen.

Vänskap kan se så olika ut, I förtroende speglas det som är. I erfarenheter av vad som var,
 Historien tillsammans.
Vänskap är inte  krävande, vänskap ska var fri från tvång,

och Självklart är det lättare att bli förlåten än att förlåta själv. Det är det som präglar,

Vänskap som sviks behöver inte vara av ondo den kan bara var en avvaktan på inbjudan, Inbjudan från dej.

Så ni som säger att vänskap som prövas i svåra stunder, är det kanske så, att det är du själv som måste prövas, Om din vänskap är stark nog att förstå hur olika vi är, Hur olika vi reagerar i ögonblick som förändrar.

Nästa gång kanske du är den som inte förstår va den andre behöver.
och du får erfarenheten av att veta hur jobbigt det kan vara att stå utanför,

Tänk om vänner fortfarande väntar, där i periferin.  Väntar på att bli inbjuden igen,
är din vänskap så stark att du kan ta första steget.
Eller.........

jag fick ett brev.

Glad i hågen öppnar jag. Brevet,
och  ur  välde det svart hat och fördömelse,
I brevet. som skrivs ur någons form av förhoppning om att det är deras godhet. och välvilja.
ord väller fram,  som är så svåra att ta till sig. Ord som hoppar i takt med rättrådighetens mörka ego.
I hopp om att jag ska på ett plan förstå deras godhet, i ett plan förstå, att det ska rättfärdiga deras inblandning.
Hopp om att jag ska räddas. undan det hot som existerar i deras hopdiktade inbillning.
I tron om de besitter hela sanningen, I hopp om att jag ska förstå deras godhet.

Men jag begriper ingenting, var ligger rätten att berätta. Var ligger rätten att fördöma.  Var ligger rätten att lasta över något på mig. något som hände för 15 år sen, och som redan då inte fick någon substans.
jag vet jag överreagerar.
att jag ska förstå deras oro,

Men idag gör jag inte det, Idag ser jag bara den rättfärdiges första sten . De rättrådiga, de som skapar oreda.
Vem har skulden, vem har rätten att aldrig förlåta. att aldrig glömma. Även om det brinner en eld utan substans. Utan grund,

En bitter kvinnas förlust, som åberopar skuld utan bevis. Som rättfärdigar sin rätt att döma-

I all välmening, har någon nu satt min värld i mörker och det är inte pga brevets innehåll,, utan för att någon tar sig rätten att sprida falska rykten ., sprida förtal

I min värld ligger det nära nu till en polisanmälan.  Detta är inte rätt och riktigt. Inte nu inte sen, utan Aldrig.

Det som åberopades i brevet, existerar inte. fins inte i något arkiv eller i något brottsregister, det var ett förhör och misstankarna las ner, ledde inte till något, utan det var anklagelser utan grund.

Och anklagad kan vem som helst bli när som helst, om vad som helst och det får aldrig bli något som ska förfölja en människa resten av livet,

Nä det är fel. och jag bestrider, men hur,,,, dessa människor kommer aldrig att tro på oskuld.

min själ

Ärr, bleknar, tappar sin styrka, men fins alltid där,
liksom skadade själar, läker aldrig. Det trasiga, det sargade försöker bara dölja sig,
ärret döljs bara av livet själv och får stå tillbaka för det som sker,
under ytan skaver ärret otröttligt mot själen.

Själen som söker lindring i allt som kan skapa ordning.
Trasig själ har aldrig ro, ångesten arbetar dag och natt . liksom smärtan i kroppen. Fysiskt Varje dag, varje timma varje minut, varje sekund, utan rast eller ro, Vilar aldrig. Under ytan gror ärren.

Och att så snart du är försvarslös slår den till med sin kväva, sin trånga livsutrymme, försvarslös hittar den varje smärtsam förnimmelse som försöker bearbetas, och allt startas om, och ärret rivs upp,
smärtan i själen  påtvingas, påtagligt och livet smärtar.

Tiden som ska läka. Existerar föga, försvarslöst mötes det oundvikliga, livets förgänglighet.
Och om du för ett kort ögonblick glömmer eller försöker skapa någon lindring, kommer livet att sända dig en påminnelse om din förtappelse
. Ärret skaver under ytan.

Det gror en avgrund i min själ. En insikt om förtappelsens varande. Att aldrig får någon glömma.
Jag Inser att världen är en ond plats och vi måste leva i den.

I dag är en tung dag. I dag lider min själ, och jag funderar. Aldrig ska det ta slut.

Ärr går inte att få bort

Det döljs av livet.

Ett brev.

Interiör hemma hos mig
Välkommen 

Jag fick ett brev på posten, ett brunt kuvert, en enkel och handskriven adress, med mitt namn,
Dessa brukar alltid innebära någon form av ångest,
Men detta gav mig en sån skön känslas i kroppen,
Detta enkla brev skriven av någon. är bara ett tecken på att det är en god värld vi lever i.

Och jag är bara tacksam, någon dag kommer jag med att få ge,
av hela mitt hjärta.
<om du ger ska du få>
Det vackraste av alla gåvor. att ge,
och tacken står skriven i stjärnorna,

 Avsändaren vill inte ha tack, men om jag sänder ut i universum att jag är tacksam och önskar denna okända ängel allt gott, så hoppas jag att budskapet går fram,

Tack,

Mitt gröna fönster. Styrka 

Till universum sänder jag min önskan om att livet nu vänder, NU är det min tur,
Jag är redo att förändra, på något plan, om än lite,
Inte så stora steg att jag faller igenom i svart mörker utan med små nätta steg ta mig ut i världen,

Med ett jobb, någon form, av sysselsättning.
Med en ork, någon form av entusiasm.
Med flera människor runt mig.
Som vill vara i min värld.

Panik

Ångesten river i hjärtat,  andningen blir snabb och ytlig, luften räcker inte till,
Jag vaknar och vet inte vad som händer,  gårdagen kommer som ett rusande tåg, det går inte att stoppa, vad hände? Gårdagen hade något att visa, och jag kunde inte hantera,
Möten som jag viste skulle ske, möte som jag planerat. Ändå vart det inte som jag planerat.  Tänkt.
Och morgonen startade med panik, och jag måste bearbeta mitt beteende,  vad gjorde jag, varför gjorde jag så. Varför sa jag inte det.  Varför vågade jag inte möta utan valde att titta bort,
Jag kände mig så fel, och mitt dåliga självförtroende fick ta plats, min ångesr att inte duga kliver fram och får all fokus i ett naffs,
Jag andas och tänker att hur gör jag nu?
Och inser att inget går att göra, absolut har ögonblicket passerat och jag får ta lärdom,
av vad jag inte gjorde, vad jag inte sa,
Kommer jag att göra anorlunda nästa gång,
Fast jag kan bara konstatera att det går inte , för det första mötet är redan gjord,
Nästa gång är en annan gång,  och då finns andra problem som måste lösas
Och jag har panik ångest, men det går även det, över,

Att vara

Hur enkelt det skulle vara om man alltid får vara förstådd.
Att få vara. just så som man känner sig. och accepterad , just precis som man är.

Att få vara satt på pedestal i bland att få styra och ställa ibland. Att få gråta, skrika, skratta om vart annat,
Att lyckan sol lyser på dej och du hatar.
När Kroppen skriker efter kärlek och ändå känner kroppen att du inte är värd det. När Kärleken känns som ett hot och ändå är det enda rätta. det som får världen att kännas hoppfullt och för något vidare. När vardagen är hopplös, och förtvivlan över det som är, behöver ha någon form av utlopp.

När jaget vill mer än den förmår, när kroppen skriker av smärta och det inte går att vara på annat sätt, än att överleva, och någon klappar på axeln och säger det är ok.
När någon säger att det är ok och mena det.

Ibland är det lika svårt att vara den som mår dåligt som den som ger. Den som står på sidan och ska förstå hur, humöret som far  upp och ner.
Och om kroppen som inte vill och viljan att vara är större än orken.
Och sorgen som tar över.
Och det går inte att ta sig ur. När problemen blir övermäktigt.

Men älska mig då, ta mig i dina armar. Förstå.
Gör min dag, ljus i mörkret, ge mej förståelse att det är ok att må dåligt.
Besvära dej inte med att hitta någon förståelse eller någon logisk förklaring på mitt beteende.
För det fins inga.
Försök inte att besvara mina handlingar genom att försvara dej,
för det behövs inte, för det är inte du som har gjort fel.
Ha bara förståelse att det är ett tillstånd, att genomlida.

Värm mig med din värme. ge mig tid att återhämta mig.
Ha tålamod med mitt humör för jag kan inte rå för det.
Ge mig kraften att hitta någon som är jag, i spillrorna av det förflutna som omger mig.

Orka vara min vän.

normal,?

I en och samma mening kan  jag kalla mig väldigt normal och samtidigt påvisa min onormalitet.
I samma mening som jag kan påvisa hur lika jag är den gängse normen kan jag åberopa min individualitet. Jag är! Olika, lika. eller är det Lika, Olika.
Och var är skillnaden?

Hur påvisar man en normal standard? Vem har satt upp dessa gränser,  Vilka mått mäter man med?
Att ha barn är normalt, men att ha åtta barn känns lite onormalt och utanför normen.
Att ha en utbildning är nog en normal inställning. men att ha fem utbildnings grenar angränsar till galenskap.
Vad vill jag bevisa?

Normalt, är det, att ha vissa motgångar. Viss mått av bakslag. Sju års olycka pratas det om i sägnen. Och sen ska oturen vända till något positivt. efter regn kommer solsken, det lovas så i sången.
Är det mer vanligt än ovanligt att det händer att orken tar slut att viljan inte existerar.
Hur laddar man batterier?


Hur ska Jaget få ta plats, hur hitta man sin inre kärna?  klassas det som något positivt att egot har en central roll. och som de flesta, på något plan strävar efter.
Att få vara med i samtalet, synas, känna att det fins ett sammanhang i gruppdynamiken, Att vara önskad är normal,
           men hur kom det sig att dessa, självklara utrymmes sfärer, är så svåra att åstadkomma.
När hamnar man i offer rollen?

Att våga synas , att känna att det duger det man är. Vem man är, vad man står för.
Att platsen som man upptar är den rätta plats att vara på.
Hur åstadkommer man det om man ständigt känner sig utanför och vilse,
Hur normal vill jag vara?

när det inte fins några ord

I ordens värld ska det flöda fritt, likt vårflodens strida ström., eller takdroppets påtvingande droppande,
I tankens värld ska det spinnas trådar, likt väven i livets mysterium, likt det vackra nätet spindeln väver, i morgons dimmans gråa dunkel.

Men i mitt huvud är det tyst, tomt, lite som i väntan. I dag är det dagen då allt förändrades,
Ett år, har passerat, Ett år i tomhet och förtvivlan,
Ett år i stillastående tystnad. Då värden passerade i ilfart. Och jag försökte hänga med.

Ord som Nu, är ett funktionellt ord. Nu, är ett ord i varande.
Ord som Då, när vi vill åter minnas det som var. Då, ett ord som påminner oss om att det som passerat och Då är ett ord som stannade i minnet.

I dag är det en dag som är i nu som ändå ska minnas i dåtid. och då ett ord som ska påminnas mig om att idag för ett år sen stannade min värld och jag blev kvar där,
Om är ett annat ord som står skrivet i mitt innersta. OM och hur, ska jag gå vidare.

I dag samlas vi syskonen, i mitt hem och sörjer tillsammans ett år av sorg, saknad och förlusten av Mattis närvaro.

jag söker bidrag

inte visste jag det var så svårt att söka bidrag
inte visste jag det var så svårt att lägga sig platt
inte förstod jag det var så svårt att få allmosor.

Jag trodde jag var duktig som betalade mina räkningar.
jag trodde det var en bra strategisk plan att göra det rätta
men nu har vi inget att äta.
och det är långt till nästa månads utbetalning.

men det fins lite kvar i skåpen, några torrvaror.
det är inte svält än,
men det är svårt hålla gamarna från dörren.

För om du inte kan betala, eller om du inte kan betala i tid. då kostar det
och det kostar dyrt,
påläggningen av en räkning som i början var relativ liten  kan bli tusentals kronor dyrare.
och vist , regler är att följas,
lika för alla,,,,,,,,

men hur kan det vara lika,, jag och du är inte samma..
och du och jag har inte samma förutsättningar-
jag har en annan verklighet än du.

så var fins humaniteten.

Inte i regelverket alla fall

bara hos de som förstår. .

önskar jag mig

Om jag fick önska mig något.
om än bara lite,
skulle jag önska mig en annan tid.

Om jag fick önska mig något.
om än bara lite
skulle jag be om ett och annat.

Om jag fick önska mig något
om än bara lite,
skulle jag nog vara i ett dilemma.

För det liv jag har är ju mitt..
det som blev av mig
är det som är-

Om jag skulle önska mig något.
om än bara lite ,
så skulle ju det jag redan har också försvinna.

Fattig.

. 

Jag är fattig

Enligt normen väldigt fattig. Utanför det normal. det som kallas normen för vad du ska ha och leva för. 

Men hur fattig är jag egentligen? 

När är man fattig?

Har man för lite av något? ja det är verkligt fakta. 

Det finns något som inte räcker till, I mitt fall, och antar hos många, Pengar, en inkomst. 

Inte pengar i sig, jag har en sjuklön, som betalas av samhället. en allmosa. Nej min rättighet. 

Sjukdomen är inte min att skylla på. jag vart inte påkörd med flit. eller var det så att jag var där på fel plats i fel tid, av en anledning?  Det kommer aldrig det något svar på, inte just nu alla fall., 

Ja men hur var det nu då, Fattig. Det räcker inte till, inkomsten kontra utgifterna, 

Har jag för många utgifter då? 

Är det tv, brevbandet, telefonen. jo,, antagligen. men nu har dessa en utomordentlig idiotisk regel, ( och åter igen mitt fel) de är låsta fram till december.  så de går inte att säga upp. så nej,, där har jag inget val, än.. Värme i huset. jo klart det skulle kunna gå att stänga av... men frysa.. huva,, nä det får va så.. och eftersom jag nu inte är en rik person får jag tyvärr det dyrare alternativet på taxan. 

JO de kan ju inte veta om jag kan betala,, så.. återigen, dessa tokiga fattiga ,, de måste ju begripa att det måste ju ta betalt av oss,,, för vem skulle annars betala? 

Vatten räkningen.. nä den går inte heller att avstå från, ja. det är som det är med det, måste ju ha vatten,, 

sen vad mer då? 

Mat... haha .. nä det räckte inte pengarna till,, nä vi äter av vad som finns, vi svälter inte, det finns snälla vänner. 

Bussen åker jag med ibland... fast det får bli mer sällan det. 

Och så är det så att det blev ju en liten räkning kvar,, hm,, jo det vart det förra månaden med, och den vart 600 kr dyrare att vänta med.. så det kommer samma nästa månad med.. så det där med att koma ikapp, 

det känns som en utopi, 

klaga,, nä- det här är bara fakta,, från en fattig. sjukskriven välutbildad kvinna i sina bästa år. ( bästa) jaja. hade ju kunna varit iallafall. 

Så fattig.. är jag på pengar. Det är fakta. 

                                  Men det finns ju andra värderingar i livet, 

Kärlek. Empati, en annan. förståelse, värme, otaliga saker som berör en på djupet och skapar någon form av känslomässig utfyllnad. Vänner. Människor som bryr sig. Mina barn som jag älskar av hela livet. 

Någon form av rörelse, som att dansa. som att åka skidor, som att lyssna på musik, Berikande och upplyftande, 

Dessa är ovärderliga och går inte att leva utan,. 

Händelser som skapar goda minnen. Resa mot ett mål. 

Huset, Lite si och så med allt, mycket som skulle behövas extra händiga händer o fixa. ( och massa pengar) men ändå något som jag kallar hem, och ger mig värme och tak över mitt huvud, något att komma hem till. ovärderligt.  

Dessa saker gör mig inte fattig. 

utan rik. 

på vänner. 

vänner som vet och förstår. Utan villkor. 

Rik av kärlek, Rik  på kärlek

Mitt liv är inte fattigt. För jag har längtan, och jag har saknaden. 

Och jag vet. 

Att efter regn kommer solsken., 

Verklig värklighet. i Aldrigheten.

är det vatten? Himmel? Träd eller skuggan av? Ja vem vet Vad som är verkligt 

Verkligheten! den där som bara är, den som inte går att förbise. Den verklighet som finns runt oss, alltid. 

verkligheten som är både obönhörd och  oformbar, Verkligheten , den som jag lever i.

Den som existerar i allt, varje sekund, varje minut varje timma , varje dag. ändå är den i aldrigheten. den där overkliga , oförståendeheten, den som ingen kan förstå. ändå är den overkligheten min verklighet.

I allt och mycket. är oändligheten den verklighet som existerar. som tid, som vetskap.
 Att inget är som det ska och allt precis som det är. I aldrigheten existerar inget sunt förnuft eller får kallas normalitet. För när aldrigheten tar över fins bara den där oändligheten av det som ändå är verkligheten.

Finns det då en sanning i det som sker. Går det, som i drömmen, vakna och tänka om, drömma om, göra det gjorda ogjort. Går det att göra om sanningen från drömmen till verkligheten. Så den passar in i aldrigheten. självklart inte,
aldrigheten existerar inte.
bara  den verkliga värkligheten.
Aldrigheten är en Illusion av  sanningen,

Jag lever i aldrigheten.

Går det att Leva så?

I ständig värk, en värk som sitter i den fysiska kroppen, som sprider sig som en eld, från nacken, ut i armarna, stannar upp i armbågarna, bränner hål i huden, för att slutligen ta varje finger och vrider om och kroknarihop. Smärta,
I ständig värk, höfter och ben, som ständig träningsvärk, stelt och stappligt, som en hopknycklad trasa, och fötter, tår och så denna klåda, värk, och missmod.
I magen som vill vara med och bli påmind om att den faktiskt är väldigt känslig. Och baxnar under den hårda verklighet. av ständig medicinering.  vad är magvärk då? molande, ibland i kramp. Illamåendet, som ständigt vill få utlopp.
Mitt huvud, stånkande, krampaktigt biter jag ihop käkarna. tänderna som dör under tryck .
nämnde jag om min hud, brände jag mig på solen. flåddes jag levande? småaktigt av mig, jag är öm.
Ändå är det bara värk i min verklighet. där själens smärta ändå vinner.

Går det att leva så?

Ja vem bestämmer det? Aldrigheten? Verkligheten? Vem?

Kanske är det jag som har den makten, Jaget du vet , Hon.-- ja Kanske..

Samtiden.

I går när jag promenerade till vårdcentralen, var mina steg tunga och tårar flödade. När livet känns hopplöst. Börjar jag skriva i mitt huvud, orden som forsar fram i tanken. formas till meningar, som sedan mynnar ut i en stor lättnad,
hur jag som i tanken flyr in i en värld som jag kan bemästra och forma. göra till min, som jag behagar,

Jag tänkte i går, på hur jag läste upp det jag skrivit och hur människor tänkte att mina ord var något att ha,
Sen försvinner de , orden, som sanden slätas ut av vattnet. till en tom och slät yta, något som jag sen kan fylla med nya ord som helar,
Orden leker lätt i mitt huvud, formas och flyter.
minnesbanken finns där att plocka ur, ta det som känns bra för stunden. jobbar fram ett nytt scenarium.  tiden går att flytta och hantera .
samtiden, nu och då flyter ihop.

I min fantasi, där fins inga gränser. och det är min värld där ingen sätter upp regler och förmaningar, jag har full tillgång och rättigheter att skapa.
Och inga rättrådiga kan skada mig med sina ord om bättring eller fördömanden.

Igår Skrev jag i mitt huvud om minnet, hur jag ska forma mina minnen så de inte försvinner. Om hur tiden skapar om och fördunklar sanningar,
kan jag minnas utan att smärtan fördunklar, om man talar och samtalar om händelser som skett i dåtid, får de plats i samtiden, nu och här,
hur gör man? vad vill jag minnas `

Om hur jobbigt allt var, hur många möten jag var kallad och gick på,?  nej , jag vill minas ...

Om hur vacker han var., Hur snäll och oskyldig han var, naiv och modig, omtyckt och kärleksfull,
och mamma hjärtat gråter,
Jag vill minas hans doft. som sakta försvinner.
jag vill minas hans värme om hans mjuka hud,

Hans leende som smälte , hans ögon som glittrade och var djupa och kloka. jag vill minas
hans varma kropp. som sov bredvid min. en vacker liten gosse. med ett vackert hår , ostyrigt och tjockt. som jag kunde vila min haka mot när vi satt nära., Tårar

Jag vill minas hans stolta blick när han utförde sina upptåg,
och mamma hjärtat gråter,
för nu har jag inget försvar mot minerna , de kommer som en uppdämd flod, som fått stå emot barriärer av återhållen smärta.

Minnet av din närhet , dina upptåg, din obeskrivliga livs glädje, en del av ett par,
den del som fins kvar är påminnelse om att samtiden är trots allt är kvar, i dåtiden som var men som inte blev,
virrvarr av känslor.
och jag mins.

för du fins ju här hos mig,  I mitt liv, mammas vän och hjärta.

PÅ Kärlekens dag. och de säger att kärleken är störst och övervinner allt.

Tro är det som försätter berget, och förutsätter en fortsatt kamp ,

Hoppet som aldrig ska överges och skapar det som Sammanlänkar världen, till de som är vackert och återskapar  Kärleken.


Tillit.---------------

jag reser mig upp.

Jag reser mig upp. Igen

Små ord, fyra i följd, lätta att förstå.
Hur jaget, jaget som ska förflyttas från en punkt till en annan, jaget som får en uppmaning utav sig själv, att sträva mot målet. Målet som är uppåt. att förflytta sig mot en annan nivå.

Enkelt, att säga, enkelt att tänka, enkelt att skriva, men nästan omöjligt att utföra.

Att ta sig i kragen.  Rycka upp sig, kom igen, du mår bra av det.
Och vetskapen den finns, hur enkelt det är.
Kunskapen att göra det, intellektuellt förstå , hur.

Ändå är det omöjliga som ska utföras, om det rent fysiskt vore möjligt, om strävan låg i att trotsa någon naturlag, ja det säger sej själv, viljan, åter igen viljan,

Orken , den som ska räcka till alla göromål.
Alla göromål som ska utföras på en o samma dag, och orken fins för en sak. Om orken då tar slut i att bara fundera ut vad som ska göras, när livet hamnar i moment 22.

Vad är orken då, var ligger den rätta naturen i orken, Viljan? avsaknad av förmåga att se? fysiskt?
Tröttheten som förlamar,
Hitta viljan och orken kommer , är det så enkelt? fins det en motpol, i själva orken, och vad består då motpolen av,
ork vs ? ja vad finns det på andra sidan av att inte orka?

Då när det fans ork, förr innan. då fans det en motorväg, en rak, bred, fordonet var rent och utan brister,
sen efter kraschen. Då vägen försvann, glömdes. och då när det uppstod hinder som måste forceras, när energin som finns måste användas till att röja undan dessa farthinder och när det väl är gjort fins det inte ork till att fortsätta färden, för fordonet är full av fel och brister,

Är det en ursäkt att inte orka? att tappa modet. Att orken är det som styr i alla lägen,
missmodet, livsglädjen, förmågan att se ljuset ,

Det ska vara små saker som får livet att se ljust ut. små saker som driver livshjulet vidare, och förändrar.
de där små orden, den där lilla kramen, den där lilla blomman. uppmuntran, förståelsen när det är tungt, utan att någon ska få stanna i denna tillsynes omöjliga livsåkomma. orkeslösheten missmodet,

livet är hopp. att andas är gott nog.. för närvarande.

Själviskhet,

Självkritik, självömkan, stolthet, ånger och så själviskhet,

Ord som har fått tagit plats i min vardag,
Meningar som har format mina känslor.
Som har fått tagit plats i min relation till min älskling och livskamrat.

Jag har förstått min självupptagenhet, hur jag försöker forma mig till ett offer, en som det är synd om.

Jag har förstått att jag gottar mig i det som gör ont, det som känns för jävligt få den plats den behöver för att riktigt få fäste och sen växa,, och jag tar mig inte ur,
kommer mig inte för att bara erkänna och säga förlåt,, vi tar det där sen,, vi släpper det o går vidare, . nej, allt ska få grottas om och åter igen i samma smet,, blandas med nya insikter och tas en gång till,,

och jag lär mig.. jag förstår nu, jag ser mig själv,, självkritik, självömkan, och jag ser, ingen som jag skulle vilja umgås med, inte ens vilja vara vän med, och framför allt inte älska ,,

Men som vanligt är det när vi förtjänar det som mins som vi behöver det som mest, att älskas,

Ånger över en förlorad helg, där det egentligen skulle kunna kantas med kärlek och dessa härliga stunder på tu man hand, nej, det är ett ekorrhjul som går runt och runt, och ingen tar sig ur, Ånger, och förkastelse, hör ihop med det liv som blev,
det som kom, att bli kvar,. ånger.. men med det kommer ju en förståelse om ändring, ånger är en bra start på det nya,
det som ska bli istället, om stoltheten kan besegras, och förintas. med ord som förlåt, och en förståelse för varandras avvikelser och den egna jaget får plats som individ, att växa , i samförstånd om att det går att vara precis som man är, förståelse, förlåt, jag är som jag är, men ska göra allt i makt att inte såra dej, eller skada vårat förhållande,

vi är,

'

inget

Summerar en dag,

Idag har jag tagit min sedvanliga promenad. på morronen då  följer jag  min yngsta dotter till bussen, konstaterar att inga barn, fortfarande, inte har reflexer på sig, trots en uppmaning,  fortsätter promenera med en annan dotter och går en liten runda. sen fikar vi frukost, te, och hinner diska lite. Pratat med min gulliga pojkvän på telefonen, vi pratar ofta.
jag hann med att se film och sova en stund på förmiddagen, tills dottern kom hem från skola,
jag fixade även något åt oss att äta ordna med tvätt, körde en maskin, konstaterade att jag ligger efter med tvätten.. jopp.
konstaterar även att det är rätt rörigt överallt, utan att åta någon åtgärd,
skrivit på min blogg, även diskuterat ämnet- lova, att lova något, mycket intressant, konstaterar även att jag skulle behöva lite mera motstånd, känns som jag är på fel forum hela tiden,, ja det går väl ordna,. intellektuell gymnastik för hjärnan. går ju på sjukgymnastik på tisdagar och fredagar. men det är för kroppen, inte själen, men de hör väl ihop-
telefon, samtal med vännen och  vidbränd mat, fick nästan slägga på luren i örat på honom. hela huset osar svart sot, äckligt. ställde ut stekpannan på bron,, konstaterar helt lugnt att det snöar. Men lär mig att inte göra två saker samtidigt, not...
sedan klädde jag av granen som barrade väldigt , bytte då påse i dammsugaren som var full, konstaterar lite cyniskt i mitt huvud att jag antagligen kommer att behöva dammsuga barr under en väldigt lång tid, framåt,
hittade IKEA pizza i frysen, det gick o äta med.
läggdags och mera dator, nu lite film finner det mycket tråkigt och börjar istället att titta på resor, konstaterar att det är mycket penningar som krävs,, ja det ä ju ett tag kvar så oro existerar inte,
konstaterar att jag har klarat mig utan att ta ångest mediciner ,men ätit min dagliga dos av värktabletter.. ops.. kvällen är redan här. och jag har bara gråtit en gång idag, tänkt tusen tankar om smått och stort, gjort lite måsten, och nu är kroppen trött. väntar nu bara på min älskling som kommer efter att ha repat med sitt band, det heter repa och inte öva, det är stor skillnad på vilken musik man spelar, bara sån fakta som jag lärt mig på sistone.

- Vad har du gjort idag då?

- inget,,

Lust och Olust

Just ordet lust har så många innebörder, Lust till livet, lust till att göra.  lust till- Händelser -saker. känna oss lustfyllda, Vi jublar av glädje och vi bubblar över av lustfyllda möten och skeenden.

Lika många olustkänslor kan härröras till livet. . Vi har lika mycket lust som olust att göra saker , olust till händelser  som sker. kroppen viker sig i vånda inför uppgiften, olustkänslan infinner sig ,

Men var kommer den ifrån ? den där känslan av lust. den där krypande ångestladdande känslan av olust.

Erfarenheter? Referensramen? Minnen? Att redan ha genomfört den med tvivelaktiga resultat kan starta stora ångestförnimmelser i kroppen och olustkänslan dyker upp, man har redan i tanken bestämt vad man kan känna, hur det kommer att bli.

Men blir det alltid lika?

Finns det flera aspekter på just olust. den där o välkomnande känslan att inte vilja, att vara utan nåd inför en uppgift, att måsta.
Och du måste ta dej i kragen, och hela du skriker ut , f*n - vill inte. aaaaaaaaaaahhhrg och heja på.. nu eller aldrig. och att måsta inför något, är en olustkänsla.

 Olusten inför livet är den annorlunda. att inte vilja leva. att inte känna tillfredsställelse inför den framtid som känna mörk och innehållslös-
Är det annorlunda om olusten infinner sig när man är som Lyckligast och motståndskraften finns där som en stöttande pelare. Är det annorlunda att känna Lust när det är som mörkast.

Är Lusten fel då ?

Om man mår dåligt och tröttheten och Orken är låg, riktigt låg, och du känner helt plötsligt en otrolig lust att göra något. kroppen stretar emot, det gör ont och det är svårt att andas, Lusten att leva. lusten att få utlopp för sin glädje.. Vad skapas då?  dåligt samvete? skuldbörda? kan man skratta mitt i ett sorg arbete,
eller skapar det då en olustkänsla att man är fel ute?

Många frågetecken som måste rätas ut.
Funderar även på detta med att lusten att göra något oftast slätas ut av att orken inte infinner sig, det i sin tur skapar en olustkänsla,
således blir det en nedåtgående spiral. lust skapar olust som skapar ännu mer orekslöshet som i sin tur gör lusten omöjlig, det är mer olust än lust.
och lustfylldheten är borta
Men hur gör man då? för att få tillbaka lusten,
lusten att orka, lusten att vilja,

Lusten att vilja.. där satt den .. lusten att vilja, lusten att vilja.

men så enkelt det kan vara då,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,, eller.. .

förbjuden skam,

I ett desperat försöka att förstå¨ förstå sig själv, att analysera företeelser som uppstår. och att inte känns igen sig, I andra sammanhang inte våga känna in, eller förbjuda sig själv att känna.

Var kommer det ifrån?
Hur bearbetar man det?

För det första, måste jag först acceptera att de finns. Känslorna, företeelsen. och som i detta fall,  som jag tänker försöka analysera- svartsjuka.

Svartsjuka?,
Vad är det?

För det  andra måste jag lyfter fram ordet- ur dess betydelse, Svart Sjuka, destruktiv, nedåtgående. massiv kyla, spridande grön vanmakt. Svart, mörker.  Ett svart hål. som slukar allt i sin väg. En känsla av total vanmakt, som sprider rädsla. Osynlig i dess karaktär. Stark i sitt sätt. Obegriplig i mycket och så skamfylld och förbjuden.
Skam och skuld.

Dess motsatts blir således "vit friskhet.  som om sjuka är svart och friskhet är vitt. mörkt är destruktivt och vitt upplyftande och berikande, något som ska definieras som gott
Ljus och lycka.

I ett avseende är nog svart- sjuka en del av livet, rädslan att bli lämnad. 
Det är ett förstående beteende. som i princip är en,  totalt orealistiskt, överdriven känsla som ”tar över” och går emot logiken. Orealistisk. Och i alla avseenden svår att förstå. Obegriplig att förklara.  

Lite svartsjuk är sunt,
Men när kommer den fram, när det  blir en del av livet,
Hur kommer den att växa, när den ständiga känslan av övergivenhet präglar.
När det ständigt behöver motbevisas, När känslan ständigt behöver näring. Och i många fall måste fabriceras för att hitta sin kärna.
lögner och påhittade händelser för att motverka,
Sedermera undvikandet. Och den är verklig, smärtsam, tom, och kall. bedövande.  

Klart det finns ett "tillit" våga tro på varandra, ruckas detta blir det et misstroende. tilliten blir skamfilad,  att vara rädd att bli övergiven. lämnad.. att inte duga .inte räcka till..
Någon som betyder mer. har ett större intresse sfär. jaget blir utan den uppmärksamhet som den behöver,
och skamfilad och tilltufsad försöker jaget ta plats, med vad den kan,, ledsen, ilskan, gråten, skriket, tystnaden. Vad som än är användbart för stunden,

Och för att hindra tomheten och kylan att sprida sig i hjärtat och magen. försöker det att hittas en motsats, en plattform att stå på. Något som gör mindre ont,
Att slå på något, säga saker, hitta en förlåtelse, att den känslan inte är obefogad, känna sig lättad,
Att jag duger, precis som jag är. För den jag är,
Tilliten att våga vara den jag är.

Även känslan av destruktivt svart hål. som slukar allt ljus, behöver få excitera, få ta plats, lyftas fram och synas i sömmarna. studeras, betraktas, och tillslut få ro,
prövas mot kärleken. bli sed för precis vad det är.
hur den är. som den är.
Ingen mår bra att få växa i lönndom. inte ens en svart sjuka kan kvävas till döds,
ju mer den får bära sin skam. sin skuld så länge får den existensberättigande,

Så jag slutar att straffas för mina känslor. även de som är "fel" och jobbar vidare, mot nya mål,

mot nya insikter om livets själv,
precis som det är ,,

svart tungt och ledsamt. men i stundom ljust och hoppfullt,

,,,,,,,,,,,,,,,, återkommer....