jag fick ett brev.

Glad i hågen öppnar jag. Brevet,
och  ur  välde det svart hat och fördömelse,
I brevet. som skrivs ur någons form av förhoppning om att det är deras godhet. och välvilja.
ord väller fram,  som är så svåra att ta till sig. Ord som hoppar i takt med rättrådighetens mörka ego.
I hopp om att jag ska på ett plan förstå deras godhet, i ett plan förstå, att det ska rättfärdiga deras inblandning.
Hopp om att jag ska räddas. undan det hot som existerar i deras hopdiktade inbillning.
I tron om de besitter hela sanningen, I hopp om att jag ska förstå deras godhet.

Men jag begriper ingenting, var ligger rätten att berätta. Var ligger rätten att fördöma.  Var ligger rätten att lasta över något på mig. något som hände för 15 år sen, och som redan då inte fick någon substans.
jag vet jag överreagerar.
att jag ska förstå deras oro,

Men idag gör jag inte det, Idag ser jag bara den rättfärdiges första sten . De rättrådiga, de som skapar oreda.
Vem har skulden, vem har rätten att aldrig förlåta. att aldrig glömma. Även om det brinner en eld utan substans. Utan grund,

En bitter kvinnas förlust, som åberopar skuld utan bevis. Som rättfärdigar sin rätt att döma-

I all välmening, har någon nu satt min värld i mörker och det är inte pga brevets innehåll,, utan för att någon tar sig rätten att sprida falska rykten ., sprida förtal

I min värld ligger det nära nu till en polisanmälan.  Detta är inte rätt och riktigt. Inte nu inte sen, utan Aldrig.

Det som åberopades i brevet, existerar inte. fins inte i något arkiv eller i något brottsregister, det var ett förhör och misstankarna las ner, ledde inte till något, utan det var anklagelser utan grund.

Och anklagad kan vem som helst bli när som helst, om vad som helst och det får aldrig bli något som ska förfölja en människa resten av livet,

Nä det är fel. och jag bestrider, men hur,,,, dessa människor kommer aldrig att tro på oskuld.