min själ

Ärr, bleknar, tappar sin styrka, men fins alltid där,
liksom skadade själar, läker aldrig. Det trasiga, det sargade försöker bara dölja sig,
ärret döljs bara av livet själv och får stå tillbaka för det som sker,
under ytan skaver ärret otröttligt mot själen.

Själen som söker lindring i allt som kan skapa ordning.
Trasig själ har aldrig ro, ångesten arbetar dag och natt . liksom smärtan i kroppen. Fysiskt Varje dag, varje timma varje minut, varje sekund, utan rast eller ro, Vilar aldrig. Under ytan gror ärren.

Och att så snart du är försvarslös slår den till med sin kväva, sin trånga livsutrymme, försvarslös hittar den varje smärtsam förnimmelse som försöker bearbetas, och allt startas om, och ärret rivs upp,
smärtan i själen  påtvingas, påtagligt och livet smärtar.

Tiden som ska läka. Existerar föga, försvarslöst mötes det oundvikliga, livets förgänglighet.
Och om du för ett kort ögonblick glömmer eller försöker skapa någon lindring, kommer livet att sända dig en påminnelse om din förtappelse
. Ärret skaver under ytan.

Det gror en avgrund i min själ. En insikt om förtappelsens varande. Att aldrig får någon glömma.
Jag Inser att världen är en ond plats och vi måste leva i den.

I dag är en tung dag. I dag lider min själ, och jag funderar. Aldrig ska det ta slut.

Ärr går inte att få bort

Det döljs av livet.