Göra slut.

en väg fram eller en väg tillbaka

Hur gör någon slut? .
När gör man det?
Varför gör man slut?

Jag kan inte ens tänka. Inte få ordning på den förrvirring som skapas i kölvatten av tjavsf och hårda ord.
Vad har vi tillsammans? Vad har vi att göra slut från?
Vi har inte något klisster som binder oss samman.
Inget gemensamt som måste delas. Avyttras eller förhandlas om.
Så vad gör vi slut från?
Att prata i telefon fyra, fem gånger om dan. Få sms.
Någon som kommer och sitter i min soffa.
Hjälper mig köra sopor till återvinnigen
Hjälper mig med fötterna.
Vad fins det mera?
Lånat mig penngar, (som skapat så mycket ångest att inte kunna betala tillbaka). 
Vad bygger en relation?
Vad måste till?
Räcker det vi har?
Ibland räcker det att ha förtroende för varandra, tillit.
Hur skapar vi det? När förtroendet är grusats av så mycket som hänt mellan oss. Så många besvikelser. Så många gånger som jag bara stått förundrad av kränkningar och förnedring.
Gemensama mål är oehört viktigt. Något man gör tillsammans. Något bägge vill göra.  Och ibland gör man något tillsammans som den ena blir glad av och  den andre blir glad att tillfredstälda av dennes glädje.
En delad glädje.
En gemensam framtid.  Är väl det viktigaste ändå. Något som gör att det blir ett lugn och ro. något som blir ett hopp om gemenskap.
Men vi har inget av dessa egenskaper som binder oss samman. 
Så hur ska vi separera oss?
Och från vad?

Misstankar

Jag har ställt frågan som startade en lavin.
Jag du fått beundrarpost?
Och sen kom anklagelser och ilskan.  frågasättande. Vad har jag sett?

Och allt  misstänkligör en rad frågor!.
Det startar Farhågor, misstänkligör samvets kval.
Har jag Trampat på tår? Kommit på någon med byxor nere.

Hur mycke misstankar kan ett par ord starta. Hur mycket dåligt samvete kan eskalera kring så få ord.
Eller får inte frågan ställas? Är min fråga felställd?
Kan frågan vara något som får det att krakelera. Livslögner,
En misstanke som påbörjas av små oskyldiga ord. En misstanke som får grogrund i handling som inte är på rätt nivå.
En lögn är som en snöboll som är i rullning. 

Den växer på vägen.

Vägen ur

Vägen ur miserabelt tillstånd. Jag har varit på randen till avgrunden för evig glömska, och det har känts som den enda utvägen.
Ful kroppen. Ful tankar. Ful världen. Och inget har nån menning. Så totalt utan menning.
Det känns som livet slutar fungerar.
Allt är på minus sidan
Alla instanser slutar. (Och självklart rent konstruktivt handlar det inte om mig) men oj så det drabbat mig.
Sjukvården ger upp. Skolgymnastiken skickar med ett papper hem. Hör av dej om det blir sämre.
Affektiva får jag tjata på för träff.
Medicinen. Ingen koll . Ät lyrika tills du mår bra . Höj sedan . Fungerar väldigt dåligt. Smärtor är oförändrat. Måendet ostabilt.
Jobbfrågan. Inskriven på introduktion till arbete. Ingen vill ha mig inte ens på arbetsträning.
Nu blir jag inskriven på job. Jobbgarantin
Men inte förens i februari så nästa gång jag får penngar blir i mars. Tufft.
Det ör tufft att vara utan penngar . Utanförskap och missär.
Relationen är i stortsätt över.
Han har strävat efter att vi ska vara två individer som inte har något ihop. Inte dela något. Inte ekonomi. Inte boendet. Inte sängen. Inte vänner . Inte ens diskutera och prata fungerar mellan oss.
Och då fins det inte mycket som ska få till ett oss.
Och det blir svårt att acceptera för honnom att då kan man inte kräva så mycket.
Men jag är inte nöjd. Jag vill dela allt. På gott och ont. Possetivt och negativt. Glödje och sorg.

Nu får jag hjälp av min kontakt på ita. En ängel ibland  oss.
Hon har fixat hjälp från kyrkan så vi får äta julbord på grankotten .
Så coolt.