Vägen ur

Vägen ur miserabelt tillstånd. Jag har varit på randen till avgrunden för evig glömska, och det har känts som den enda utvägen.
Ful kroppen. Ful tankar. Ful världen. Och inget har nån menning. Så totalt utan menning.
Det känns som livet slutar fungerar.
Allt är på minus sidan
Alla instanser slutar. (Och självklart rent konstruktivt handlar det inte om mig) men oj så det drabbat mig.
Sjukvården ger upp. Skolgymnastiken skickar med ett papper hem. Hör av dej om det blir sämre.
Affektiva får jag tjata på för träff.
Medicinen. Ingen koll . Ät lyrika tills du mår bra . Höj sedan . Fungerar väldigt dåligt. Smärtor är oförändrat. Måendet ostabilt.
Jobbfrågan. Inskriven på introduktion till arbete. Ingen vill ha mig inte ens på arbetsträning.
Nu blir jag inskriven på job. Jobbgarantin
Men inte förens i februari så nästa gång jag får penngar blir i mars. Tufft.
Det ör tufft att vara utan penngar . Utanförskap och missär.
Relationen är i stortsätt över.
Han har strävat efter att vi ska vara två individer som inte har något ihop. Inte dela något. Inte ekonomi. Inte boendet. Inte sängen. Inte vänner . Inte ens diskutera och prata fungerar mellan oss.
Och då fins det inte mycket som ska få till ett oss.
Och det blir svårt att acceptera för honnom att då kan man inte kräva så mycket.
Men jag är inte nöjd. Jag vill dela allt. På gott och ont. Possetivt och negativt. Glödje och sorg.

Nu får jag hjälp av min kontakt på ita. En ängel ibland  oss.
Hon har fixat hjälp från kyrkan så vi får äta julbord på grankotten .
Så coolt.