vänner,

Jag förundras över hur många skriver att vänner prövas i svåra stunder,
men viken vän är jag då om jag inte, kan förstå en väns agerande,
viken rätt har jag att döma en vän om den inte orkar med eller inte förmår sig möta upp.

I svåra stunder behövs någon som stöttar, ja
men alla behövs inte, på en gång , de som inte orkar i första kritiska skedet, måste få chansen att komma senare när det värsta har lagt sig, i periferin har de väntat och så i rätt ögonblick kommer de fram.

Om jag tillåter de komma.

Om jag då åberopar att de inte fans där från början. vems vän är jag då? Egot som talar, förlåtande vännen.

Vänskap kan se så olika ut, I förtroende speglas det som är. I erfarenheter av vad som var,
 Historien tillsammans.
Vänskap är inte  krävande, vänskap ska var fri från tvång,

och Självklart är det lättare att bli förlåten än att förlåta själv. Det är det som präglar,

Vänskap som sviks behöver inte vara av ondo den kan bara var en avvaktan på inbjudan, Inbjudan från dej.

Så ni som säger att vänskap som prövas i svåra stunder, är det kanske så, att det är du själv som måste prövas, Om din vänskap är stark nog att förstå hur olika vi är, Hur olika vi reagerar i ögonblick som förändrar.

Nästa gång kanske du är den som inte förstår va den andre behöver.
och du får erfarenheten av att veta hur jobbigt det kan vara att stå utanför,

Tänk om vänner fortfarande väntar, där i periferin.  Väntar på att bli inbjuden igen,
är din vänskap så stark att du kan ta första steget.
Eller.........