vardags bekymmer

I vardagen, då allt liksom bara ska flyter på.
 Allt göranden är naturligt och otänkt. Bekymren ligger i vad man ska ta på sig för kläder. inget tycks passa, kropen kanske har förändras.
Bekymren ligger i att skynda sig till en redan bestämd agenda. jobb, dagis, handla, möten, gym och fritidsintressen.
Bekymren finns absolut,  och hör till vardagen. Och allt liksom flyter på, kroppen är med. Inte alltid i posetiv menning, men ändå, vardags bekymmer. lönen ska räcka till allt man vill göra, ibland måste man ge vika för måsten. Det är jämna plågor, huvudet upp fötterna ner.
Lite som man har tänkt,  det finns en plan och ett mål.
Och jag minns dessa sorglösa dagar.

I livets utkant, när allt har en annan position,  vid sidan av det normala. Vi som ser skuggsidan av solen som vardagen. Där hjärtat är trasigt och hoppar i ångestens ojämna slag. Och bröstkorgen smärtar av ömhet. själen och kropen skriker av smärta, och det är jobbigt att leva.
Här ligger bekrymren i fokus på att orka byta pyamasen mot kläder som man inte sover i. Här ligger det i om orken fins att duscha,
Här ligger det inte i om man ska äta utan om man får behålla maten. Illamåendets motsägesfulla efekt, där hunger spelar en ett spratt. Och det gäller att hitta något som fungerar att äta.
Här handlar det inte om att hinna till något, utom att hitta motivationen att vilja, hitta något bakom olusten,
Här handlar det inte om att fylla på batterier, utan att spara på den energi man har, hushålla på lusten.
Här handlar det om kampen om meningslöshetens gastkramande grepp,
Här handlar det om piller, möten och samtal. Här handlar det om att inte ge upp.

Mitt i allt finns kämpar andan, på en annan plan, inte att gå till gymet kanske. Utan att kanske orka gå på sin promenad,  gå ut och se folk på någon tillställning, utan att falla ner i mörka ångest hål,  våga att vara sorglös, skratta åt eländet, vilja ha vardags bekymmer.  Ha en agenda, mål och menning.
Och i bland är det så. Ibland hittas något som förgyller, gläds då med oss, fördöm inte.
Ibland är det ett spel, en mask, bara något att dölja sig bakom, spela med då.
Vi bär så mycket i smärtan att vi måste få glömma, även om vi skriker av trötthet och ångest, när mediciner inte hjälper längre, när vård inte finns, när vi gör annat, som inte kanske är så rätt, men ha tilltro att vi behöver just det, just nu. Och döm inte.
För vi gör så gott vi kan.
Och vi kämpar
För att få vardags bekymmer ,