vandrar stilla.

I själens tomma rum vandrar jag stilla.
Tomheten ekar, misströstan skriker sin bleka förtvivlan på hjälp.
Och jag försöker, om att jag kämpar. Fast kampen är tyst och stilla, ensam sitter jag vid mitt bord. Önskar mig bort, önskar mig något annat.
Men ser inga möjliga utvägar.
Ibland är det som det är omöjligt, vad som ens företas,
Jag trode att äntligen skulle det finnas något att ta sig ann. En fysisk påtaglig, defekt. Och enligt Österåsens sjukgymnast, fans det något att göra, tyvärr grusades det snabbt här på min egen vårdcentral, dessa smärtor är bara något som min egen sjuka hjärna har hittatpå. Och "tyvärr" är det inget och göra. Precis,  just det, vad viste inte jag, varför kämpa.
Dessa alla förståsigpåare,

Men allafall, någon slags undersökning ska han utföra,  mest bara för att.
Och så ny medicin, kanske min livslust återkommer, så jag kan hitta någon form av lust i denna, missmod. Psykologer är inkopplad, äntligen. Inskriven på psyk,
Inskriven. Psyk, sjuk i huvudet.  Och jag vandrar stilla in i min själs tomma rum, vad blev det av mig. Gammla människa, ryck upp dej.
Önskade någon sa, jag förstår dej. Och jag viste att det är sant.

Jag har fått information om att det fins en fin kursgård, i en otrolig vacker omgivning, där det fins en sorgearbetes kurs, om jag önskar tillräckligt hårt, affimerar,  att jag vill gå, jobba med mina stängda rum. Så jag kan öppna upp min själs allra hemligaste gömmor. Men som alla vet kostar det pengar,  och det fins ändå inga, så varför önska.
Så jag vandrar stilla i mina tomma rum, med dörrar stängda för närvarande.

  Tills jag orkar.