Din kraft

Tänk om det vore möjligt att leva ditt liv som en gudinna.

Att varje dag skapa ett liv som rymmer personlig styrka, själslig kraft och andlig storhet.
Att verka i världen utan inre begränsningar, tvivel, och hinder.

Med vetskap om att det inte finns någonting som hindrar dig från att leva ditt liv precis så som du önskar och drömmer om.

tisdag 7 oktober 2014

Åter -ta skrivadet.

Mitt skrivande har legat på is, men som all is, tinar det fram igen.
Det är på tiden igen att jag börjar formulerar mina tankar igen.

Livet har formaterats om, hårddisken kraschade,  och jag har skrapat ihop all information i en ny, sakta tar sig allt samman.
Ibland får jag kämpa att förstå informationen som kommer, ibland är det lätt och roligt,
Glädjefullt, rogivande, men aldrig förnöjsamt
.  Det gnager en olust i magen.

Österåsens hälsohem, en rofylld plats, med energier som ska hela, samtidigt är det en plats för eftertanke.  Möta sig själv, stå inför domen, vad har jag att jobba med. Hitta sin kärna, sin inneboende roll, offerollen är min.

Jag får en känsla av hopplöshet, vad jag än gör slås jag om kull. offret.

Hur hittar jag ur. Våga möta mina demoner.  Stå framför tåget av känslor som rusar rakt på. Smärtsamt och hoppas på att hjälp finns att tillgå. Sen när vågen av smärta har passerat.

Isoleringen som jag hamnat i, bryts av samhörighet, och jag känner att jag vill bryta min bubbla, bubblan jag har varit i så många år.

Men vem har rätten att bryta min bubbla, vem har rätten att sticka hål på min omslutande skydds barriär.?
Vem har rätt att på skynda processen?
Jag lever i en balansgång, där minsta lilla kan få mig på fall.
Oslupna ord, blickar, min egen ångest,
Vem har rätt att döma?
Om jag vill ta plats i en grupp, prata om mina erfarenheter, få uppmärksamhet, räcker det med att jag får höra att jag tar någon annans tid, någon som kanske behöver den bättre. Och det är oåterkalleligt,  jag tappar fotfästet helt. Och hamnar i min ångest.
Och jag har bara en strategi,  att fly. Att på så kort tid som möjligt försvinna in i dimman.
Där jag kan finna tröst och ensamhet.
Där ingen kan nå mig.
Hur många tabletter jag tog, 5-6 kanske fler, dimman tätnar och allt försvinner, all förnimmelser om smärta,  om förlust och ångesten att ta plats. Få finnas,  vara med. Synas.
Jag försökte, men någon gjorde hål på min illusion om att det var okej.

Men vad vill jag uppnå.? Vem ska se mig? Vem ska uppmärksamma mig?
Det är en gåta. En o upplöst villfarelse.
Det jag vill hitta och uppnå. Det jag vill tillåta mig , och att det är ingen fara att ta plats.
Det är en lärdom.

Det är ingen fara att ta plats.
Det är ingen fara att göra sig hörd.
Det är ingen fara att att synas.
Det är ingen fara att ha en åsikt.
Och det är absolut inget att skämmas över att
Dela med sig av sina erfarenheter.

Var ligger värsta scenariot? 

Vad skulle kunna ske om jag tog plats?
Om någon inte hade samma åsiktsom jag?

Nya insikter löper om varandra, och jag lär mig.
Tar till mig upplysning om sorgearbetes process, och fortlöpande konsekvenser,

Inget sker av en slump! Eller?





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar