Fina regler

Hålla fast

Jag håller fast i livet.
Det som är invant och känns igen,
Inget som egentligen är bra för mig eller som får mig att växa, utan sådant som gör lite ont och skaver regält i själen.
Sådant som får mig att tänka på döden och hur enkelt det skulle vara att försvinna ,
Relationer är svåra och jag sitter fast i mitt. Kärleken ska göra en hel. Inte halta eller känns omöjlig att uppnå.
Kärlen ska få mig att känna mig älskad, åtrådd, och värd att lägga angasemang på.
Inte kännas som någon offrar pengar på eller är besvärlig, eller att vara rädd för.
Eller som någon kan göra illa och sen be om ursäkt som det ända den behöver göra. Och i nästa ögonblick bete sig lika och mönstret upprepar sig som en dans bland de hatade.
Livet var inte värt mer än så. Mitt liv är inte uppskattat mer än så.
Men vem försöker jag lura, jag äger mitt liv
Jag har mandat att förändra, jag har förmågan att bestämma hur jag mår, vill jag ha det så här, jag vet inte , faktiskt så har jag satt mig i detta förhållande själv.
Så alla hårda ord, all kärlekslöst varande, utan intimitet har jag faktiskt accepterat.
Jag har accepterat min ensamhet. Jag accepterar min värk. Min ångest, alla fjärilar som simmar runt i min kalla mage, mitt tomma bröst där hjärtat bultar smärtsamt i ensamhet, väntandes på sen.
Sen då när allt ska förändras. Sen då kärleksfullheten ska göra intåg i mitt liv, sen när intimitet åter ska vara livgivande och energi laddat.
Sen när min kropp åter ska orka bära mina bekymmer, min själ ska finna ro. Sen när pengarna ska räcka till att leva på.
Sen när sorgen ska inlindas i vitt fluff och inte göra så ont.
Sen kommer när himlen färgas rosa av drömmar och blå av förhoppningar, sen kommer när vattnet åter blir varmt för min själ att flyta omkring på.
Sen kommer när tystnaden inte är så högljudd, så mina tankar hörs, när ljuden kommer från vackra toner och inte drängs av brus från hjärnans kaos. 
Men sen är bara en illusion av en framtid som inte existerar, vars tankar tänks i framtiden,de tankar som kommer sen är bara en viskning från önskans brunn. Och aldrig verkligheten.
Jag skapar sen. Jag avgör tankens bana. Hur måendet målas upp av tankens kraft, hur livet gestaltas utifrån invant mönster och tron att förändring kommer utifrån. Utifrån icke eget ansvar och utom kontroll.
Så vem försöker jag manupilera? Omgivningen , mig själv.
Vem vill jag kontrollera? skeendet, någon, en framtid.
Vem är jag att hålla kvar? Hålla kvar i? Vem ska jag släppa fri?
Livet, tanken, skeendet.
Jag vågar inte , jag är rädd,
Jag är så rädd.