Jag har gått i cirklar, startat om så många gånger för att sen möta upp ryggtavlan av mig själv. Och inser att jag kom ingenstans denna gång heller. Trötlöst kan jag tänka, och försöker hitta förändringar som ger livet en ny innebörd.
Nya möten som förändrar. Nya mål som ska beprövas. Hopp som ska tändas. Ett lugn som behövs för själens frid.
Men jag springer på, tar nya tag, blir omkullkastad, upp igen. Snubblar ovh ramlar, platt fall, och upp igen, nya tag.
Inser att hur jag än försöker kämpa kommer jag alltid tillbaka till ruta noll. Skakad omtumlad, frustrerad och sårad.
Pådriven av lycka som vill ha främsta platsen. Fast sorgen lider mäst är det ändå den som är ledare i denna parodi av liv.
Dåligt med penngar, fattig, utblottad. Och en problem för många. Främst för kärleken , som inte kan växa i skuggan av fattigdom. Utan penngar kan en parrelation inte blomstra.
För i kärlek handlar det om vinning. Vad får någon ut av att ha relation med mig?
Ja inget. Jag kan inte ge något. För jag ör fattig, sorgtyngd, smärttygd och livstrött.
Jag springer runt i min lila cirkel som varje gång blir mindre och trängre. Snart får jag inte plats i mitt eget liv.
Vart ska jag då ta vägen.
