vardags bekymmer

I vardagen, då allt liksom bara ska flyter på.
 Allt göranden är naturligt och otänkt. Bekymren ligger i vad man ska ta på sig för kläder. inget tycks passa, kropen kanske har förändras.
Bekymren ligger i att skynda sig till en redan bestämd agenda. jobb, dagis, handla, möten, gym och fritidsintressen.
Bekymren finns absolut,  och hör till vardagen. Och allt liksom flyter på, kroppen är med. Inte alltid i posetiv menning, men ändå, vardags bekymmer. lönen ska räcka till allt man vill göra, ibland måste man ge vika för måsten. Det är jämna plågor, huvudet upp fötterna ner.
Lite som man har tänkt,  det finns en plan och ett mål.
Och jag minns dessa sorglösa dagar.

I livets utkant, när allt har en annan position,  vid sidan av det normala. Vi som ser skuggsidan av solen som vardagen. Där hjärtat är trasigt och hoppar i ångestens ojämna slag. Och bröstkorgen smärtar av ömhet. själen och kropen skriker av smärta, och det är jobbigt att leva.
Här ligger bekrymren i fokus på att orka byta pyamasen mot kläder som man inte sover i. Här ligger det i om orken fins att duscha,
Här ligger det inte i om man ska äta utan om man får behålla maten. Illamåendets motsägesfulla efekt, där hunger spelar en ett spratt. Och det gäller att hitta något som fungerar att äta.
Här handlar det inte om att hinna till något, utom att hitta motivationen att vilja, hitta något bakom olusten,
Här handlar det inte om att fylla på batterier, utan att spara på den energi man har, hushålla på lusten.
Här handlar det om kampen om meningslöshetens gastkramande grepp,
Här handlar det om piller, möten och samtal. Här handlar det om att inte ge upp.

Mitt i allt finns kämpar andan, på en annan plan, inte att gå till gymet kanske. Utan att kanske orka gå på sin promenad,  gå ut och se folk på någon tillställning, utan att falla ner i mörka ångest hål,  våga att vara sorglös, skratta åt eländet, vilja ha vardags bekymmer.  Ha en agenda, mål och menning.
Och i bland är det så. Ibland hittas något som förgyller, gläds då med oss, fördöm inte.
Ibland är det ett spel, en mask, bara något att dölja sig bakom, spela med då.
Vi bär så mycket i smärtan att vi måste få glömma, även om vi skriker av trötthet och ångest, när mediciner inte hjälper längre, när vård inte finns, när vi gör annat, som inte kanske är så rätt, men ha tilltro att vi behöver just det, just nu. Och döm inte.
För vi gör så gott vi kan.
Och vi kämpar
För att få vardags bekymmer ,

Herarkin

Sjukdommars  status, finns dom?
Oja, skapade av en stor massa, påhjejad av media. Visst ja ! Det handlar själklart om penngar med.
Hur rangordas dessa åkomor då? Genom dess synlighet, genom dess status i massmediashjälpargalor, pompa o ståt, glitter o glamour.

Det är inte så att jag missunnar alla forskningspenngar för cancer,  eller vad det nu gäller, eller alla små rosa band, som får symbolisera det som gör det posetivt att vara sjuk,
Hur lätt är det inte att få uppmuntran eller sympati för den kampen, cancer, den otäcka tärande defekt som drabbar så många, oftast i dag med posetiv utgång, och det tackar vi forskningens framsteg och den posetiva framtidstro, som ändå finns. Klapp på axen , bra kämpat, vi är med dej.
Ibland går det inte lika bra och då fins en blå stol att begrunda.

Missförstå inte min text, alla som drabas av någonform av sjukdom, får kämpa, kämpar, dagligen.
Och vi följer dess kamp, och vi lider med dessa.
Trafikoffer,  med en synlig skada, där rörelse apparaten har mycket synliga och krävande åtgärdspaket till hjälp. är hjältar. Och vi hejar på. Duktig du är.

Men det fins defekter som inte har samma status, inte några galor, eller rosa eller blå band. Inte några kämpa kampen reklamsnuttar, inte ens en blå stol, när kampen fick en tragisk utgång.
Det fan jag i min kamp, då där jag satt där på bedömningsenheten,  på psykiatriska kliniken, hur tyst det var, hur bakom allt låg, en byggnad på baksidan om det stora sjukhuset, en lång koridor med en vit markering att följa, ledde mig till ett väntrum där folk satt och tittade i golvet, ensamma i sin ångest.

Där är det ingen som lägger ut en bild på sig själv, där i väntan på, eller skriver om sin glädje om äntligen få hjälp.
Här är ingen tacksam att hjälp finns, här är allt tyst, och lite skämigt, här är inget självklart. Och inga hurrar i prerferin att din kamp hittills här lätt dej framåt, utan känslan är mera att nu gav du upp kampen, la dej platt på magen och kryper till korset,  jag var inte så stark som jag borde.
Psykiatrin,  och tysnaden råder.
Återigen, vi skriver inte på statusen, om de åtgärder som görs, de mediciner som skrivs ut, är inte alls lika roliga som andra,
Inga uppmuntrande fika stunder med vännerna,  efter besöket, efter våran behandling, vi går tysta hem, till ett tyst rum, där vi ska hela oss i symundan av all glamour andra sjukdoms bilder ger.
Kom igen en promenad orkar du nog!

Ibland önskar jag att jag skulle kunna säga att jag har diabetes,  brutit mitt ben, cancer och då helst bröstcancer, eller varför inte kunna säga att de ska operera mitt hjärta.

Jag som bara har kronisk värk, värk i själen och jag har en värk som inte har någon synlig orsak,  värken som är så total orationell,
Och så totalt obeskrivlig. Hur ska jag förklara, det osynliga, det som bara fins som något defust beskrivit av läkareliten,  och med hur många benämningarsom helst, och det är så svårt att förklara.
Måste man förklara sig då?
Ja, det måste gå att se, det måste finnas någon vettigt,  något som inte flyter ut, och det måste förstås.

Upplevelsen att ge upp, att gå till psykeratin, söka hjälp, är det starkaste jag har gjort, tuffaste stegen, hoppets nydanande i periferin,

Varför är du sjukskriven då..??

Jag har brustit min själ. Och jag har fått mitt hjärta gipsat.

Kan du skriva något fint på mitt gips?