Hur ser andra på dej,

Hur tror du att andra ser på dej? HUR tror du,,,

Frågan fick jag ställd till mig på affektiva av min psykolog, och hon på ett plan ifrågasatte mig ,vad jag gjorde på hennes dyrbara tid,, kändes det som iallafall.. Vad gör du här? VAD gör jag....

Nu ska jag besvara dessa frågor,, hur ser andra på mig,, snä'll  fick jag som svar när jag frågade min pojkvän,,märkliga var att han fick tänka efter en stund. Snäll.
kontrade i min tanke direkt , snäll som en ko,
sen kom det ett ord till-  kärleksfull. som en j-ä knähund, tänkte jag.

ÄR det så. att jag bara ser det negativa hos mig själv. är det så att jag inte riktigt duger . även i mina egna ögon. ut dömd.
Eller är  det så jag behöver offerrollen för att riktigt klara av att bekräfta mig själv.. precis som med relationer, jag dras till sådana som behandlar mig som något andra hands vara, slit å släng. Inte värd mer än så.
Eller så ser jag inte mitt eget värde ,det jag faktiskt tillför. I en relation,
I en fundamental livsåskådning.
Tron på att det jag kan , vet . den kunskap jag faktiskt besitter, har någon betydelse. för någon, om inte så för mig själv. och det är viktigt.

åter, HUR ser andra på dej!

Snäll.. hur vänder jag det till något positivt, snäll hur är man då?, ger av sig själv, ställer upp på andra, ödmjukhet. Värden som egentligen tillskriver vad andra får ut av mig. Vad det speglar i vinst hos någon annan. Snäll, betyder i synonym, lydig, väluppfostrad, foglig, medgörlig, men också hjälpsam, hygglig, välmenande. och alldeles tråkig.......

Kärleksfull har en annan klang, ändå känns det som något väldigt tillbakadraget och utan egen vilja, något man är för att tillfredsställa någon annan. När jag ska samla det i någon form av betydelse. blir det ömsint, tillgiven, kärvänlig, hängiven, som om man talar om ett husdjur. åter igen något man är för någon annan.

Men åter igen, Hur tror jag människor ser mig? utan att tänka,
och det är inte en rolig tanke som uppstår.
jag tänker att folk ser mig som stor, tjock. ful, besvärlig, tar för stor plats.
pratar för mycket, tänker för mycket, känner för mycket,
jag kan tänka mig att folk tänker på mig som något som de inte behöver ta så stor hänsyn till.
jag är bara Gunilla och hon kan man säga, göra som man vill med, hon tar inte illa vid sig.

Jag kan tänka mig att jag är ett enda stort, påminnelse om hur livet kan vara svårt, hur illa det går, och så får hon skylla sig själv.
jag kan tänka att det spelar ingen egentligen roll om jag är där eller inte. jag gör inte så stort intryck. så vad tror jag då?
jag tror att folk. tycker ingenting om mig, jag syns inte eller tar ingen plats.

Och åter igen. tänker jag att det är offerrollen som jag tar på mig, tyck lite synd om mig. fast jag tänker inte så heller. Det är bara som det är, Problemet blir att jag söker bekräftelse på min existens och får ingen.

Jag känner mig ensam och övergiven, Ensam och bortglömd. just nu kan jag förnimma en ilska i kroppen, är det något, som jag behöver jobba med? handlar det om min oförmåga att känna att jag tillhör denna värld.
var kommer ilskan ifrån? sprungen ur minnets virrvarr av  känslor, händelser och erfarenheter.
Samtidigt är  alltihopa bara en tolkning och analys av mig själv. och ingen sanning.

Men vad är sanning då? handlar det inte om mina tolkningar och vad jag tror andra tänker om mig?
Eller är det hjärnspöken som kommer ur mina traumatiska upplevelser.

ja jag vet inte-- men antar att jag snart får svar på det!

Vad har jag på affektiva att göra Egentligen?
Finns det en grund varför jag behöver hjälp? Behöver jag reda ut mina trauman. Behöver jag professionell hjälp?
Och frågorna som ställs är jobbiga att besvara. Frågorna som kräver eftertanke.
Och Jag lämnar ut min själ för beskådning. Behöver jag hjälp,
Svaret är ja.