Kvissleby den 10/10 - Den dagen som kommer efter.
Hon vaknade, och det var faktiskt morgon, morgonen efter. Prövande kände hon efter, jo han låg bredvid, den där varma kroppen som hon får värme från, handen som passar in i hennes hand. Klockan har inte ringt än, det är säkert några timmar kvar, tills allt ska vara vardag igen. Tankarna går tillbaka i tiden, till gårdagen, hur den började. Lyckligt sträcker hon ut sin kropp, och tankarna vandrar vidare, in i gårdagen,
Hon fick champagne på morgonen, det var något nytt. Det var en stor blombukett som han bar in och väckte henne med, Hon fyllde 50 år- Och dagen började så, med champagne, tanken svindlade, det var verkligen så mysigt som hon tänkt sig själv, i en sådan situation. Hon tittar på den sovande mannen bredvid sig, och förundras hur lycklig hon kan känna sig.
Tanken vandrar vidare. Det är mycket som har hänt de senaste året. Faktiskt så mycket så det gör ont att tänka på det, åren som har gått summeras inte på en morgon. Har hon en livskris?
Att fylla 50 år, att hamna mitt i livet. Då det egentligen ska ha börjat lugna ner sig. Inte som i hennes fall, aldrig skulle hon kunnat tänkte sig det som har hänt, Bilolyckan, den där ödes stigna kvällen för tre års sen. Då livet vände. Hon som bara skulle kliva ur bilen, på väg till ett alldeles vanligt möte med frifuftsfrämjandes styrelse. Hon hade förberett sig som vanligt, hade alla papper i väskan, förberett vad som skulle sägas på agendan. Saker som skulle förberedas. Det är tankar som inte är så roliga att tänka , för hon känner som hon svek alla som hade förväntningar på sin ordförande.
Den stundande invigningen på klubbhuset som de hade byggt på i så många år, sju år för att vara exakt. Men hon tänker att invigningen genomfördes trotts hennes frånvaro. Hon ruskar på huvudet och sätter sig upp i sängen, det var orättvist att hon skulle bära på dessa skuld känslor.
För henne så vart det ingenting. Det var något annat. Det började i små proportioner, Den där smygande känslan av meningslöshet. Vad var meningen med detta. Tanken löper vidare, och morgonen skrider vidare i sin stilla gång. Smärtorna som sedan den dagen följer varje andetag som hon tar, som får dagen att bli tröttsam. Det är det som blev något för henne.
Hon återvänder till gårdagen i tanken. Hon tittar på sin vän vid sin sida. Han hade tagit ledigt från sitt jobb för att vara med henne, hela hennes dag. De hade efter frukosten åkt till ”Mias”, det är fiket i byn, Njurundabommen, en liten genomfartsled på vägen till eller ifrån. Mias, hon ler lite, numera heter det ”Lotta” Lottas järnvägskaffe. Men som med allt annat i sådan här små hålor så går det långsamt , till och med att byta ett namn på ett kondis är trögt.
Egentligen skulle det äta någon bakelse, men hon kände för en tallrik med Gi. En ost- skink tallrik med diverse grönsaker, och det goda brödet, lite nötaktigt, och rikligt med smör. Självklart hade det blivit en gräddbakelse med.
I denna vana miljö, var hon igenkänd av alla, de visste vem hon var, född och uppvuxen på platsen. Och med tanke att hon varit på första sidan i lokaltidningen dagen innan så, - Jo hon var igenkänd. Men som vanligt när det kom till alla platser, var det honom alla kände igen och pratade med, hon förstod att det var för han var som en främmande fågel i en välkänd miljö. Eller för att han var musiker och spelat på de flesta tillhåll och fester. Och att de var nyfikna på honom. Hon skulle ljuga om hon inte sa att det var med stolthet som hon ”visade upp” honom. Hon smekte honom över det långa svarta håret, hon blundade och kände in den känslan av stoltheten och hon kände sig förälskad.
Snart skulle hans klocka ringa och han skulle åka iväg till jobbet, först skulle han åka hem till sig sen skulle han bli upphämtad för vidare färd till Härnösand där han har sitt jobb.
De hade gått till graven efter kondiset, varit på affären och köpt ett ljus, kört den korta vägen till Mjösunds gravfält. Där graven ligger. Hennes barns grav.
Den overklighet som brukar infinna sig när hon tänker på sin son, infinner sig som en trasig, illaluktande filt över hjärnan. Hennes son som så tragiskt förolyckades en marsdag för inte så länge sedan. Tårarna stiger upp i ögonen och svämmar över.
Hon är sorgsen och saknar honom, sin lilla kille, 7 år blev hans ålder och kommer alltid att fattas henne. Hjärnan vill inte ta in det ofattbara. Hon vill inte det. Hon vill inte ha den erfarenheten, Inte veta hur det är att vara en mamma som mist sitt barn. Men hon vet. Hon kommer altid att veta, det går inte att värja sig från den vetskapen.
De hade vandrat den vackra vägen från parkeringen till gravplatsen. Solen var strålande, höstfärgerna enastående. Det är en sagolik plats med dess arkitektur och biotop, blommor och träd i en ändlös epos av mystik. vackrare plats kan man leta efter. De pratade om något, det mins hon, inte riktigt vad de hade samtalat om, hon försöker minnas, men det fattas något i minnet, hon återvänder med tanken, till den soliga vandringen. Varje steg är tunga. Varje tanke lika tung. Men hon är inte ensam.
Ett ensamt litet brunt kors med ett namn. Pojkens namn. Inte den rätta stenen, den har inte kommit än. Hon tänker på den lilla nallen som vaktar vid korset, den är blöt och lite tussig. Tårar kommer upp i hennes ögonen, det gör det alltid när hon tänker på sin sorg. Hon hade gråtit vid graven med, det hade hennes vän gjort med, de hade hållit om varandra. Egentligen var det en skön tanke att hon hade honom med sig där. Hon hade lagt sin blöta kind mot hans hår och luktat in sig, hon gör så. luktar på allt. Det är tryggt att veta att det luktar som det ska.
Hon återvänder i tanken och mins första gången hon var där. Då hade hon varit ensam och det hade varit en annorlunda upplevelse. Sorglig och vacker.
Hon vet att det är en plats hon ska besöka ofta. Och att besöka graven på sin 50-års dag kändes så naturligt. Som en milstolpe att runda, att ta sig vidare från.
Sorgen är det som präglar hela hennes liv. Kärleken är det som får dagen att fungera. Hon lutar sig bakåt mot kuddarna, det värker i kroppen. Det gör det på morgonen. Värken sitter liksom i allting. Utan att säga vart det gör ont så är det, det som är vardagen för henne. Höfterna, axlarna, armbågarna, händer och just nu är det i magen det sitter. Hon har inte fått någon diagnos för värken, bara att hon är utmattad, och är deprimerad. Hon skrattar till, lite bittert, klart man är deppad när man inte orkar något, klart man är deppad när det gör ont. Trött, trött in i märgen. Hon försöker slappna av. Men tankarna är påstridiga i dag. Hon kan inte värja sig mot dem.
Hon funderar på hur dagen ska bli, den här dagen som kommer efter hennes 50-år´s dag.
Igår hade hon firat med sina äldre barn och barnbarnet. Hennes föräldrar och syster med måg och systerbarn hade kommit. Hon har den där lite motstridiga känslorna kring hennes släkt, de som bara kommer när det är födelsedag eller begravning. Fast det är väl så med alla, tänker hon. Hon hade, till trotts, blivit glad att de kommit. Hon skulle nog ha blivit besviken om de inte kommit. Den äldsta systern hade inte kommit, inte för hon förväntade sig det. Hon och systern hade verkligen glidit ifrån varandra, det var nog mins 25 år sen som hon ändå försökte ha kontakt, men det hade inte fungerat. Lika bra det , tänker hon.
Hon hade gjort smörgåstårta och vin. Förberett sig. Handlat och gjort grunden dagen innan, allt för det skulle bli bra, hon tänkte att det är lättsammast att bjuda på smörgåstårta.
På kondiset hade köpt några små kakor, Drömmar. Fluffiga och söta. Passade in tyckte hon, i alla fall var de vackra tänkte hon, för de flesta låg kvar i burken.
En stor skål med lösviktsgodis. Den hade fått gå runt bland gästerna. Hon såg framför sig hur alla satt. Lite utspridda, på en stol mitt i rummet med assietten i handen. Vinglaset på golvet eller på någon byrå. Några hade satt sig i köket, De flesta roterade sakta runt och stannade en stund, gick vidare, hon hade försökt vara lite överallt, så ingen skulle känna sig förbisedd.
Hon tänkte på hur hon hade bott förr, stor matsal med många stolar runt det vita bordet, mycket plats, och många människor, nu var de inte så många människor längre. Alla som var släkt då och som kom vid större sammanhang, är inte det längre, verken släkt eller intresserade av att fira mig, inte sedan skilsmässan.
Hon och hennes man hade separerat efter arton år tillsammans. Det är tre år sedan nu.
Hade det inte gått längre tid.Det kändes som en hel livstid sedan. Så mycket hade hänt och så stora förändringar hade hänt. Det hade varit nödvändigt. Det var färdiga med varandra och inte blev det bättre när deras gemensamma barn dog. Skilsmässan var egentligen inte färdigt än. Men det får ta den tid det tar. Hon orkade inte med det nu, inte allt juridiska som ska till. Det får vara nog som det är.
Äldsta sonen hade gjort en äppelkaka. Hon tvingar tillbaka tankarna. och hon ler när hon tänker på den äldsta sonen, Han som är kock till yrke, så han kan verkligen få till den, annars är det just äppelkaka som är signum för våran släkt. Hon snuddade i tanken på hur mycket äppelkaka det har blivit genom åren. Och hur gott det är, hon vet att det är kvar av kakan, hon funderar nog på att äta upp det som är kvar, det är redan bestämt i tanken. Ett leende sprider sig, något att se framemot. Sen när hon har klivit upp. Och skickat sin dotter till skolan, För det är en alldeles vanlig dag. En alldeles vanlig dag för alla andra. För Henne är det en ny början, en ny tid. Hon är numera femtio år och en dag.
Hur är man då? Tänker hon. Vuxen, äldre, hon smakar på orden i huvudet, skickar runt dem i en virrvarr av tankar. Hon mins sin egen farmors femtioårs dag, Hon mins att hon upplevde henne som gammal, Hon känner sig absolut inte så gammal. Hur gammal känner hon sig då? hur kan man känna en ålder.?
Trött, lite uttänjd. Lite genomskinlig. lite skör. Haft lite för mycket av erfarenheter på för kort tid.
Livet, det där som man ska överleva, genomlida.
Smärtans yttersta gräns för att vara uthärdligt.
