Behov.

Vilka behov ska få tillträde. Behovet av näring? Behovet av närhet,  ömhet, intimitet? Behovet av värme? Behovet av tilit och förtroende. Behovet av omsorg.  Behovet av underhållning, behovet att få skratta, gråta, behovet att få tjura. Behovet att få vara ifred, och att få vara i ett sammanhang.  Behovet att få hjälp, behovet att få hjälpa.
Behovet att få längta, behovet av drömmar. Behovet att få ha ett mål. Behovet att få bekräftelse,  behovet att få förkovra sig. Utbildning.  Behovet av fantasi, och att få slippa vara i vardagen.
Vilka behov kan jaget få utlopp för.

Igenkännande

Jag har tagit 120 mg cymbaltra ist för 90 mg, och jag känner igen mig, den där gunilla som fans förut. 
Och jag känner mig lite arg och frustrerad. Och lite så där, jagbryrmiginte, mentalitet. Bra eller dåligt! Återstår att se.
I ett galet försök att ta bort mertapezinet, gick jag i golvet på första ronden. Tre veckor och jag bara grät. Misserabel, det kunde slutat med död. Tre veckor och jag tog slut. Nu är jag dock tillbaka, mertapezin gick inte att sluta med.
Nu känner jag mig nästan som om jag är en vanlig människa. Värken är hanterbar. Magen är inte i katastrof. 
Huvet sitter inte i ett tunnband, ögonen följer med utan problem.
Så jag börjar återta livet, och det är för att jag höjde cymbaltra.
Okej, jag får anta att jag får medicinera för att må bra.
Okej, jag får anta att ilskan, frustrationen ger  med sig.
Okej.

Tröstlöst

Hur tänkte jag nu. Hur kan jag planera en framtid med denna man, köpa en sommarstuga. Min dröm, hur tänkte jag nu?
Med en man som inte kan köpa ett bröd utan att gnälla, som inte vill ta ett handtag hemma, vare sig hoss sig eller hos mig.
Hur tänkte jag nu?
Hur ska jag kunna ha en framtid med en man som inte vill ha sex med mig. Som hellre tittar på andra än är med mig. Som tycker jag är "svår" att vara intim med. Alltså tycker jag är jobbig.  Och inte blir upphetsad av.
Hur tänkte jag nu.
Hur tror jag att jag ska kunna ha en framtid med en sån man, som skriker och gormar. Domderar och går an,  är självisk och lat.
Och som tycker 300 kr är dyrt att handla mat för. Som helre är i då tid än nu tid.
Och vem är jag i denna karusell? Vad har jag o ge?
Kan jag leva utan intimitet? Accepterar jag det, snålt på alla plan med en oangaserad man. En ensam framtid.
Hur tänkte jag nu.?

Cirkel

Jag har gått i cirklar, startat om så många gånger för att sen möta upp ryggtavlan av mig själv. Och inser att jag kom ingenstans denna gång heller. Trötlöst kan jag tänka, och försöker hitta förändringar som ger livet en ny innebörd. 
Nya möten som förändrar. Nya mål som ska beprövas. Hopp som ska tändas. Ett lugn som behövs för själens frid.
Men jag springer på, tar nya tag, blir omkullkastad, upp igen. Snubblar ovh ramlar, platt fall, och upp igen, nya tag.
Inser att hur jag än försöker kämpa kommer jag alltid tillbaka till ruta noll. Skakad omtumlad, frustrerad och sårad.
Pådriven av lycka som vill ha främsta platsen. Fast sorgen lider mäst är det ändå den som är ledare i denna parodi av liv.
Dåligt med penngar, fattig, utblottad. Och en problem för många. Främst för kärleken , som inte kan växa i skuggan av fattigdom. Utan penngar kan en parrelation inte blomstra.
För i kärlek handlar det om vinning. Vad får någon ut av att ha relation med mig?
Ja inget. Jag kan inte  ge något. För jag ör fattig, sorgtyngd, smärttygd och livstrött.
Jag springer runt i min lila cirkel som varje gång blir mindre och trängre. Snart får jag inte plats i mitt eget liv.
Vart ska jag då ta vägen. 

Fina regler

Hålla fast

Jag håller fast i livet.
Det som är invant och känns igen,
Inget som egentligen är bra för mig eller som får mig att växa, utan sådant som gör lite ont och skaver regält i själen.
Sådant som får mig att tänka på döden och hur enkelt det skulle vara att försvinna ,
Relationer är svåra och jag sitter fast i mitt. Kärleken ska göra en hel. Inte halta eller känns omöjlig att uppnå.
Kärlen ska få mig att känna mig älskad, åtrådd, och värd att lägga angasemang på.
Inte kännas som någon offrar pengar på eller är besvärlig, eller att vara rädd för.
Eller som någon kan göra illa och sen be om ursäkt som det ända den behöver göra. Och i nästa ögonblick bete sig lika och mönstret upprepar sig som en dans bland de hatade.
Livet var inte värt mer än så. Mitt liv är inte uppskattat mer än så.
Men vem försöker jag lura, jag äger mitt liv
Jag har mandat att förändra, jag har förmågan att bestämma hur jag mår, vill jag ha det så här, jag vet inte , faktiskt så har jag satt mig i detta förhållande själv.
Så alla hårda ord, all kärlekslöst varande, utan intimitet har jag faktiskt accepterat.
Jag har accepterat min ensamhet. Jag accepterar min värk. Min ångest, alla fjärilar som simmar runt i min kalla mage, mitt tomma bröst där hjärtat bultar smärtsamt i ensamhet, väntandes på sen.
Sen då när allt ska förändras. Sen då kärleksfullheten ska göra intåg i mitt liv, sen när intimitet åter ska vara livgivande och energi laddat.
Sen när min kropp åter ska orka bära mina bekymmer, min själ ska finna ro. Sen när pengarna ska räcka till att leva på.
Sen när sorgen ska inlindas i vitt fluff och inte göra så ont.
Sen kommer när himlen färgas rosa av drömmar och blå av förhoppningar, sen kommer när vattnet åter blir varmt för min själ att flyta omkring på.
Sen kommer när tystnaden inte är så högljudd, så mina tankar hörs, när ljuden kommer från vackra toner och inte drängs av brus från hjärnans kaos. 
Men sen är bara en illusion av en framtid som inte existerar, vars tankar tänks i framtiden,de tankar som kommer sen är bara en viskning från önskans brunn. Och aldrig verkligheten.
Jag skapar sen. Jag avgör tankens bana. Hur måendet målas upp av tankens kraft, hur livet gestaltas utifrån invant mönster och tron att förändring kommer utifrån. Utifrån icke eget ansvar och utom kontroll.
Så vem försöker jag manupilera? Omgivningen , mig själv.
Vem vill jag kontrollera? skeendet, någon, en framtid.
Vem är jag att hålla kvar? Hålla kvar i? Vem ska jag släppa fri?
Livet, tanken, skeendet.
Jag vågar inte , jag är rädd,
Jag är så rädd.