vandrar stilla.

I själens tomma rum vandrar jag stilla.
Tomheten ekar, misströstan skriker sin bleka förtvivlan på hjälp.
Och jag försöker, om att jag kämpar. Fast kampen är tyst och stilla, ensam sitter jag vid mitt bord. Önskar mig bort, önskar mig något annat.
Men ser inga möjliga utvägar.
Ibland är det som det är omöjligt, vad som ens företas,
Jag trode att äntligen skulle det finnas något att ta sig ann. En fysisk påtaglig, defekt. Och enligt Österåsens sjukgymnast, fans det något att göra, tyvärr grusades det snabbt här på min egen vårdcentral, dessa smärtor är bara något som min egen sjuka hjärna har hittatpå. Och "tyvärr" är det inget och göra. Precis,  just det, vad viste inte jag, varför kämpa.
Dessa alla förståsigpåare,

Men allafall, någon slags undersökning ska han utföra,  mest bara för att.
Och så ny medicin, kanske min livslust återkommer, så jag kan hitta någon form av lust i denna, missmod. Psykologer är inkopplad, äntligen. Inskriven på psyk,
Inskriven. Psyk, sjuk i huvudet.  Och jag vandrar stilla in i min själs tomma rum, vad blev det av mig. Gammla människa, ryck upp dej.
Önskade någon sa, jag förstår dej. Och jag viste att det är sant.

Jag har fått information om att det fins en fin kursgård, i en otrolig vacker omgivning, där det fins en sorgearbetes kurs, om jag önskar tillräckligt hårt, affimerar,  att jag vill gå, jobba med mina stängda rum. Så jag kan öppna upp min själs allra hemligaste gömmor. Men som alla vet kostar det pengar,  och det fins ändå inga, så varför önska.
Så jag vandrar stilla i mina tomma rum, med dörrar stängda för närvarande.

  Tills jag orkar.

Åter -ta skrivadet.

Mitt skrivande har legat på is, men som all is, tinar det fram igen.
Det är på tiden igen att jag börjar formulerar mina tankar igen.

Livet har formaterats om, hårddisken kraschade,  och jag har skrapat ihop all information i en ny, sakta tar sig allt samman.
Ibland får jag kämpa att förstå informationen som kommer, ibland är det lätt och roligt,
Glädjefullt, rogivande, men aldrig förnöjsamt

.  Det gnager en olust i magen.

Österåsens hälsohem, en rofylld plats, med energier som ska hela, samtidigt är det en plats för eftertanke.  Möta sig själv, stå inför domen, vad har jag att jobba med. Hitta sin kärna, sin inneboende roll, offerollen är min.

Jag får en känsla av hopplöshet, vad jag än gör slås jag om kull. offret.

Hur hittar jag ur. Våga möta mina demoner.  Stå framför tåget av känslor som rusar rakt på. Smärtsamt och hoppas på att hjälp finns att tillgå. Sen när vågen av smärta har passerat.

Isoleringen som jag hamnat i, bryts av samhörighet, och jag känner att jag vill bryta min bubbla, bubblan jag har varit i så många år.

Men vem har rätten att bryta min bubbla, vem har rätten att sticka hål på min omslutande skydds barriär.?
Vem har rätt att på skynda processen?
Jag lever i en balansgång, där minsta lilla kan få mig på fall.
Oslupna ord, blickar, min egen ångest,
Vem har rätt att döma?
Om jag vill ta plats i en grupp, prata om mina erfarenheter, få uppmärksamhet, räcker det med att jag får höra att jag tar någon annans tid, någon som kanske behöver den bättre. Och det är oåterkalleligt,  jag tappar fotfästet helt. Och hamnar i min ångest.
Och jag har bara en strategi,  att fly. Att på så kort tid som möjligt försvinna in i dimman.
Där jag kan finna tröst och ensamhet.
Där ingen kan nå mig.
Hur många tabletter jag tog, 5-6 kanske fler, dimman tätnar och allt försvinner, all förnimmelser om smärta,  om förlust och ångesten att ta plats. Få finnas,  vara med. Synas.
Jag försökte, men någon gjorde hål på min illusion om att det var okej.

Men vad vill jag uppnå.? Vem ska se mig? Vem ska uppmärksamma mig?
Det är en gåta. En o upplöst villfarelse.
Det jag vill hitta och uppnå. Det jag vill tillåta mig , och att det är ingen fara att ta plats.
Det är en lärdom.

Det är ingen fara att ta plats.
Det är ingen fara att göra sig hörd.
Det är ingen fara att att synas.
Det är ingen fara att ha en åsikt.
Och det är absolut inget att skämmas över att
Dela med sig av sina erfarenheter.

Var ligger värsta scenariot? 

Vad skulle kunna ske om jag tog plats?
Om någon inte hade samma åsiktsom jag?

Nya insikter löper om varandra, och jag lär mig.
Tar till mig upplysning om sorgearbetes process, och fortlöpande konsekvenser,

Inget sker av en slump! Eller?