skört

<idag är livet skört och genomskinligt .
som om det vill visa mig hur tunn vägen mellan liv och död är-.
hur lite som egentligen behövs för att sorgen ska få sin grogrund,

<idag valde jag att besöka gravplatsen. En sorgfylld morgon, dämpad av fylld lugn, kvavt som innan stormen,
jag har ett litet hjärta , kommit med någon som lämnat blommor,.  på det skriver jag hur mycket jag älskar min lilla son,
Morgon bestyr och en cykel som skulle repareras, för färd ner till Kvissleby,

<idag skulle jag välja en fin lyckta, en som ska får brinna på graven, ljusa upp, tindra i natten.
jag valde en vit ros. fylld med kärlek. lika tunn och skir som jag.
Cykelturen och tårar som rinner, jag tänker att det gör inget om någon ser mig nu, orkar inte hålla igen på tårar,

<jag valde att möta denna dag utan tabletter,. utan dimman som jag kan se genom, filtrera genom,
det gör ont, tårar, och rädslan över vad som ska hända.

Prästen, den snälla människan, Hegner, väntar på mig på parkeringen och jag anländer med cykeln, parkerar och väntar
Vi väntar på kvinnan som ska visa oss platsen. Platsen där Mattias vilar i sin lilla vita kista,

Vandringen dit är fylld av tankar, tankar i vild frustration, tankar om overklighet,
Den sorg som jag känner, finns det inte ord som beskriver, inte som går att förmedla, om  smärtan och den genomskinlighet som jag förnimmer i min själ.

Ett litet träkors markerat med ett litet namn. Mattias Vikberg. och tårarna flödar, jag blöder inombords,
fast jag vet det är sant.  Det som är verklighet. Att mitt barn vandrade vidare, utan mig. Dit jag inte kan nå.
Här är hans plats, dit kan jag vandra och känna in min sons närvaro.

<Idag gråter jag, stilla och genomskinligt. Det är sorgligt. Det är så fel. Prästen talar till mig, om tröst och glädje, om Mattias som den fina människa han var.
och jag tunnas ut.
Jag blir lämnad ensam med mina tankar, jag gör fint på platsen framför korset. Där den lilla nallen vaktar. Och jag tänder min lyckta, lägger ner min vackra ros, och sätter mig att bara vara,, och tårarna får nu bara rinna,

<idag är det sorgligt. och jag är genomskinlig och skör. med vetskap om att denna plats kommer jag att besöka ofta,
och min tid på jorden är inte slut.
Det kommer en tid när vi får mötas igen , jag ock min son Mattias,

Men det är inte idag,

Naturens tårar

När man mår-

Jag mår.

Denna vecka har varit extra jobbig. När livet kommer ikapp. och magen smärtar, och det bokstavligen sitter en klump i halsen. Veckan har varit jobbig på många sätt.
Från ena hållet genomlider jag dagen, på den andra hållet pockar det på. Livet, tristessen, otillfredsställande, Livet
Insikter om hur tiden går på och jag inte finner någon glädje, Ingen motivation om att leva,
Tabletterna som hållit mig i sitt järngrepp, släpper,  Dimman lättar,

Idag har det kommit nya insikter om livet - om livet ur sökarens perspektiv.
Den som söker ska finna.
Den som slutar söka finner.
och vad hittade jag, ?

Jag fann kärleken, den som jag inte trodde existerade, inte var för mig.
Jag upptäckte smärtan, den förgängliga. existentiella, icke formbara,
jag upptäckte livet som en process.

Jag upptäckte att jag kan välja.

Hur hela mitt liv har varit en oändlig lång rad av  förlåtande, förlåtande om min existens,
att inte vara tillräcklig.
Att sakna förmåga att se min egen storhet och kunskap.
Att se kunskap som en gåva att förvalta.
Insikter stora som små, som gåvor.

Jag har bett om att få ta plats . ödmjukt.
Jag har under svåra omständigheter, försökt vara andra till lags.
Jag har förkastat min egen lycka för att tillfredsställa andras behov.
på gott och ur nödvändighet.

Jag har på många plan försökt levt andras sanningar.
Och försökt forma mig i en mall.
I dag existerar inte den mallen, och allt rämnade och jag tappade fotfästet .

Jag fick dessa ord tilldelat till mig idag, från en vän, ( och så tänker jag att inget sker av en slump)


Gudinna och gud, jag bekänner inför er att jag inte haft tillräcklig tro på mina egna möjligheter, att jag i tankar, ord och gärningar visat förakt för mig själv och min förmåga.
Jag har inte älskat mig själv lika mycket som jag älskat andra, inte min kropp, inte min förmåga, inte mitt eget sätt att vara.
Jag har låtit andra styra mitt liv, jag har trott mera på andras värderingar än mina egna. Jag har låtit människor förtrycka mig utan att säga ifrån.
Jag bekänner att jag inte sträckt på mig i min fulla förmåga, att jag varit rädd för att ta strid i rättfärdig sak, att jag böjt mig för att slippa bråk.
Jag bekänner att jag inte vågat visa hur duktig jag är, inte vågat vara så duktig som jag kan.
Förlåt mig mitt självförakt, upprätta mig. Ge mig tro på mig själv och kärlek till mig själv.

Tack!


Så i dag, mår jag och fyller ut min dag med det jag förväntas göra. Med en ny insikt.
Idag gör jag det , I morgon gör jag något annat.

Förändras .....

inte en dag,

Varje dag är en ny dag utan formlig utstakade händelser.
Det som ses som normalt och ska genomföras är en kamp och ett måste,
Varje dag är ännu en dag som ska vara. Och jag tar det som det kommer ,
Inget känns meningsfullt och inget känns som om jag egentligen vill

När regnet vräker ner och temperaturen är kall, känns det som jag är ett med det , som om det är vad som jag behöver , melankoliskt.
Vädrets som spelar en sådan stor roll i allt som görs,, värmen som ska spridas och ge något roligt av dagen känns som ett hånfullt tillslag mot mig personligen, det där som ska var det livgivande känns föga välkomnande ,

Vad är det som rör sig i mitt huvud en sådan dag. Något pågår och känns märkvärdigt-
Vad är det som är minnen, Vad spar man när ens barn växer upp, vad är viktigt,
jag la en liten mattebok vid min sida i går , något min älskade son skrivit i.
Jag tände ett litet ljus om kärlek vid den plats där jag har kontakt med min fina lilla vän,

Vad är det som är viktigt?

En hårlock, en liten tappad tand. En avbild på en näsa,. Allt finns där som en påminnelse om att det inte kommer fler bilder och saker som är en ny händelse, vad ska bevaras?
Vad ska bevaras? Vad är viktigt i livet , och som blir heligt när döden inträffar.

Tänk om jag aldrig mer får se en person , vad vill jag bevara, ?  Vad vill jag minnas?
Minnet om lukt, minnet om värmen,
Minnet som väcker känslor. Minnet som berör en på djupet.

Jag har inte en varit till graven, den plats där hans minne ska bevaras och beskådas i all evig tid, som den sjuåring han var. Vad min jag,

Men en dag. Då kommer ävern det att bli en del av minnet,

Precis som trädet och äpplen som vart hans på något vis, Det som symboliserar
död och liv.
Äpplet som även är kunskapens hemvistelse i religionen. och fått utstå som något fult och något som har varit fel.
Hur kan det bli så fel, kunskap och ingivelse ,

Jag har då insätt att varje dag, har något nytt, och ibland så behöver jag bara vila i det,
och inte en dag går utan tankar på det som var,,

inte en dag går utan påminnelse om min förlust,

Idag är det en sådan dag, När livet känns påtagligt,

och jag stannar där..

perspektiv

http://youtu.be/560YBMXb0GA

Från ett högre perspektiv ska du se
uppifrån och ner
Från ett högre perspektiv ska du se nerifrån och uppåt,

Från ett annat perspektiv ska du få uppleva-
saker från nya dimensioner.
Du ska få se det som inte är dej givet just nu.

Från en ny sida ska du få känna det som inte ger  rätt proportioner
just nu.
Just nu ses det som är, ur den vinkel som är vänd ut och in, Den som ses,
Ur en framtidsvy, utan möjlighet att sortera rätt-

Perspektivet som ses,  får en vrångbild och skapar oreda,
Nya horisonter ska framträda och bli den nya framtidsvyn.
Och möjligheterna är många och outforskade.

En ny morgon danar och livet får en ny utblick.

Det kan gå. Jag har överblick.

Moving on.........

En historia.

En lånad bild,OM skogen 

Jag ska berätta en historia som kan var en gåva, till mig från universum,  Det kan vara svårt att se att det är en gåva, inte förrns man stannar upp och känner in och lyssnar.

Jag såg liknelsen, fast inte utan hjälp-

Det var en solig lördag, och jag var på vallen och hade tid över, i min tanke kände jag att en promenad och sökande efter svamp skulle vara en på sin plats.
I början var skogen och omgivningarna igenkännbara, som livet ändå är.
Skogen och träden, marken och stenarna är beträdda sen förut.

I en fin glänt omringad av björk, solen strålades genom dess lövverk, stod jag och begrundade mitt liv en stund. Det var en lugn stund. Livet kan vara så i band. som om livet stannar upp, som lugnet före stormen.
 I nästa stund vandrar jag vidare i sakta mak och med tankarna på annat håll. som det kan var i livet i bland , när det som görs, görs utan tanke och mål.

Nu vaknade jag till och upptäcker att omgivningarna var främmande och i skrämmande utformning.
Det är dyigt, lite råkallt och det är döda träd som fallit huller om bulle. Det fans ingen given väg längre, hur jag än tittade och såg framåt fans det ingens stans att ta vägen, det gick inte att gå framåt eller att återvända, . Som det är i livet ibland. det finns ingen väg att gå. Men det går inte stanna här, det är inte möjligt och det är inte meningen.
Jag tar mig framåt i dess eländiga terräng, jag blir riven och får kliva ner i djupa diken med brunt äckligt vatten och det tränger ner i stövelskaftet, och lukten är påträngande. och jag vill bar härifrån, vandringen är smärtsam och ångestfylld, men jag vet att här kan jag inte vara, måste gå vidare. måste.
,
Så småningom hittar jag en gammal stig. Någon har gått här förut. tvekande följer jag stigen,. men jag ser mig bakåt hela tiden,, är det fel håll ? . hur ska jag veta att det är rätt, Det jag vet är att jag vill inte tillbaka.
Det går heller inte att återvända. för det finns inget bakåt, det är borta, Som det kan vara i livet i bland, det passerade är omöjligt att återfå.. Det är borta.
Stigen leder mig framåt , det är snårigt och svårt att gå . men framåt går det. tveksamt.

Helt plötsligt öppnar det sig ett fält, stor öppen skogsäng.
Några få träd och vidder åt många håll,och det är så totalt främmande , Som livet kan te sig, utan mening och mål. Bara vidder och stora öppna fällt.. Lite skärmande i sin storslagenhet.
Jag har ingen aning vart jag är , så totalt  oigenkännligt. Jag är vilse. Men jag är inte rädd.
Det är en känslan av tillit som infinner sig.. om jag är vilse  så vad ska jag göra åt det?
Jag börjar lyssna in, känna efter vad är det jag ser och hör. Lyssnar efter något ljud som ska leda mig på rätt steg, framåt och hem igen.
Tillslut börjar ljuden att bildas, och synen vidgas, det är massor av goda blåbär som jag plockar och det finns svamp, skogen ger mig näring.
Vandringen går lite hit och dit och jag ändrar riktning, känner efter och börjar om, vandringen är absolut inte säker..

Tillslut hittar jag ett gammalt traktorspår. Det måste ju leda någonstans, till en början eller till ett slut.
Dessa spår är återigen lite fylld av gropar och dy pölar, ibland sand, ibland lera, ibland gräs, några träd som fallit, och är hinder jag ta mig över, Som livet , gropar och tillbakagångar, Hinder som ska
forceras.





Också helt plötsligt så. Så kom stigen fram.
En fin stig som är kantad av stora fina bär . och jag gå med säkra steg, torr och begådda av många, och i fjärran hör jag helt plötsligt människor. Som i livet när man känner sig så totalt ensam och övergiven, så finns det andra där ute,
Nu känns det som jag har hittat en bra väg att gå- Om jag känner igen mig? Nej inte på någon plan, så främmande så vilse, Men jag har tillit att den leder någonstans.
Och det är bara att trava på, Inga hinder i vägen. Och jag stannar och plockar mina blåbär, min belöning.
I slutet på stigen kommer jag fram på vägen.. nu vet jag vart jag är- och jag vet hur jag ska komma hem, Hem till min trygghet. Och till det som väntar på mig, min lycka, och Kärlek,

Ja livet är så. skogen är stor. och stigarna är obegripliga och svåra, Livet är gropigt och dyigt och jag måste bli blöt om fötterna och ibland gör det ont och det är besvärligt. Men vägen hem finns där om jag vågar lyssna in och känna in. Våga ta den där främmande stigen, När det känns som om faran hotar i periferin, Som om det bara är en stor öppen plats utan mål och mening. Som om stigen bara är ett gammalt övergivet traktorspår.

Jag såg liknelsen på mitt liv i dag, hos kuratorn, Hon behöver bar nämna skogen fören jag såg min gåva från gudinnan. Hon som leder mig hem, trotts, Hon visade mig att det inte är omöjligt att forcera den värsta skogen. de värsta groparna, de dyigaste hålen.

Just nu, i dag, är jag i dyigt land och ser inte vägen som kommer eller om jag ens kan lyssna in, för just nu behöver jag bara ta mig framåt utåt och för bi de nedfallna döende träden. Ut ur detta träsk. Trots smärtan och obehaget

Men bortom dessa finns räddningen, Min stig. min väg
 Nu tar jag första steget.
och
Första målet är nådd,,,,,, jag ska nu besöka min sons grav,,,

Insperation.

Var kommer inspiration från? Var söker men det som handlar om att vara i flödet?

Om det är segt och förhindrat av  dysfunktionella motgångar. Rutiner som är blockerade av ovilja. Oviljan att villa kliva ur sin dypöl,
Egentligen är det rätt trivsamt att vara i dy, varmt och geggigt . mjukt och smeksamt. Om än det gör ont att lyfta armarna över huvudet, Om än det är jobbigt att förflytta benen ur position. Om än det är svårt att vrida huvudet till nya perspektiv.
Så är det ändå tryggt och igenkännbart, och det är ju bra , eller,,

Idag ska jag till kuratorn, och idag ska vi hitta ett ämne och jobba mot. Och det skrämmer mig, börja rota i det fördolda, det som ligger där tryggt i dyn, och vill egentligen inte synas. och så ska det fram i ljuset och bli rengjort , tittas på vändas och vridas på,,
Jag har ingen förmåga att värja mig mot det . Hur rättfärdiga jag att jag vill ha det så här . I depressionens neråtgående trappa.

Apropå trappa, den som jag skulle se  och jobba mot när det handlar om smärtan, den kroniska, tröttsamma smärtan, Den trappa som jag aldrig hittade.  Den som ska finnas där men bär mig inte framåt utan bara upp och ner ut och in, Kanske min nya kurator kan hjälpa mig att se den, och så nu la jag allt ansvar på henne.. Jo det är ju det lättaste, det som är det som jag har gjort hela den här jobbiga tid. ända sedan min trafikolycka då värden vändes upp och ner , och sen vart det sig aldrig likt.
skilsmässa, ekonomisk katastrof, diagnoser, sociala fobier, jobb kaos och så den sista käftsmällen Dödsfallet och begravning av mitt barn. orken ska hämtas nu... och trappor ska vara mitt verktyg, ??

Och det ska vara objektivt och i en kontext.  Vadhur?


Jag vill se och känna in det som är objektivt,  ordet i sej, objektiviteten. Det som ska vara motsatsen till  Subjektivitet. Sanningen i en motsagd form, UR något som kommer från opartisk kontext. Det som går att ta på. och har ett sammanhang. Svårt  och jobbigt. att objektivt se sanningen i vitögat jobba fram det som är faktiska i livet,
När värden ses upp och ner och har slippriga trappsteg.    När forsen som brusar står stilla och det är svårt att hopp på Livet igen,,

Nu är det ju så omöjligt att det ska bli som det var en gång. Egentligen är det inte det som är meningen i sammanhanget. Det finns inte mer , det liv som var , och det som blev känns inte rätt, vad blir det då kvar  att hitta . och det är alltid lättare att leta där det finns ljus, och där det är, redan besökt. än att söka i mörka vrår och o beträdda  marker,


trygghet,, Livet ska kännas tryggt, kärleksfyllt och lyckligt.. Objektivt.

Så var får jag inspirationen nu då?
Läsa. lyssna, se, ta in, vända vrida, förkasta, återta, avvakta, tveka, känna, värdera,
ta första steget,
Mot nya mål.

Ja,,,  jag ska... ska bara.....................