En historia.

En lånad bild,OM skogen 

Jag ska berätta en historia som kan var en gåva, till mig från universum,  Det kan vara svårt att se att det är en gåva, inte förrns man stannar upp och känner in och lyssnar.

Jag såg liknelsen, fast inte utan hjälp-

Det var en solig lördag, och jag var på vallen och hade tid över, i min tanke kände jag att en promenad och sökande efter svamp skulle vara en på sin plats.
I början var skogen och omgivningarna igenkännbara, som livet ändå är.
Skogen och träden, marken och stenarna är beträdda sen förut.

I en fin glänt omringad av björk, solen strålades genom dess lövverk, stod jag och begrundade mitt liv en stund. Det var en lugn stund. Livet kan vara så i band. som om livet stannar upp, som lugnet före stormen.
 I nästa stund vandrar jag vidare i sakta mak och med tankarna på annat håll. som det kan var i livet i bland , när det som görs, görs utan tanke och mål.

Nu vaknade jag till och upptäcker att omgivningarna var främmande och i skrämmande utformning.
Det är dyigt, lite råkallt och det är döda träd som fallit huller om bulle. Det fans ingen given väg längre, hur jag än tittade och såg framåt fans det ingens stans att ta vägen, det gick inte att gå framåt eller att återvända, . Som det är i livet ibland. det finns ingen väg att gå. Men det går inte stanna här, det är inte möjligt och det är inte meningen.
Jag tar mig framåt i dess eländiga terräng, jag blir riven och får kliva ner i djupa diken med brunt äckligt vatten och det tränger ner i stövelskaftet, och lukten är påträngande. och jag vill bar härifrån, vandringen är smärtsam och ångestfylld, men jag vet att här kan jag inte vara, måste gå vidare. måste.
,
Så småningom hittar jag en gammal stig. Någon har gått här förut. tvekande följer jag stigen,. men jag ser mig bakåt hela tiden,, är det fel håll ? . hur ska jag veta att det är rätt, Det jag vet är att jag vill inte tillbaka.
Det går heller inte att återvända. för det finns inget bakåt, det är borta, Som det kan vara i livet i bland, det passerade är omöjligt att återfå.. Det är borta.
Stigen leder mig framåt , det är snårigt och svårt att gå . men framåt går det. tveksamt.

Helt plötsligt öppnar det sig ett fält, stor öppen skogsäng.
Några få träd och vidder åt många håll,och det är så totalt främmande , Som livet kan te sig, utan mening och mål. Bara vidder och stora öppna fällt.. Lite skärmande i sin storslagenhet.
Jag har ingen aning vart jag är , så totalt  oigenkännligt. Jag är vilse. Men jag är inte rädd.
Det är en känslan av tillit som infinner sig.. om jag är vilse  så vad ska jag göra åt det?
Jag börjar lyssna in, känna efter vad är det jag ser och hör. Lyssnar efter något ljud som ska leda mig på rätt steg, framåt och hem igen.
Tillslut börjar ljuden att bildas, och synen vidgas, det är massor av goda blåbär som jag plockar och det finns svamp, skogen ger mig näring.
Vandringen går lite hit och dit och jag ändrar riktning, känner efter och börjar om, vandringen är absolut inte säker..

Tillslut hittar jag ett gammalt traktorspår. Det måste ju leda någonstans, till en början eller till ett slut.
Dessa spår är återigen lite fylld av gropar och dy pölar, ibland sand, ibland lera, ibland gräs, några träd som fallit, och är hinder jag ta mig över, Som livet , gropar och tillbakagångar, Hinder som ska
forceras.





Också helt plötsligt så. Så kom stigen fram.
En fin stig som är kantad av stora fina bär . och jag gå med säkra steg, torr och begådda av många, och i fjärran hör jag helt plötsligt människor. Som i livet när man känner sig så totalt ensam och övergiven, så finns det andra där ute,
Nu känns det som jag har hittat en bra väg att gå- Om jag känner igen mig? Nej inte på någon plan, så främmande så vilse, Men jag har tillit att den leder någonstans.
Och det är bara att trava på, Inga hinder i vägen. Och jag stannar och plockar mina blåbär, min belöning.
I slutet på stigen kommer jag fram på vägen.. nu vet jag vart jag är- och jag vet hur jag ska komma hem, Hem till min trygghet. Och till det som väntar på mig, min lycka, och Kärlek,

Ja livet är så. skogen är stor. och stigarna är obegripliga och svåra, Livet är gropigt och dyigt och jag måste bli blöt om fötterna och ibland gör det ont och det är besvärligt. Men vägen hem finns där om jag vågar lyssna in och känna in. Våga ta den där främmande stigen, När det känns som om faran hotar i periferin, Som om det bara är en stor öppen plats utan mål och mening. Som om stigen bara är ett gammalt övergivet traktorspår.

Jag såg liknelsen på mitt liv i dag, hos kuratorn, Hon behöver bar nämna skogen fören jag såg min gåva från gudinnan. Hon som leder mig hem, trotts, Hon visade mig att det inte är omöjligt att forcera den värsta skogen. de värsta groparna, de dyigaste hålen.

Just nu, i dag, är jag i dyigt land och ser inte vägen som kommer eller om jag ens kan lyssna in, för just nu behöver jag bara ta mig framåt utåt och för bi de nedfallna döende träden. Ut ur detta träsk. Trots smärtan och obehaget

Men bortom dessa finns räddningen, Min stig. min väg
 Nu tar jag första steget.
och
Första målet är nådd,,,,,, jag ska nu besöka min sons grav,,,