Sju svåra år. och sen vart det 12 år.

"Det började som en skakning på nedre däck"
Då skunk Titanic
För mig började det en oktoberkväll. Vädret mins jag inte riktigt. Men antar att det var varmt, för jag bar inte jacka.
Året var 2010. Sju år har gått den dess. Och olyckorna har bytt av varandra.
Olyckan skedde på parkeringen.  På väg till styrelsemöte. Det small när jag skulle kliva ut bilen. Men jag kastade mig bakåt. Om i bilen. Och det förföljer mig än idag. Kraschen.  Ljuset. Det smäller högt i huvudet. Pang. Och jag får panik. Smärtorna i kroppen. Den ständiga värken är förlamande.  Att ständigt ha ont. Ständigt ha domnande leder. Och huvudet som ständigt brusar och stängs av. Det liksom brusar till och jag blir alldeles snurrig. Vinglig.
Och sen kom skilsmässan från maken . Och skatteskulder och ännu mer skulder. Och vi flyttar isär.
Och jag hamnar i depression. Tappar fotfästet.  Och jag börjar dricka allt mer. Och ta tabletter.  Och det blir utredning och diagnos på Mattias. Och Michaela börjar må dåligt. Och får ett självskadebeteende.  Och sen misstar jag Mattias i en olycka. Världen rämnar. Orkar jag mer. Jodå. Vänta bara.
Ekonomin rasar jag får mindre i mindre pengar. Sjukskrivningen övergår till någon form av arbetsförmedlare. I tre månader sen får jag tillbaka sjukskrivningen. Men ekonomin kollapsar.
Det knakar rejält i fogarna med min nya relation. Han vill inte vara det stöd jag skulle behöva. Och jag upptäcker väldigt dåliga sidor hiss honom. Det är hot och våld. Mycket lite kärlek.  Och jag blir inlagd på psyket. Orkar inte. Nu får det vara nog. 

bara sådär--- 

KROKIG VÄG SKA DEN LÄRDE GÅ

Jag har skrivit om det förut om vägen som ska vandras, den vandring som formas av de beslut som jag tar, hur krokigt det tar sig, av all felaktiga beslut och vägval. 

Jag vandrade en lång väg i somras från havet gems med Ljungan upp till glaciären Helags, 39 mil, lång vandring till fots, i en kanot och på en cykel,  ibland ensam, ibland med följeslagare. 

och med alla tänkbara väder, sol, regn och storm. kämpigt ibland, ensamt och ibland alldeles underbart. 

jag sov i tält, i kojor och på vandrahem och i stugor. jag åt den mat som fans ibland bara en pulvermos middag så torftig men ack så god, hungern är bästa kryddan, 

jag kan beskriva livet som en jämförelse med min vandring, hur krokig det kan blir, hur fel jag kan hamna, och hur mycket hjälp som fins att få så det underlättar, ibland fins det rikligt med tillgångar ibland är det helt tomt, ibland så är det skador, ibland så flyter allt bara på med vila och förströelser. ibland när det känns hopplöst och ensamt hur underbart det blir när hjälpen kommer och sällskapet blir så rätt. och vandringen fortsätter. Tillsammans. och kunskapen som kan delas och nyfikenheten flödar. 

vad är syftet med att jag vandrar, jag tänker förstrött i första tanken att jag har inget val, det är så , jag går på. men om jag planerar och sätter upp mål, hur blir det då? Hur blir det om målsättningen inte fungerar? har jag satt för orimliga mål då? 

Så vart ligger rimlighetsnivån i livet? 

jag tänker så det knakar( jo det låter knak i mitt huvud när jag tänker) Rimligheten! jag tror att här ligger roten till de mesta när det inte blir som jag tänkt,  

Nu ska jag sluta att grubbla, sluta att vara negativ, sluta att vara en ensamvandrare, för även om livet inte blev som jag förhoppades så är det ändå i rimlighets nivå men vad som kan förväntas, 

Nu kan jag bara göra det som jag tycker känns bra och det som är rimligt att förväntas av mig, 

För som alla vet så kan jag bara bestämma över hur jag vill ha det , bra jag kan få till de förväntning som jag skapar, hur och om jag vill det. bara jag kan få min väg att bli som jag vill ha den, 

NU knakar det till rejält i huvudet, som en gammal björk som faller av sin egen visdom och ålder. 

inte för jag är lastgammal, och faller så lätt, utan nu får jag helt enkelt sluta grubbla, 

jag är en trollkona, en häxa, en visdomens kvinna som vill gå i gudinnans spår, 

ja men gör det då. !!!! 

hur enkelts om helst, efter alla svåra år. så är det dags att ta tillvara på åren som bra rusar fram, stanna upp, OCH NJUT av livet, Det är en Gåva. 

NU är det sagt och så är det.

Grubblerier

Existentiella grubblerier om hur livet blev. Liksom ingenting.
Hur kom det sig att jag hamnade här. I utkanten av livet. I periferin av samhället.
Utan existens. Utan kärlek.
Utan längtan. Utan framtid
I en frysen värd utan åtrå. Utan värme.
Med en pojkvän som skräms till olust av blotta tanken på min värld. 
Som väljer något annat än min kärlek och värme. 

Som prioriterar värdet av mig mindre än att äga döda föremål . 
Som i sitt oförstånd väljer en annan form av njutning framför mig.
Som kan välja att ge uppskattning till okända kvinnor,  Med blickar och bekräftelser . 

Som inte kan ge mig den bekräftelsen.

 
Hur kom det sig att jag gick in i detta. Utan att se. utan att förstår den vidd det är att leva i detta mörker.

Är kärlek så blind.
Är kärlek så svår.
Och varför förvägras jag att få den kärleken?
När blir det min tur att få uppleva njutning och bli åtrådd.
Gunilla