"Det började som en skakning på nedre däck"
Då skunk Titanic
För mig började det en oktoberkväll. Vädret mins jag inte riktigt. Men antar att det var varmt, för jag bar inte jacka.
Året var 2010. Sju år har gått den dess. Och olyckorna har bytt av varandra.
Olyckan skedde på parkeringen. På väg till styrelsemöte. Det small när jag skulle kliva ut bilen. Men jag kastade mig bakåt. Om i bilen. Och det förföljer mig än idag. Kraschen. Ljuset. Det smäller högt i huvudet. Pang. Och jag får panik. Smärtorna i kroppen. Den ständiga värken är förlamande. Att ständigt ha ont. Ständigt ha domnande leder. Och huvudet som ständigt brusar och stängs av. Det liksom brusar till och jag blir alldeles snurrig. Vinglig.
Och sen kom skilsmässan från maken . Och skatteskulder och ännu mer skulder. Och vi flyttar isär.
Och jag hamnar i depression. Tappar fotfästet. Och jag börjar dricka allt mer. Och ta tabletter. Och det blir utredning och diagnos på Mattias. Och Michaela börjar må dåligt. Och får ett självskadebeteende. Och sen misstar jag Mattias i en olycka. Världen rämnar. Orkar jag mer. Jodå. Vänta bara.
Ekonomin rasar jag får mindre i mindre pengar. Sjukskrivningen övergår till någon form av arbetsförmedlare. I tre månader sen får jag tillbaka sjukskrivningen. Men ekonomin kollapsar.
Det knakar rejält i fogarna med min nya relation. Han vill inte vara det stöd jag skulle behöva. Och jag upptäcker väldigt dåliga sidor hiss honom. Det är hot och våld. Mycket lite kärlek. Och jag blir inlagd på psyket. Orkar inte. Nu får det vara nog.
bara sådär---
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar