Ironi.

Idag,, precis som för många andra hade jag ett möte inbokat på vårdcentralen.

Idag  precis som för många andra. så förväntar jag att min tid finns, för jag har ju bokat, jag har ringt .

Två gånger till och med,

Idag precis som för många andra, så blir det inte som det är tänkt.

För precis just i dag fans inte min tid, utan jag får en ny tid , i morgon.

Imorgon ska jag gå till vårdcentralen och få min hjälp.

Imorgon när jag åker med min cykel till vårdcentralen. precis som jag gjorde i dag, hoppas jag att min

tid finns.

och att läkaren har tid med mig. för jag behöver hjälp.

Fast det är ju många som vill ha hjälp.

jag är inte unik..

inte idag.  I morgon,

jaha..

Ironi. hm, Nädå !!

Reseskildring

Att vila i skuggan av ett träd. 

>Jag har varit på en plats, nära himmelriket, vackert, så som det bör vara, med berg, hav och himmel.

Jag tog mig från en plats till en annan genom luften, flög på ett berg av moln, fluffiga och vita, långt där nere kunde jag beskåda ett annat landskap, okänt och annorlunda.

inkapslad i min egen förflyttning, i en total tystnad, omsluten av min egen rädsla.

Vägen dit och vägen från, tar mig vidare, hur ska jag agera, vara i nuet utan en enda tanke på de som varit, och utan en tanke på att det som jag kommer  fram till.

                                                Resan en del av upplevelsen.

På väg, i tidig morgon, vägen är tom på, 

En tidig morgon står jag och väntar på bilen som ska ta mig bort, vädret är lite grått, Ingen som jag sörjer.  

I väntan på att äventyret ska ta sin början.

VI kör mot Stockholm och vägen är tom på bilar,

 Milen passerar förbi, tiden är egentligen lite knapp, om nu tiden ska få existera i denna miljö. men den måste få ta plats för det är ett flygplan vi skall hinna med,  Tiden var med oss och upp vi kom, med en del missöden, och jag tappade fokus ett litet ögonblick. Men allt må vara förlåtet, Livet är inte lätt, och jag gör mitt bästa.

En start 

Flyga är ett fascinerande äventyr. "att det funkar" samtidigt är det en väldigt tråkig sysselsättning, 

Titta på molnen och vara i sig själv. 

Om nu inte jag vill äta eller dricka, är det sova som gäller, 

Att Stiga högt till skyn är lika fascinerande  som att landa, detta fenomen när molnen skingras och ett land träder fram, först lite diffust , sedan mera framtydande landområde. Som ett miniatyr landskap. 

Landar i Kroatien genom molnen 

Framme i värmen och de annorlunda. träden, växtligheten,  färgerna, lukten och till och med ljuset.  Det känns mera klart. 

 Människorna är sig ändå väldigt lika. 

En hektisk stämning råder, alla ska hitta det som ska hittas och folk ska möta de som är bestämt. En del är världsvana, och vet precis , en del, som oss, vet inte riktigt var de ska.  

Nu ska vi förflytta oss igen, hitta väskor, utgångar, Människor som vi ska få information av, Bussen som ska ta oss till platsen där vi ska få sova,  Platsen som blir våran under några dagar.

Utan att vara uppskrivna på någon lista, i den blåklädda damens protokoll, får vi gå på bussen i alla fall. Den är full av andra resenärer. En del känner jag igen från parkeringen 

Parkeringen där vi ställde den lilla bilen  som tryggt väntar på oss, tills vi återvänder.

En del känner jag inte igen alls, och är helt nya ansikten,  men jag känner igen förväntan, som finns i deras i ögon. samma glada förväntan. 

Något spännande ska hända i livet, något som kommer att vara annorlunda och förhoppningsvis underbart. En mätbar dämpad  trötthet råder i bussen. 

Det är tröttsamt att resa,

 Genom ett landskap av små hus, vin- och oliv odlingar, tar bussen oss genom landskapet, i en svindlande hastighet. 

 Vägen är smal och kurvig.
Höjden svindlande. 

På ena sidan ligger det höga berg. släta av tiden tand, nästan lite overkliga. På den andra sidan ett hisnande stup. 

Och allt är annorlunda. 

Vackert och fascinerande. 

Tiden har stått stilla i landskapet, men det känns som det har precis vaknat upp och sträcker sig lite mot den rådande norm som heter turism, hoppas ändå dom kommer att bevara den kultur som far förbi utanför mitt fönster, ändå vet jag att jag är en av orsakerna till att den kommer att lösas upp och bli en del av världen. 

Det är desamma  med tiden,  att inget är stilla, inget kan få vara som det alltid har varit. Allt är förenligt, det är bara att hänga på.

och jag fascineras,  

Solen tar adjö.

Solen går stilla ner i vattnet, och färden mot målet går vidare.

Jag känner en viss kyla, från luftkonditioneringen och drar på mig jackan.

Jag är ändå kläd för det nordiska vår vädret och "känner mig lite fel" med svarta byxor och stövlar.

Vägen är så smal att det inte går att åka buss  enda fram till vårat hotell, så färden slutar med en taxi, den sista biten
Och nu ter sig färden oändlig.

Vi funderar med blickar och lågt mummel i bilden.
Hur långt är det? Och vart ska vi?

Äntligen framme!

Lägenheten är väldigt fin. finnare än vi föreställt oss, balkongen har verkligen havsutsikt, inte bara en liten glugg. utan den är storslagen.

 Och det känns i varje cell, att här kommer vi att trivas dessa sju dagar som vi har fått tillsamman.

Gunilla

Micke

Vi två. Vi som bestämde oss för att fly till en annan del av världen bort från något som känns jobbigt och påträngande, för att få perspektiv och för att få vila. inte för att glömma,

Och för att vara tillsamman.

                                                                                           

  Dusch och snabbt iväg för en måltid, till den restaurang som kom att bli lite som våran,
där vi intog de flesta måltider. 

Och jag valde Lasang, jag valde även ett rött vin till denna måltid, erkänner att det inte smakade riktigt som jag förväntat mig. Men det hela vart ändå väldigt fint.

Så har den första dagen gått- 

        Resans mål är nådd.

Efter en väldigt god natt, vaknade  jag upp i en stilla och tyst miljö. 

Frukosten är lite försenad för vi tog en lång sovmorgon. 

Vi går ner till restaurangen på gamla slitna trappor. För något som det finns gått om, så är det trappor, vi bor verkligen i en slänt, i en brant miljö där allt strävar uppåt, vinrankor och klätterrosor. 

Husen är byggda i etage. 

Och längs ner ligger det blå vattnet. och restaurangen. 

   Solen skiner och det är några få moln på himmelen, 

  Fåglarna kvittrar, en motorbåt i fjärran puttrar på.
Människors surr i bakgrunden. 

Det är Söndag. 

  Tankarna kring det som är hemma, De går ibland inte att mota bort. Idag snurrar det på, det där om att vara utlämnad på nåder, vara i andras händer, Att det är någon annan som har makten,
Livet som blev. Hur lite som det går att förutse.
 Om förmågan att styra. Tanken, kroppen, och det egentliga måendet. 

           Någonting som blev ingenting som ändå blev allt. 

Tänker vidare. 

Ägandet,  det är det som är strävan, och ändå är det det som betyder minst i slutändan,
 undermeningen att inget går att få med sig, är sanningen,
Och att du egentligen bestämmer själv över hur du hanterar det som är. 

Det är upplevelsen i nuet som betyder något, känslan av värme, havsbris, förnimmelse av lycka. 

Där finns det som är viktigt, det  som jag upplever här och nu, 

Inget annat har någon större betydelse egentligen. 

En vacker ros som slår ut. 

Njuter jag inte av den där och då, var tar den vägen sen? 

Kvar att beskådas av andra och bevarad i mitt minne. Ändå inte något som går att äga. Bara förnimmelsen av att jag fått uppleva. 

  Tankar går inte att styra, tankar far lite som dom vill, och jag "droppar" ner i självömkan,
det är svårt att vara i nuet, 

I någon form måste jag bestämma hur jag vill må.
Inget går att få ogjort, det som har hänt,
inget går att få ogjort även om jag ber i ödmjukhet och ånger,
Ändå är det, det som sker, just en del av det stora spelet

Mitt liv, 

Vi vandrar framåt i sakta mak genom den lilla staden, vackert guppar små båtar på det blå vattnet. Och vi strövar tysta sida vid sida. 

Mina tankar behöver få var i fred och du tillåter

det, Jag är tacksam,

Ett tungt moln tonar upp sig över berget, nästan som om universum känner mitt sinnestillstånd, och vill visa hur det ser ut, hur det vill te sig att  gå med ett tungt sinne på en sådan vacker plats,

Jag får ta det som ett tecken- 

Jag tänker inte låta några fler dagar bli mörka och i självömkan,

Det ska vara sol, i sinnet. Eller hur? 

                                                   Hur enkelt som helst! 

Dagen slutade med en en härlig dag på stranden, då solen verkligen gjorde sitt bästa, stranden bestod av små stenar, annorlunda än den sand som jag är van vid. vattnet är blått, Vågorna rullar in och vattnet är väldigt kallt.
Det kännes verkligen att kroppen har varit frysen väldigt länge  och äntligen Får den tina upp.
Lugnet lägger sig kring hjärtat och jag känner verkligen hur bra jag mår av denna resa.

Vattnet var väldigt salt och gjorde kroppen vit, vid ett senare tillfälle fick vi veta att det saltet gör skinnet på kroppen gott. Synd då att ingen av oss klarade av att
trotsa kylan och bada, Kanske nästa gång.

  Sovmorgon, 

Vi gör oss ingen brådska under denna resa,  klockan existerar inte, vaknar och låter dagen komma, Frukost intogs på balkongen, inköpt på en liten affären som låg på våran gata, bröd och juice.
Först såg det ut som om det var dåligt väder ute, men det var strålande sol och varmt, vi blev lite lurad av att balkongen ligger i skugga på morgonen.

Sen intog vi stranden igen, och jag läser högt ur min bok för Micke, Homan och Afrikaresan, han verkar gilla mina stakningar och alla svåra ord som jag inte riktigt kan läsa. 

Vi stannar inte så länge på stranden utan beger oss ut på strövtåg även i dag,

 Micke tyckte att dessa rötter påminde om människor , benen som sticker fram, och vist, 

det kan jag hålla med om, dessa träd som växte i slänter behöver kanske ha hjälp av människor att hålla sig uppe,

Vad eroderingen gör med slänterna kan jag bara gissa mig till. men nät och murar har byggts för att hålla marken på plats, annars skulle det rasa ner, och allt skulle försvinna ner i vattnet.

Ett problem som uppstod "och jag vet" Dumt" men jag hade bara med mig höga klackskor, men jag fick låna ett par av Micke när vi skulle vandra på långturen som vi planerade in för nästa dag.

Vi åt på mycket fisk under dessa dagar. bland annat kalamaris, Bläckfisk, med olivolja och vitlök. 

Vi beskådade solen gå ner den kvällen,

Lite kyligt vart det för viden, blåsten  låg på,  jag var inte klädd för kylan som kom på kvällen, vem tänker på jacka när det är varmt och solen gassar på.

En restaurang hade live musik, där det satt trubadurer och spelade på kvällen,

. Där var det lite varmare och vi kunde sitta uppe tills det var natten, en bar vi besökte vid flera tillfällen.
Det där med nattliv existerade inte speciellt mycket, Inget alls för den delen.
Men vi hade inte något behov av festligheter utan vi var väldigt nöjda med det stilla, nästan sömniga kvälls livet.  

En del restauranger hade akvarium med fiskar, jag vet inte 

om dessa beställdes eller om det var till dekoration, Antagligen både,

jag fotade ett akvarium och fick med min skugga, tror det var Havsabborrar. 

Nu har vi lagt ner det där med att försöka komma upp på morgonen. det blir Brunch direkt, lika bra det , för det är skönt att inte ha någon tid att passa.

 Idag så tog vi sikte på närliggande stad, Makarska,(stavningen, hm), och min snälle reskamrat lånade ut sina bekväma skor till mig, "har lärt mig något" att man bör ha bekväma skor på äventyr.


Vägen dit vart längre än vi tänkt, men vem har sagt att målet är det viktigaste "utan vägen dit"

Vi hittade en underbar liten havsvik där vi vilade ut en stund.  Solen värmde och vinden smekte våra kroppar, vattnet gav svalka och jordens vackra runda små stenar, blev vår bädd att vila på.
Alla elementen samlade i en liten, liten vik,
och som vi fann.


Vandringen fortsätter framåt, vi går vidare,
 Och jag funderar, hur jag ska göra med presenter till alla som jag har hemma, detta är ett fenomen som skapar lite ångest,
Presenter,  vad betyder det att ge, Var i ligger förväntningarna.  jag vill  ge, för att det ger mig tillfredsställelse  och samtidigt påminner det mig om att det fattas någon att handla till.

Jag tänker på att om jag tar med mig en sten, en liten sten som jag har hållit i, vit, rund, slät, som färdas med mig , då blir det som om min lille gosse fått resa med mig, Så har jag planerat.
jag som inte ens har orkat att besöka hans grav. Jag planerar. och söker tröst.

Gåvan, att ge . ger den tröst?
Jag inser att det är en jobbig dag, jobbig på någon annan plan,
jag graderar dagarna genom mitt mående, hur jag reagerar, hur jag tillåter mig få ta plats. utan att för den delen låta någon komma emellan,  men är det oundvikligt.
Alla blir drabbad av någons mående. som ringar på vattnet.

Vandrar vidare mot målet som aldrig nås,
målet som inte är det viktigaste, utan just bara att vi vandrar här på denna vackra plats, paradiset. Och vi gör upptäckter,
Detta är ett paradis för den fria kropps- kulturen, Där nakenheten inte är tabu.
Där vackra kroppar får visas upp.
På denna dag upptäcker jag hur befriande det kan var att få sola naken.
Det blir inte sista gången.

Tucepi

Den lilla stad som vi anländer till och som vi intar våran välförtjänta måltid på heter Tucepi, Vi hittar en restaurang med rosa dukar och rosa Servetter, fransar och rosetter.

Jag får mitt vin, som svalkar gott efter en lång promenad i väldigt kuperad terräng. Micke får sin pizza. jag har lovat jag ska provsmaka, men det löftet håller jag inte, och de må vara förlåtet. Jag väljer hellre annan mat. och maten smakade väldigt bra.

Tucepi är inte alls olik Podgora, där vi kallar hemma. och som vi nu beger oss mot.
Vandring tillbaka känns aldrig lika lång, märkligt.
Ändå stannar vi länge på stranden och solar. Ingen av oss känner riktigt för att bada i det kalla vattnet. Men vi har det mysigt. Och allt känns för en stund väldigt bra.

Vi stannar på balkongen den kvällen, vi har vin och kex,
Jag upptäcker något, att det inte är alla som kan spela femkort, och jag får agera lärare, i kortspelskonsten.
Min kropp gör sig påmind om att dagen varit lång och jag får krypa till kojs, tungt somnar jag. utmattad.

Dagarna går.

Stormen strör rosenblad på min väg- 

 Storm och regn gjorde att dagen startade väldigt sent . Med sovmorgon'' Jag hade Drömmar i natt, om skratt och om bus, jag kunde känna Mattias armar runt min hals och det var så verkligt.
Om massa vatten som undergrävde stabila hus och om sammanslagningar som utgjorde det enda naturliga,
Om Maria som gick ut genom dörren. och om hur jag bad henne stanna.
 Och som drömmar brukar, försvinner de på morgonen och lämnar kvar en förvånade,  en lite förvirrad känsla, ändå dröjer sig känslan kvar. och jag mins. sen glider det undan. Jag vet inte.. ?? god eller ond?



Jag har vädret med mig igen, det är vemod i luften och jag är slut, kroppen vill inte riktigt hänga med i dag, och jag förlåter mig själv, hopplösheten som finns, lyser igenom. jag är med vädret ,
Regn och blåst.

Jag gjorde en omelett, Brunch. och vi hittade en kanal på tv, en rolig kanal som var dubbad på tyska, kanalen spelade musik från tidigt 70 tal, och jag gör ett tappert försök att lära Micke att dansa. lite fox och bugg.. känner verkligen att jag saknar det, dansen alltså.

Men det är aldrig försent, kanske det blir något mera av sådant senare, i mitt liv. Dansa alltså.



Sen hittade vi en annan utgång, samma trappor dock, men det är alltid bra att ta en annan väg då och då. även om förändringen kan tyckas liten. att bara ta en annan "Dörr",  ändå kan jag tänka mig att det är just sådana ändringar som gör att saker o ting förändras.

För det är väl förändringar som är det absoluta målet. Hur saker o ting ska lösas upp och bli annorlunda. Hitta nya meningar och bli förståeligt.
Ha nya mål. Hitta något nytt i askan, spillror att bygga upp med,

Solen lyser upp och vi har som mål att inhandla dessa presenter till mina barn och barnbarn. handlandet blir dagen mål.
Men först ska vi äta.
Vi hittade en riktigt fin, lyxig servering. Micke åt Fisk, en havsabborre, den har jag smakat på en annan restaurang och den är god. All mat var god, den smakade mat. Fisk smakade Fisk, kött Smakade kött. osv. Lite som vinet, som smakade Vindruva. En egentlig underskattad smakupplevelse, att det smakar, som det ska.

Presenter inköpta och vi bestämmer oss för att avsluta denna dagen med att besöka baren som har livemusik.  Den med de goda drinkarna. Kaffe, och Musik. Girlanger och färgglada skyltar.

Idag är den en man som spelar Keyboard.  Sången sjungs på Engelska, men jag fick för mig att de inte riktigt förstod orden utan sjung som det lät,, en mycket spännande upplevelse,


 Musikern hade en liten krabat med som medmusikant. En söt liten gosse, som såg ut att trivas.
Och jag blir lite ledsen, så små saker kan skapa djupa hål i mig, gnager upp smärtan. och jag kan inte värja mig mot minnen och saknaden.
Minnen och saknaden blir smärtsam, och tårarna rullar ner för min kind och jag sörjer, Liten kille.

För det går inte att fly från sorgen, den följer med överallt och den vill ha sin plats. och jag är tillåtande. Eller så inte. Jag värjer mig helst.

Kvällen slutade med inhemsk musik. Det var nästan trevligare att höra på musik med toner från de land vi befann oss i ,  de spelade och sjung och natten kom och vi gick hem.

Ännu en dag, i paradiset .  

Ajvar  i ett lökskal. 

Stök 

Har jag berättat om rummet, det vart lite rörigt men det var väldigt fint, en dag när vi kom tillbaka från en av våra otaliga vandringar,
hade det städats, bäddats och diskats. På min säng låg nattlinnet och morgonrocken vikt, tillomed trosorna  var vikta, (tur jag hade rena). Jag kan fortfarande bli rörd över detta. Att dessa människor hade städat efter mig, gjort så fint. jag är ledsen att jag inte tog foto på det hela, jag får visa hur det såg ut, när det var rörigt och som det såg ut för det mesta.

Personal

På restaurangen som vi åt på och kom att bli "vår". serverades vi av två stiliga gossar. De var väldigt duktiga på detta med service. och vi kände oss alltid välkomna.
Maten och ölen var välbehövlig. Omgivningen vacker, och de stängde ute blåsten med väggar som gick att ta ner när solen kom,
Av all mat som jag åt var lasagnen den godaste.
havsabborren med den goda vitlösksolivoljan som tillbehör kom tvåa.

Vi provade även en grilltallrik, och den var inte riktigt som jag hade förväntat mig. den bestod av korvar, kött, fläsk, kyckling  samt potatis och grönsaker. Mat för ett helt "regemente"

Klarade inte av att äta upp allt. ändå "hjälpte" Micke mig lite.

Kall öl. 

Det var tur vi promenerade så mycket, Nu när maten var så god,
och för att inte tala om ölen . och vinet.

Glass provade vi på en dag, värmen gjorde att den smälte snabbt och
kändes lite "isig" och fick inte något högt betyg. Men vem har sagt att allt måste vara bra.

Det var inte så lätt att hitta någon mat som kändes "Kroatien" mat. Inte som Svenska köttbullar, eller som Spansk Paella.
Vi hittade däremot inhemsk Likör. och jag köpte med mig en flaska.

Sista dagen/ dagarna, 

Solen stod högt på himmelen den här sista dagen, eller egentligen näst sista., för i morgon har vi hela dagen på oss med , innan kl fyra på eftermiddagen, då taxin kommer för att bakvägen ta oss hemåt.

Stranden eller staden?
 Ibland så sviktar minnet, fast det ligger så nära i tiden.
Var vi till stranden eller gick vi och shoppade, det där sista. Som skulle hinnas med
 Det där som blev presenterna. och var vi till restaurangen eller?
 Alltså, när dagarna smälter ihop och är lika och att "baravara" är målet, blir det svårt att få händelser kronologiserade.
Vad hände när i tiden. och vilken ordning, åt vi först innan vi la oss på stranden, gick på promenad innan vi åt? . Och egentligen har det ingen som helst betydelse.

Vi var Där, och det som var där, hände då- 

Jag Mins värmen, jag mins stenar och jag mins växtligheten, Det där som var annorlunda men ändå lika, Bara i en annan form, Murgrönan som växte som "ogräs efter bergslänter, Rosor som klättrade och vinrankor om vart annat i en enda stor grön massa.
Och träden som strävade uppåt i branta slänter.

I morgon är det sista dagen och att fara hem igen blir en vemodig känsla.
Den här veckan, har gått fort, i ett långsamt tempo. livet som passerar och på något sätt hänger jag med.

Om jag vill kliva på karusellen? inte än.Inte riktigt än. 

Sista dagen.. och Panik. Vi hade glömt och kolla när vi skulle checka ut.
Kl 11 skulle rummet va lämnat och tömt på våra saker.
Nu blev det packa av. Vi som trodde vi skulle kunna ta det lugnt,
Ok, det är väl ingen som glömmer en sådan liten detalj? 
Som att kolla tiden




Vi fixade och strax efter 11 intog vi en kopp kaffe på terrassen och lät nerver stilla sig. Lär oss.. Hm, 

En storslagen vy.
Podgora 

Resväskorna var packade och stod i hallen o väntade på transport-
vi beskådade vyn från hotellet, det är storslaget. 

Med det blå vattnet och de vita husen,
En kväll såg vi faktiskt delfinner som lekte. 

alldeles för långt ut för att vi skulle kunna fota, 

men ändå , vi såg faktiskt delfiner.

Vi tänkte att vi skulle tillbringa sista dagen med först sol och sen en middag på Restaurangen,
Och vist, nu ger verkligen staden sin vackraste sida,  för att få oss att känna "hit vill vi återvända" Allt var perfekt. En sista Dag.
Solen och vattnet glittrade och jag lovar att jag brände mig rejält,
Jag kom dock inte ner i vattnet. fast jag tappert försökte, Två badkrukor, 

Nog bör det ha varit varmt ett lite längre tid, för att vattnet ska få rätt temperatur. En annan gång.. 

Hemfärd,

Taxin kom och hämtade oss, precis på utsatt tid, Bussfärden tog oss genom det slingrande landskapet,
Berget tar mycket plats i omgivningen, Det är de som har den centrala rollen. Längst hela färd. Berget och Stupen. Vilka jag undviker att titta på.

Bussturen tog över två timmar, det är en uppsluppen stämning i bussen. 

Alla har blivit brända av solen och ser trötta ut. Det spelas väldigt vemodig musik i bussen under hela färden, Munkar som sjunger klassiska rocklåtar.
Sorgsenheten över att åka hem ackompanjeras i takt med musiken. Jag känner att det kommer att bli jobbigt- Resan är slut. Jag som lovat att inte ta ut något i förskott, varken glädje eller sorg. Hur svårt är det  att ge ett sådant löfte,

                                                    Lev Här och nu.

Men JAG kan ändå känna att det är början på något nytt.
Det nya som kommer ur styrkan att få vara i sej själv. känna sin betydelsefullhet.

Att sträva framåt. utan att för den delen förkasta det som har varit, utan ta lärdom av erfarenheten.

Det Starka som lyser bortom horisonten. Det som starkt tränger fram ur mörkret,
Solen som otröttligt kliver fram ur diset.
Dimman lättar och det blir en klarare och klarare bild,

Ännu ser jag ingen mening med någonting,

men samtidigt har jag fått någonting att få en mening.   

Resan är slut! 

Hemma

Nu har jag snart varit hemma en vecka. och jag knåpar på min reseskildring .

Det är svårt att sätta ord på något som har hänt ,

använda sina stödord och bilder
känna in och försöka få ett perspektiv på tillvaron,

Distansera sig från det som var, få ner en känsla i ord.

Beskriva en händelse,,

ja den kommer .

och

jag mår..

Ja det är upp och ner,

aldrig samma

Idag. och NU .

Nu stänger jag ner ett tag-

Nu kopplar jag ur mig en stund, sisådar 8 dar -

drar iväg till ett varmare klimat.
kopplar ur mig.
tar en paus.





Tack till alla som ger mig stöd i denna svåra tid.
och ni som läser
och ni som bara är
och ni andra  .

KRam.


Återkommer..

Idag hittade jag en strumpa.

Under trappen ner till min källare, där låg den , en liten strumpa utan ägare .
smutsig. lite fuktig, Inte din doft.
Jag böjer mig ner och plockar upp den. Håller den lite framför kroppen

Jag vet att det är din..

Jag vet att du haft den ,,, jag vet var den andre är , makan.. den ligger kvar i din garderob.

vet inte riktigt vad jag ska göra med den.. strumpan.. grön och fotbollar.

papperskorgen.. tvättkorgen.. ?

Det blev tvätten,
Jag kunde inte slänga bort den.

Jag vet att jag måste hantera det en gång till, då när den är ren..
Ska jag lägga den tillsammans med den andra.. där den hör hemma.

Fast du ska inte bära dom igen..

och jag vet inte ............

vad ska jag göra????