jag fick ett brev.

Glad i hågen öppnar jag. Brevet,
och  ur  välde det svart hat och fördömelse,
I brevet. som skrivs ur någons form av förhoppning om att det är deras godhet. och välvilja.
ord väller fram,  som är så svåra att ta till sig. Ord som hoppar i takt med rättrådighetens mörka ego.
I hopp om att jag ska på ett plan förstå deras godhet, i ett plan förstå, att det ska rättfärdiga deras inblandning.
Hopp om att jag ska räddas. undan det hot som existerar i deras hopdiktade inbillning.
I tron om de besitter hela sanningen, I hopp om att jag ska förstå deras godhet.

Men jag begriper ingenting, var ligger rätten att berätta. Var ligger rätten att fördöma.  Var ligger rätten att lasta över något på mig. något som hände för 15 år sen, och som redan då inte fick någon substans.
jag vet jag överreagerar.
att jag ska förstå deras oro,

Men idag gör jag inte det, Idag ser jag bara den rättfärdiges första sten . De rättrådiga, de som skapar oreda.
Vem har skulden, vem har rätten att aldrig förlåta. att aldrig glömma. Även om det brinner en eld utan substans. Utan grund,

En bitter kvinnas förlust, som åberopar skuld utan bevis. Som rättfärdigar sin rätt att döma-

I all välmening, har någon nu satt min värld i mörker och det är inte pga brevets innehåll,, utan för att någon tar sig rätten att sprida falska rykten ., sprida förtal

I min värld ligger det nära nu till en polisanmälan.  Detta är inte rätt och riktigt. Inte nu inte sen, utan Aldrig.

Det som åberopades i brevet, existerar inte. fins inte i något arkiv eller i något brottsregister, det var ett förhör och misstankarna las ner, ledde inte till något, utan det var anklagelser utan grund.

Och anklagad kan vem som helst bli när som helst, om vad som helst och det får aldrig bli något som ska förfölja en människa resten av livet,

Nä det är fel. och jag bestrider, men hur,,,, dessa människor kommer aldrig att tro på oskuld.

min själ

Ärr, bleknar, tappar sin styrka, men fins alltid där,
liksom skadade själar, läker aldrig. Det trasiga, det sargade försöker bara dölja sig,
ärret döljs bara av livet själv och får stå tillbaka för det som sker,
under ytan skaver ärret otröttligt mot själen.

Själen som söker lindring i allt som kan skapa ordning.
Trasig själ har aldrig ro, ångesten arbetar dag och natt . liksom smärtan i kroppen. Fysiskt Varje dag, varje timma varje minut, varje sekund, utan rast eller ro, Vilar aldrig. Under ytan gror ärren.

Och att så snart du är försvarslös slår den till med sin kväva, sin trånga livsutrymme, försvarslös hittar den varje smärtsam förnimmelse som försöker bearbetas, och allt startas om, och ärret rivs upp,
smärtan i själen  påtvingas, påtagligt och livet smärtar.

Tiden som ska läka. Existerar föga, försvarslöst mötes det oundvikliga, livets förgänglighet.
Och om du för ett kort ögonblick glömmer eller försöker skapa någon lindring, kommer livet att sända dig en påminnelse om din förtappelse
. Ärret skaver under ytan.

Det gror en avgrund i min själ. En insikt om förtappelsens varande. Att aldrig får någon glömma.
Jag Inser att världen är en ond plats och vi måste leva i den.

I dag är en tung dag. I dag lider min själ, och jag funderar. Aldrig ska det ta slut.

Ärr går inte att få bort

Det döljs av livet.

Ett brev.

Interiör hemma hos mig
Välkommen 

Jag fick ett brev på posten, ett brunt kuvert, en enkel och handskriven adress, med mitt namn,
Dessa brukar alltid innebära någon form av ångest,
Men detta gav mig en sån skön känslas i kroppen,
Detta enkla brev skriven av någon. är bara ett tecken på att det är en god värld vi lever i.

Och jag är bara tacksam, någon dag kommer jag med att få ge,
av hela mitt hjärta.
<om du ger ska du få>
Det vackraste av alla gåvor. att ge,
och tacken står skriven i stjärnorna,

 Avsändaren vill inte ha tack, men om jag sänder ut i universum att jag är tacksam och önskar denna okända ängel allt gott, så hoppas jag att budskapet går fram,

Tack,

Mitt gröna fönster. Styrka 

Till universum sänder jag min önskan om att livet nu vänder, NU är det min tur,
Jag är redo att förändra, på något plan, om än lite,
Inte så stora steg att jag faller igenom i svart mörker utan med små nätta steg ta mig ut i världen,

Med ett jobb, någon form, av sysselsättning.
Med en ork, någon form av entusiasm.
Med flera människor runt mig.
Som vill vara i min värld.

Panik

Ångesten river i hjärtat,  andningen blir snabb och ytlig, luften räcker inte till,
Jag vaknar och vet inte vad som händer,  gårdagen kommer som ett rusande tåg, det går inte att stoppa, vad hände? Gårdagen hade något att visa, och jag kunde inte hantera,
Möten som jag viste skulle ske, möte som jag planerat. Ändå vart det inte som jag planerat.  Tänkt.
Och morgonen startade med panik, och jag måste bearbeta mitt beteende,  vad gjorde jag, varför gjorde jag så. Varför sa jag inte det.  Varför vågade jag inte möta utan valde att titta bort,
Jag kände mig så fel, och mitt dåliga självförtroende fick ta plats, min ångesr att inte duga kliver fram och får all fokus i ett naffs,
Jag andas och tänker att hur gör jag nu?
Och inser att inget går att göra, absolut har ögonblicket passerat och jag får ta lärdom,
av vad jag inte gjorde, vad jag inte sa,
Kommer jag att göra anorlunda nästa gång,
Fast jag kan bara konstatera att det går inte , för det första mötet är redan gjord,
Nästa gång är en annan gång,  och då finns andra problem som måste lösas
Och jag har panik ångest, men det går även det, över,