Boende stöd,

Första besöket är gjort, jag har fått hemtjänst, 
Jag ska få hjälp i hemmet med allt som behövs, vad det nu blir,

Vi har suttit i mitt kök, och tittat på mina högar av papper.
Planerat hur det ska bli, vad vi ska göra,
Två dagar i veckan , en dag i veckan ska jag åka till psykologen , och så Janne,
Vi bestämde att jag skulle söka skuld sanering, hitta en lösning

Och allt känns så overkligt, så svårt och jobbigt, och allt ter sig omöjligt, svårt.

Idag som det är tre år sen jag träffade micke och jag försöker summera dessa år,
men det är för svårt, åren är svåra, jobbiga, och jag är besviken. Inget blir riktigt bra.
Det är besvikelsen över min situation , att jag inte kan bli självständig. Inte göra som jag vill.

Och allt kan bara , hittas i acceptans. Att livet, är så jobbigt.

Men en dag i taget,

Sticker ut näsan

Att våga ha en åsikt , som inte baseras på det normala, det som man ska tänka, är svårt.
Med tanke på att kritik oftast tas upp som något kränkande i min värld av icke konstruktivt tänkande.
Men en oerhörd bra träning att våga synas och tänka, och jag tänker lite utanför ramarna.
Och får höra att jag måste vara käll kritisk,
Men om jag citerar en blogg, som skriver sitt tyckande , och jag köper argumentet, har jag inte käll kritiskt tänkt då, jag tycker han har en bra åsikt, var ligger problemet.
Jo,
Det är fel åsikt, jag får inte tänka så. Eller tycka,
Men om alla jakar med som nickerdockor , ja amen , vi måste si och så. Och absolut inte tänka emot, usch och fy.
Blir det ett väldigt konstigt samhälle, där mobben styr oemotsagda, 

Tänk stort, tänk kritiskt, tänk eget,
Tänk konsekvent,  konstruktivt, och våga tänka utanför,

Det är synd om människor och vi ska hjälpa, det är en självklar tanke,
Men det är en galen väg med denna massa flyckt , invasion , av behövande människor ,
Hur ska vi lösa detta, hur ska vi tillsammans få slut på kriget, så att alla kan återvända hem igen ,
För det är väll det som är meningen , att alla vill hem,

Dilemma , vi kan bussa ut alla till alla obebodda hus i Norrland där ändå inte några vill bo, ,  så befolkar vi vårt hela land, men de kanske inte Heller vill bo i avbefolkade byar..

Jo men vi i den stora massan av folk, vi ska vara empatiska, snälla, och givmilda,

Jag kan tycka , jag kan tänka , och jag kan skriva, alltså ,
Och det är faktiskt min rätt,

Japp

Vakna upp.

Ja , jag vaknade ur en mardröm, yrvaket , med skräcken kvar, vad var det ?

Livet som är framför mig , ser annorlunda ut, och den gastkramande smärtan och förtvivlan ligger i perferin.
Jag vill inte somna om! Aldrig att jag vill uppleva den skräcken. Rädslan för allt som gör ont, rädslan för att bli övergiven. Rädslan ATT känna.  
Att bli lämnad ensam kvar i en förvriden värld , där döden är trösten och den eviga glömskan det ända rationella. 

Undra vad som hände ?

Det är en hård värld , orättvis, grym, samvetslös.  Och jag stod ensam i stormen och det fanns ingen lindring.
Förtvivlad sträckte upp armarna mot någon räddning. Men mina ögon var blinda av sorg och jag famlande,
Nu i morgontimmans bleka dis, känner jag hopp.

Allt ter sig inte så nattsvart omöjligt.
I Morgonens gryning ser jag ännu inte konturerna av min dag. Men jag vet att solen kommer  värma mig ,
Och det är tilliten ,  att jag hör hit, jag har vaknat.

Och allting känns lite nytt. Osäkert och det knakar lite i tankarna ännu, och det är oskrivet det som sker,

Eller så är allt precis som det ska och jag hoppar på tåget, ser vart det bär hän, antar att det inte går att stoppa livets karussel,  fast jag lovar att jag har försökt,
För jag ville verkligen inte vara med. Nej! Nej! Inte jag! Hjälp!

Tillförsikt,
Att Jag återkommer. ......

Demonerna

I utkanten väntar demonerna, svarta , skrämmande,  väntandes.  Meningslösheten som kryper närmre, närmre för varje andetag.
Hur i hela friden ska jag klara av detta?

Jag har varit från sjukhuset en enda dag och jag ångrar redan att jag kom hem, vad har jag för uppgift att fylla? Hur ska jag komma framåt i processen, var fins tilliten till att allt kommer bli bra? I mörkret lurar det , det svarta , uppfyllda mörkret av glömska från den yttre världen som tränger sig på i min verklighet,
Som jag försöker skydda mig ifrån , den själsliga smärtan , av  vanmakt, acceptansens  bittra hågkomster.  Jag som inte vill .

Men hur jag än skyddar mig kommer demonerna att sluka mig , ovidkommande av min vilja eller inte, och jag är ett lätt byte,
Smärtan i min själ , vrider runt , kommer åt i smärtcentras innersta kärna, 
Alla tankar som jag har jobbat hårt för att dölja i mitt medvetna jag , kommer fram och blottar sig bit för bit. Långsamt och mödosamt, och jag kan inte värja mig. Allt ska passera mitt medvetna jag,
Bearbetas , betraktas, omstruktureras,  värderas, men framförallt upplevas, , men demonerna lurar , och jag måste passa mig.

Sömnen är min vän, där livet är enkelt och självklart, där mödan ger  näring åt livet. Nu ska jag vända den skutan. Så att jag kan få näring åt livet i vaket tillstånd, och sömnen ska ge vila, och jag ska längta till en ny dag ,

Var sak har sin tid , så sägs det, jag får tro på den !

Återkommer......

Ny tid,

Idag åker jag hem ,
Börjar om , gör om och gör rätt,
Nu kan jag det här, inget nytt kan hända här nu, utan nu måste jag ut i verkligheten och pröva mina nya vingar,
Osäkert och skräckslagen, men taggad, vill att det ska bli bra nu,

Maria ska få tillbaka sin mamma, och Elvis ska få en mormor,
Med boende stöd och hjälp att komma i balans känns det hoppfullt,
Mediciner gör sitt, men allt ska bli bra nu,

Tillit och förtroende till mig själv, jag är svag och kan ta emot hjälp, massor av hjälp,
Sen kan jag bygga upp mig själv, tillslut kommer jag att hitta en struktur som fungerar, För mig, 

För jag är viktig, och jag behöver få känna det,

Och att min självkänsla kommer tillbaka, och jag kan bli hel igen

Hemgång

Nu är det satt, dagen för hemgång,
Socialtjänsten är inkopplad så jag ska få stöd i hemmet, otroligt skönt,
Psykologen har ordnat så jag får läkarkontakt genom affektiva, lättnad,
Sjukgymnastik och smärtlindring genom smärtkliniken ska ordnas,
Janne min kordinator  ska styra upp resten , ekonomin och alla papper, känns som jag kommer att klara detta,
Och jag har bett om en bil,
Så jag och Maria kan åka å bada, simma på badhuset, åka skidor, och hälsa på , ha ett liv,

Jag längtar tills allt har landat o h planat ut,
Fast det är gediget jobb framför mig,, och trauma jobbet ska komma igång, så jag kan börja leva igen , bli en bra mamma och mormor,
Längtar tills det inte är ett omöjligt uppdrag att bara vara, människa,

Tre veckor har jag varit här på avdelningen nu, och jag känner mig redo att möta världen, precis som den är, precis som den blev,
Och det är det som kallas acceptans,

Inget i hela världen kan göra så jag får min älskade son Mattias tillbaka, inget går att göra ogjort, och inget går att göra åt det faktum att jag blev påkörd av en bil, med påföljande kronisk värk,
Men jag kan ändra på mitt mående, hur jag tänker , var jag sätter mina gränser,
Meningen med min existens,

Och jag får leva, Här och nu,

En dag i taget, en timma en minut,,,,,,