Demonerna

I utkanten väntar demonerna, svarta , skrämmande,  väntandes.  Meningslösheten som kryper närmre, närmre för varje andetag.
Hur i hela friden ska jag klara av detta?

Jag har varit från sjukhuset en enda dag och jag ångrar redan att jag kom hem, vad har jag för uppgift att fylla? Hur ska jag komma framåt i processen, var fins tilliten till att allt kommer bli bra? I mörkret lurar det , det svarta , uppfyllda mörkret av glömska från den yttre världen som tränger sig på i min verklighet,
Som jag försöker skydda mig ifrån , den själsliga smärtan , av  vanmakt, acceptansens  bittra hågkomster.  Jag som inte vill .

Men hur jag än skyddar mig kommer demonerna att sluka mig , ovidkommande av min vilja eller inte, och jag är ett lätt byte,
Smärtan i min själ , vrider runt , kommer åt i smärtcentras innersta kärna, 
Alla tankar som jag har jobbat hårt för att dölja i mitt medvetna jag , kommer fram och blottar sig bit för bit. Långsamt och mödosamt, och jag kan inte värja mig. Allt ska passera mitt medvetna jag,
Bearbetas , betraktas, omstruktureras,  värderas, men framförallt upplevas, , men demonerna lurar , och jag måste passa mig.

Sömnen är min vän, där livet är enkelt och självklart, där mödan ger  näring åt livet. Nu ska jag vända den skutan. Så att jag kan få näring åt livet i vaket tillstånd, och sömnen ska ge vila, och jag ska längta till en ny dag ,

Var sak har sin tid , så sägs det, jag får tro på den !

Återkommer......