Ja , jag vaknade ur en mardröm, yrvaket , med skräcken kvar, vad var det ?
Livet som är framför mig , ser annorlunda ut, och den gastkramande smärtan och förtvivlan ligger i perferin.
Jag vill inte somna om! Aldrig att jag vill uppleva den skräcken. Rädslan för allt som gör ont, rädslan för att bli övergiven. Rädslan ATT känna.
Att bli lämnad ensam kvar i en förvriden värld , där döden är trösten och den eviga glömskan det ända rationella.
Undra vad som hände ?
Det är en hård värld , orättvis, grym, samvetslös. Och jag stod ensam i stormen och det fanns ingen lindring.
Förtvivlad sträckte upp armarna mot någon räddning. Men mina ögon var blinda av sorg och jag famlande,
Nu i morgontimmans bleka dis, känner jag hopp.
Allt ter sig inte så nattsvart omöjligt.
I Morgonens gryning ser jag ännu inte konturerna av min dag. Men jag vet att solen kommer värma mig ,
Och det är tilliten , att jag hör hit, jag har vaknat.
Och allting känns lite nytt. Osäkert och det knakar lite i tankarna ännu, och det är oskrivet det som sker,
Eller så är allt precis som det ska och jag hoppar på tåget, ser vart det bär hän, antar att det inte går att stoppa livets karussel, fast jag lovar att jag har försökt,
För jag ville verkligen inte vara med. Nej! Nej! Inte jag! Hjälp!
Tillförsikt,
Att Jag återkommer. ......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar