Viljans labyrinter,

I mitt huvud gör jag upp planer, tänker ut hur jag vill göra, och så faller det platt, orkar inte , vill inte, jag får det inte att bli en realitet. Tankar om hur saker ska bli, vad jag vill göra , räcker att formas som en tanke , och då , då tanken är där, försvinner orken , viljan , lusten,
Och det blir inget , sittandes stirrar jag bara ner i tomrummet,  och så kommer tristessen krypandes, rastlösheten och ensamheten, och alla triggers,  hur svårt kan det vara,
Nyvaken , och så nära att ge upp, var vänder jag mig för att få hjälp? Kyrkan, grupper, utbildningar,
Det jag skulle vilja göra , önska mig, är att få bara komma , sitta ner, vara delaktig i ett samanhang, utan att behöva ge, göra, eller utföra något, sitta ner och få lysna , prata, och bara finnas, och och och,   jag vet inte, inte vad jag behöver, vad det fins att få, jag vet inte om jag orkar, ,,,

Jag gör fint i mitt hem, ordnar med det jag kan , tänker att jag ska göra det sen. Ordna med Marias gamla rum, det som nu blev tomt efter att mickaela flyttat, jag tänkte ordna ett bibliotek. Och jag gjorde en plan, sen faller det på sin egen omöjlighet, hur ska jag kunna, klara av, jag som vill, men inte räcker till, vem ska jag be om hjälp?
Ändå, handlar det om penngar, hur jag ska få hem hyllor, praktiskt, logistiken,
Fast jag tänker att , det som ska ske det sker,
Jag ska tänka konstruktivt. Utan acceptansen att det inte går, det bör gå, ska gå, jag ska,,,, nu.

Övertalar mig själv, ger mig kredd,  tänker Posetivt,  ser möjligheter, och gör det ändå, accepterar inte min otillräcklighet, utnyttjar min vilja, tar mig igenom labyrinter av hinder, ser det som måste ses, ,,, pratar jag om att städa OCH fixa ett rum nu? Eller handlar det om vardagen, om mitt liv. Att fylla ut mitt tomrum, ångesten labyrint,  kringgå det som stretar emot, hitta pusselbitar som gör bilden hel. Mig hel,
jag har accepterat att jag bär med mig min sorg, min smärta och värk, jag har accepterat min ångest, identifierat den, kännt den och dess rätta natur,  jag har lärt mig känslan av hopplöshet och dörren till glömskan. Och viljans labyrinter, outgrundliga till kropp och själ, valen som jag gör. Min livs väg,
Livet menning , fins den?

Processer

Prossesa! 
Vad inbär det? Att förändra, göra annorlunda, hitta lösning. Se det som ska genomföras för att mål ska uppnås.
Prossesa , ta det susektivt , en sak i taget, helst i 12 steg, i rätt ordning , och någon bör hålla ordning på själva processen, så den fortskrider utan hinder,

Början inleds med ett mål, en struktur, en kontur. En väg utstakad, med delmål och utstickande sidospår,  som sig bör. Allt för att processen ska mala på.
Jag har påbörjat processen med mitt mående, min kropp, allt ska formas till ett bättre varande. Hitta balans , hitta avspänning, intala kroppen att jag bör inte ha sådant påslag av stress konstant, processens vertyg är sjukgymnastik,  psykosomatiska,  och mina tårar kommer ofrivilligt, kroppen krampar, och jag jobbar på.
Ett annat verktyg är emdr, Psykologen jobbar med mina trauman,  jag ska våga möta dessa demoner, och acceptera,  konstruktivt,  ,
Boendestöd två ggr I veckan,  mina två fina som kommer till mig och jag processar mig ur sängen , klär mig, är vaken , och vi samtalar, diskuterar , berättar,  och de lyssnar, och jag ältar , och har tillåtelse till det, jag får klaga,  Oja mig,  vara ynklig, och ändå bli sed.

Sjukgymnastik

Jag åker på sjukgymnastik, en gång I veckan, 
Otroligt jobbigt, små rörelser, hitta balansen , hitta avspänning,  och på slutet får jag en kontur.
Och goda gudinnan , vad jag blir trött, ont, helt enkelt slut,
Ändå är det så små rörelser knappt synbara, och så att andas, denna svåra konst, att andas, som är så svår, och gör så ont.
Ryggen vrider sig som i kramp, en påle rakt in i bröstet hindrar mina andetag, bröst korgen smärtar inifrån trycket är hårt, det är ton på mina axlar och syran som bränner hål på huden,  det knastrar i huvudet när jag rör huvudet , från ett läge till det andra, skelletet käns instabilt och skört som glas. Sprucket glas ,
Magen drar ihop sig och det tar stopp, fastnar i ett läge , hur tar jag mej härifrån?
Höften vill inte vara med, det värker, ihärdigt, samtidigt som hela högerbenet har ett helt eget liv, bort kopplat från mig, Lika så som armar , bortdomnad , klumpiga, ändå sköra, , stela , och svåra. Överarmar och under armar käns som om de vore täckta med blå märken, som om någon slagit på dom med en påle,
Ländryggen , bränner sig igenom huden , Det måste synas något på utsidan?
Hoppar från kroppsdel till kroppsdel allt ska belysas och kännas in, och sen går jag in i mina konturer som förnimmes  genom en boll som vandrar runt på min kropp, och jag slappnar av och smärtan, värken bara rusar, tröttheten är förlamande,

Inget syns utanpå allt känns inuti, tillsammans med ett ständigt brus i huvudet,
En ångest som krampar ihop allt som ett hopskrynklat papper, och målet är bara att ta sig hem, sova, ,
Och sover gör jag, dagen och kvällen, och ändå känner jag inte att jag är utvilad.

Det jag kan fråga mig ibland är , vad är smärta? Det där krypande obehagliga, det brännande,  huggande, skärande och molande. Är det att beskriva?  Kan någon annan förstå min smärta, värken som maler i kroppen, det obeskrivbara.  Intensiteten, ,,, jag är inte orörlig, kan böja mig , kan gå, ibland känner jag mej smidig, jag kan dansa, fast jag får betala ett dyrt pris,  mina höfter vägrar att vara med på en sån behandling.
Ibland känns det som jag bara luras, så illa kan det inte vara , jag fejkar bara min smärta, är det förnekelse ?
Jag längtar till den dagen jag säger, idag har jag inte ont någonstans, fast jag tror inte riktigt på den dagen, innerst inne, det är där acceptansen ligger, jag får göra så gott jag kan.

Finns det någon skillnad på värk och smärta?

Smärta är kortvarig, intensiv, och ändrar karaktär, medan värk är mer molande, evinnerlig,  defust förflyttar sig och tröttande.
Smärtan kommer plötsligt,  hugger till, stadigt. Angrepp, som ett slag, svider till och så kommer smärtan. Värken smyger sig på, lömskt, börjar som något litet,  och sen sprider sig. Förflyttar sig rinner sakta i kroppens alla skrymslen och vrår. Söker sig till oskyddade domäner och flyttar in. Och skapar oreda i leden , musklerna krampar ihop och försöker skydda sig. Det är samma i en smärta med, skydsmekanismen sätts in och allt kramar ihop och musklerna försöker skydda, sätter allt i posetion av flyckt, nu är det fara, spring,,,,, muskler och hjärnan slår till med den instinktiva flyckt som vi är programmerade att göra vid fara.

Men vad flyr jag ifrån?

Mina tramatiska upplevelser, självklart, jag överlevde för jag har en sådan stark instinkt,  Min kropp viste precis vad som skulle göras, allt skede på rätt ögonblick, men nu behöver jag inte fly längre, det är sex år sen, varför förstår inte min kropp att jag kan slappna av nu, självklart det hände ju mera tramatiserad händelser, som död och olycka, sorg och bedrövelser, och själv klart, jag vill inte vara med längre, och kroppen är så totalt trött, hjärnan så slut, och så stängde jag av allt, bäst så.... nu flyr jag in i tankens värld , skyddad från allt, barriären är super stark, vem ska kunna forsera den . Om inte jag vill.

Uppgivenhet, i symbios med acceptans.

Att ge upp, är att födas på nytt.
Eller, ?

Att acceptera, är det att förstå. Det oundvikliga. Det som redan är, det där som talas om i sinnesbönen. 

Ge mig sinnesro att acceptera det som jag inte kan förändra,
Ge mig sinnes ork att förändra det jag kan
Och ge mig insikten att se skillnaden. 

Ibland slår bara vetskapen till, den där sista pusselbiten som får helheten att klarna, enkla ord som kommer i ett annat dager,  förståelsen vinklas.
Och så är det så självklart. Aldrig har något känns så enkelt , helt plötsligt,  det som tedde sig rent omöjligt, en märklig känsla.
Acceptans, den där faktabeserade,  oundvikliga sanningen , den som är registrerad som sann. Och kommer aldrig att förändras,  det är inte frågan om att tycka om, eller känna tillförlit till, den sanningen är bara så. Och du har inget val, fast du skriker ut din förnekelse, att du inte vill.

Acceptans , jorden är rund,,,,, 

Varje händelse som jag accepterar, sorgen , smärtor, problem, så lättar trycket, och stress nivån går ner. Värken är där , sorgen är där , relations problemen är där , ekonomin är dålig, orken är borta, , jag är trasig, jag mår så dåligt, Deprimerad,  och så medicinerar jag ,

Hur enkelt är inte det då, att få ge upp, somna in, slippa värk, oro, ångest, sorg tyngden,  hjärtat som stelnar och fryser , kroppen som inte orkar, huvudet som brusar, magen som kronglar, och att aldrig ha penngar så det räcker, men vem har sagt att det ska vara enkelt? Handlar det om att ge upp ?
Nej, det handlar om att göra det bästa ur den situation jag är i nu. Här och nu! 

Acceptans, jag kan inte andas under vatten !

 Att ge upp? Är det likt fågel Fenix att födas på nytt, allt är oskrivet och kan återigen börja om. Låta sig själv dö. Acceptera det oundvikliga och med nytt mod ta tag i livet. Låta sig själv, i acceptans , se det gamla som passerat,  och ta erfarenheten med sig, eller ska erfarenheten dö med, och yrvaket se världen med nya ögon. 

Kan min erfarenhet skada mig? Är det tramatiska ett hinder , är det lämpligare strategi att se det som varit , inte som en läxa , utan som något passerat,

Acceptera, att efter regn kommer sol,

Cellminnet spelar mig spratt i drömmarnas värld , där allt återupprepas, i oändlighet, om och om igen , i olika senarier,  men samma inbörd , om och om igen, likt  en trasig grammofon,  med hack, och livet står still, återupprepar sig, plopp, så är jag tillbaka, och ångesten kommer krypande, ibland kommer ångesten som en smäll, och jag kan inte andas, förnekas luften,  Smärtan i hjärtat, slår mot bröst korgen,  jag kommer inte över, hjälp,,,, hjälp,

Ändå strävar jag mot det mål jag har satt upp. Utan att ge upp.

acceptera, acceptera,

Det du inte ändå kan förändra,
Förändra det du kan
Och se skillnaden.  Enkelt,
NEJ,,,,

Jag återupprepar ordet, acceptera, det är fakta. 

En ny början

Jag är fullärd , jag vet allt nu om det som jag ska lära mig, nu måste jag gå vidare, ,,
Jag har stampat länge nu på denna ändhållplats,  tåget ska gå vidare, hopa på, släng ryggsäcken över axeln och kliv på. Res lätt, lämna kvar det som är oviktigt för den fortsatta resan ,

Våga ta steget, inget ont kan egentligen ske, allt har redan hänt, Smärtan kan aldrig bli värre, jag kan inte känna mig mera ensam än nu, jag kan aldrig uppleva mera förtvivlan , aldrig känna mera ångest, hopplöshet , eller slå hårdare på mig själv än jag redan har, jag kan inte bli mer trasig än jag redan är.
Jag kan inte gå mera i svartmörker och sukta efter den stora glömskan , inte fly undan ,
Jag kan bara gå åt ett håll, se framåt med tillit, och tro på en framtid, hopp och kärlek ,

Jag har blivit den jag är idag för jag har upplevt och för det jag lärt mig, och  de som säger att kunskap inte är tung att bära. Ljuger, det är tungt, klibbigt, och smärtsamt. Och går aldrig att få det förmildrande , vetskapen om smärtans hemska ansikte och dödens bittra, uppslitande vånda är min att bära.
Och jag är ödmjuk, böjer min rygg för tyngden och knotar på in i framtiden, lovar mig själv att dörren till glömskan är inte min väg,
Livet och jag får ta nästa steg, tillsammans hoppar jag på framtidens tåg,

Jag är inte mina erfarenheter, jag är inte min smärta, jag är inte min sorg, jag är inte heller någon med dålig ekonomi, jag är inte heller någon med relations problem, vem är då jag, ?

Vem är då jag? Vem blev jag, ?