Sjukgymnastik

Jag åker på sjukgymnastik, en gång I veckan, 
Otroligt jobbigt, små rörelser, hitta balansen , hitta avspänning,  och på slutet får jag en kontur.
Och goda gudinnan , vad jag blir trött, ont, helt enkelt slut,
Ändå är det så små rörelser knappt synbara, och så att andas, denna svåra konst, att andas, som är så svår, och gör så ont.
Ryggen vrider sig som i kramp, en påle rakt in i bröstet hindrar mina andetag, bröst korgen smärtar inifrån trycket är hårt, det är ton på mina axlar och syran som bränner hål på huden,  det knastrar i huvudet när jag rör huvudet , från ett läge till det andra, skelletet käns instabilt och skört som glas. Sprucket glas ,
Magen drar ihop sig och det tar stopp, fastnar i ett läge , hur tar jag mej härifrån?
Höften vill inte vara med, det värker, ihärdigt, samtidigt som hela högerbenet har ett helt eget liv, bort kopplat från mig, Lika så som armar , bortdomnad , klumpiga, ändå sköra, , stela , och svåra. Överarmar och under armar käns som om de vore täckta med blå märken, som om någon slagit på dom med en påle,
Ländryggen , bränner sig igenom huden , Det måste synas något på utsidan?
Hoppar från kroppsdel till kroppsdel allt ska belysas och kännas in, och sen går jag in i mina konturer som förnimmes  genom en boll som vandrar runt på min kropp, och jag slappnar av och smärtan, värken bara rusar, tröttheten är förlamande,

Inget syns utanpå allt känns inuti, tillsammans med ett ständigt brus i huvudet,
En ångest som krampar ihop allt som ett hopskrynklat papper, och målet är bara att ta sig hem, sova, ,
Och sover gör jag, dagen och kvällen, och ändå känner jag inte att jag är utvilad.

Det jag kan fråga mig ibland är , vad är smärta? Det där krypande obehagliga, det brännande,  huggande, skärande och molande. Är det att beskriva?  Kan någon annan förstå min smärta, värken som maler i kroppen, det obeskrivbara.  Intensiteten, ,,, jag är inte orörlig, kan böja mig , kan gå, ibland känner jag mej smidig, jag kan dansa, fast jag får betala ett dyrt pris,  mina höfter vägrar att vara med på en sån behandling.
Ibland känns det som jag bara luras, så illa kan det inte vara , jag fejkar bara min smärta, är det förnekelse ?
Jag längtar till den dagen jag säger, idag har jag inte ont någonstans, fast jag tror inte riktigt på den dagen, innerst inne, det är där acceptansen ligger, jag får göra så gott jag kan.

Finns det någon skillnad på värk och smärta?

Smärta är kortvarig, intensiv, och ändrar karaktär, medan värk är mer molande, evinnerlig,  defust förflyttar sig och tröttande.
Smärtan kommer plötsligt,  hugger till, stadigt. Angrepp, som ett slag, svider till och så kommer smärtan. Värken smyger sig på, lömskt, börjar som något litet,  och sen sprider sig. Förflyttar sig rinner sakta i kroppens alla skrymslen och vrår. Söker sig till oskyddade domäner och flyttar in. Och skapar oreda i leden , musklerna krampar ihop och försöker skydda sig. Det är samma i en smärta med, skydsmekanismen sätts in och allt kramar ihop och musklerna försöker skydda, sätter allt i posetion av flyckt, nu är det fara, spring,,,,, muskler och hjärnan slår till med den instinktiva flyckt som vi är programmerade att göra vid fara.

Men vad flyr jag ifrån?

Mina tramatiska upplevelser, självklart, jag överlevde för jag har en sådan stark instinkt,  Min kropp viste precis vad som skulle göras, allt skede på rätt ögonblick, men nu behöver jag inte fly längre, det är sex år sen, varför förstår inte min kropp att jag kan slappna av nu, självklart det hände ju mera tramatiserad händelser, som död och olycka, sorg och bedrövelser, och själv klart, jag vill inte vara med längre, och kroppen är så totalt trött, hjärnan så slut, och så stängde jag av allt, bäst så.... nu flyr jag in i tankens värld , skyddad från allt, barriären är super stark, vem ska kunna forsera den . Om inte jag vill.