Samtalet

Min kontsktperson,  den unga söta sjuksystern och jag har gjort ännu en test på mitt mående, och jag tyckte nog att jag klarade av det bra, svåra frågor då,
Hur mycket oro har du? Har du ångest? Lite bara ibland eller konstant, öööö
Paniken kommer som oplanerat, oron är något annat, inte samtidigt men påtagligt, paniken den förlamar och stiger upp som ett obehagligt moment som kroppen ska "klara av" andas genom,

Självmordstankar, fins dom kvar?
Ish ,, nääää,  jag förklarar att den dörren stängde jag igen , slängde nyckeln ,  reserven den har jag tappat, nånstans, kan jag lova att inte använda mig av den flycktvägen igen,
Ja det kan jag,
Ärligt,
Är det medicinen, eller tryggheten här på avdelningen , jag vet inte,  och hur blir det då när jag kommer hem?
Hur svarar jag på det, jag får väll jobba mot det målet,

Jobba jobba, ,

I morgon skall jag till psykologen i gen på affektiva , Käns som dagarna är en minut nätterna som veckor, tiden svischar förbi, nu har jag vart här i två veckor snart, och det känns som tre dagar, 

På frågan om jag bryr mig om omgivningen,
Jo på ett plan , på ett annat plan ger jag sjutton i omvärlden, tar den sen,

Då ska jag ,,,
Skaffa vänner,
Ordna mina papper,
Fixa en syselsättning, 

Och framförallt ska jag börja må bra,

Och allt kan ju bara bli bättre, för nu har jag vart långt ner på botten , simmat i träsk vatten utan någon som helst flyt hjälp, och jag såg bara en utväg och det var att ge upp och låta sig omsluta av den stora sömnen,

Återkommer,,,,