Brevet Till
Till min vän och livskamrat.
Om jag vet vad jag vill . Så kommer det gamla att få ge vika för mina önskningar.
Att få ord kan ge så mycket hopp.
Tryggheten den falska som är en illusion i vår värld, jaget som blir bedövat
för någon annans skull.
För att inte såra någons ego, böjer vi oss som en
vindpinad björk högt uppe på fjället. Krokig och ärrad.
I avsaknaden av allt . Måste det fyllas med något , fyllnaden blir då frustration, ilska,
och självömkan det största offret , den som bär på skulden,
Skulden att inte kunna älska..... skulden att inte våga se det gudomliga,
skulden av att inte duga,
skuld att vara någons boja, att använda varandra som livboj,
Istället för att flyga tillsammans så klamrar vi oss fast i varandra och
drar ner varandra mot avgrunden, utan att våga släppa..tungt
Fast nu min kära tänker jag släppa taget om dej,
jag tänker låta dej kunna flyga, utan min tunga börda på dej,
och jag själv kommer att få lättare att våga sprida mina vingar
och världen väntar, där min glädje kommer att ge dej lätta vingar,
om du kan glädjas av min lycka, så som jag kommer att glädjas av din lycka.
Nu min kära behöver vi lämna varandra för att vara fria ,
fria utan bojor av skam o skuld, omgivningen ska unna oss lycka,
och kärlek,
äntligen är det din o min tur.
Lögnen har allt för ofta varit våran följeslagare. Så som tystnaden den förlamande,
utan glöd utan någon näring. Vi försöker blåsa liv i något som inte har en chans.
Vi har inget att fylla på med, för vi gör varandra bara illa,, inte fysiskt,
inte med ord, utan med att låsa varandra i denna förening.
Kontraktet bör bytas ut mot något annat, ett kontrakt som inkluderar
ovillkorlig kärlek till varandra utan dessa bojor, utan att låsa fast.
Utan utvecklingsmöjligheter.... men med en vänskap i alla evinnerlig tid,
Vi hade aldrig en chans att utveckla någon kärlek tillsammans, vi hade för
många måsten som andra satt upp åt oss. Vi hade för mycket med förväntningar.
För mycket av o avklarade sår i livet som inte läker,
Såret har infekteras av lögner nu. Och vår enda chans är att låta oss helas.
Låta såren få ny vävnad. Och efterlämna ett vackert ärr
som inte kommer att vara en vanprydnad.
Så min älskade vän, min resa har börjat, hur ska jag kunna förmedla till dej
att din resa också måste börja nu.
Med stor sorg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar