"Det är int´lätt å va ödmjuk , när man är felfri som ja"
Så sjunges det i en satirisk sångtext.
I bland så har text en stark undermening och tolkningsfrihet.
Vad är det som menas när någon utifrån sig själv säger att jag är ödmjuk?
Vad betyder det när någon säger ”du är ödmjuk”
finns det en given normaliserad ordning i detta
, är den olika för oss utifrån vårt bagage?
Själva ordet ödmjuk har en egen betydelse som går att tolka, öde är ju något som baseras på ”något som är förutbestämt” något som du inte styr över, mjuk är ett ord som har många betydelser, att du är sårbar att du har en rund och slät yta är några. Vill man se det då, som om jag inte kan styra min sårbarhet. Det blir inte riktigt så som jag tänker mig ödmjukhet .. jag har först och främst en känsla av att ödmjukhet baserar sig på inlärd normalitet, moraliska värden som är utryck för olika kulturella kontexter som representeras av samhällen och sociala och kulturella institutioner. Alltså lärd moral. Vi har i olika grupper en oskriven lag om hur moral och etik ska ageras, visar ödmjukheten på hur vi i tolkning sammanhang kan uppleva detta gemensamma inlärda mönster.
Vi speglar varandra och använder oss av en makt som de goda människorna har över de onda, och att utöva makt blir en struktur över andras handlingsfällt. Många (medelklassinellektuella) (ursäkta ordvalet) utvecklar ett kollektivt gott självförtroende, som innehavare av den moral och de värden som har den normativa makten i samhället och som ger dem en känsla av att ligga rätt i tiden.
Vem dömer nu vem och vem säger sig ha rätten att ställa sig på den godas sida? Var går gränsen för det som blir godtagbart, var och en har sina gränser och ödmjukheten blir ju den egna gränsen. Handlar det enbart om att kunna anpassa sig efter de oskrivna som det är uppsatt som normalitet?
Ödmjukt att följa det som är uppsatt i den intuitionen som man har för avsikt att vara i, Kontext man är i.
Ändå ska vi vara individer, (icke delbar) ha egne och specifika åsikter som baseras på empiriskt upplevda händelser, vi är ett unikum av erfarenheter som vi förmedla, detta bör vi få utan att någon kommer med pekfingret att du inte vet bättre eller har en annan felaktig uppfattning. Din tolknings rätt är inte det jag vill ha utan jag vill hävda min rätt. Var kommer då ödmjukheten in?
Vi har ett kollektivt ansvar att få utrycka det vi har på våra hjärtan, och då utan att måsta förklara hur vi har fått vår kunskap. Och kunskapsinhämtning ska inte bedömas utifrån någon rangordning. Får man in ödmjukheten här blir det en förtroende ingivelse, jag tror på dig! för jag litar på att du vill mitt bästa. Här har vi tilliten OCH den kan bli skakad av att blivit lurad, då får ödmjukheten oslipade och skavande kanter. Kan vi ha en kollektiv förståelse för detta. Får en Persson med skavda kanter och en sved ödmjukhet förståelse? På något sätt förväntas denna person ha en större ödmjukhet, något som ska leva i tacksamhet. Detta blir en motsättning. Det som gör ödmjukheten den svårast och mest komplicerade form av kulturyttring som vi skapat i ett samhälle.
Vi har kollektivt en gräns för hur mycket vi ”tål” när någon kommenterar eller ifrågasätter den egna kunskapen och erfarenhet man besitter, och kollektivt går vi i försvarsställning mot den som skrider utanför den normalitet vi satt upp kring detta.
Finns det något rätt eller fel i detta sammanhang då? Behöver vi denna norm? Jag skulle vilja påstå att detta är det som gör att ett samhälle kulturellt utvecklas vi ifrågasätter, och vi måste fundera igen, vad händer nu?
Ödmjukhet är något som vi har satt upp som norm. Alltså de ödmjuka är de som följer normen.
Nej.. det blir även det fel, ödmjuka har en egen vilja. En egen norm, och förståelse hur andra tänker i givna situationer, de kan tänka sig in hur andra tänker, empatiskt ha på sig någons glasögon. Ha insikt hur de man säger landar hos den andra personen. Ovidkommande av vad man tycker eller har för erfarenheter själv. Ifrågasätter inte den andres erfarenheter utan att framhävda sig själv. Motsättningar och svårt att uppbringa då det är lätt att spegla det egna tycket.
Jag kan tycka att det kan jämföras med hur ett medium ställer sig och tar emot budskap och sen förmedlar det som sägs utan att färga det med egna åsikter. Och sedan analysera det man får som budskap och då använda sig av egna erfarenheter.
Hur bemöter man detta då om någon kliver utanför denna kontext?
Hur ställer man sig mot en person som har en annan uppfattning om sin ödmjukhet, inte men ilska, inte med samma mynt, hur kan man ödmjukt bemöta en person som med sin erfarenhet inte klara av den norm som är satt?
Hur” är något som ställer en frågande och gör att frågan blir ställd ur en annan vinkel. Går det att ”lära” ut ödmjukhet?
Svårt och jag har egentligen inget svar. Bara en massa funderingar. Och ser svårigheten och påstår inte att detta har någon sanning, utan bara en reflektion.
Och hur ska man själv svara på om man är ödmjuk eller inte ? Går det ??
Gunilla filosoferar ,,
