Trött

Jag har varit till ännu en sjukgymnast, attlaskotan, och fick konstaterat att min attlaskotan sitter snett. Och att jag kan få en behandling kostar viseligen 2700. Men det ger hopp.
Jag har startat med pulver, 7 dagar har jag druckit och jag går inte ner i vikt. Fan vad tröstlöst. Kanske det är så att alla nerver till huvudet är i kläm, och min kropp reagerar så bakvänt.

Irriterad.

Så trött på alla människor, orkar inte med några. Alla vill ha något, alla vill ha rätt saker ur mig. Jag är så trött,
Sjukgymnastiken missade jag idag, min pojkvän ringer och frågar massa. Orkar knappt svara.
Min katt tar grannar och  matar, ifrågasätter om inte han ska bli omplacerad,  för han är ju så fin. Och någon vill ha honnom, ge fan I min katt.
Och jag har ingen o prata med.
Bostödet  , där är det en mask upp, där är jag så duktig. Och jag har det så fint ,
Pojkvännen har sitt boende men är hos mig jämt, samtidigt vill jag inte vara själv Heller ,
På mitt andra forum idag när jag skrev, så blev det så fel. Jag fick inte skriva om att jag är irriterad. Och att mina katter blir bortkolrade, har aldrig vågat säga ifrån förut, nu sa jag ifrån, nu blev det fel när jag berättade om det,
Och jag kan inte se konstruktivt , allt blir med irritationens ögon.
Fan ta alla .

Ekonomi

Vad betyder pengar!  Den stora frågan kontra måendet. När det är som tyngst.
När det inte fins någon lösning.
När pengar inte räcker. Vi har dock tak över huvudet , kronofogden satte oss inte på gatan. Vi har mat, fått fisk av min mor och far. Handlat lite inför veckan. Det kommer ingen nöd på oss.
Endå  är det svårt att vara utan. Jag blir ännu mer utanför, samhälles norm, och så blir jag tjock.
När inte maten räcker , blir det lite bara av vad som fins, och det som jag blir bjuden på.
Nu har jag ägg så det får bli massa vita dagar, vi far till gårdsjön, stanar där några dagar, kanske hela veckan. Har ju ändå inte bensin till gräsklippare så det kan få växa.
Jag har inga pengar till min medicin med, så det får bli som det blir .
Sen är det där förbaskade försäkringen som jag ska slåss om, orka, orka orka,
Psykologen och sjukgymnastiken och  bo stödet, det blir ingen  semester, inte för man får några extra pengar när man är sjuk, till att ha semester på.
Hanka sig fram , göra så gott det går.
Men det blir ingen vila från något, jag är så trött, så trött. Trött på mig själv, trött på att vara beroende, trött på allt negativa som fins runt mig, trött på värk , trött på att va trött,
Trött på sorgen, saknaden ,
Trött på att inte få förståelse , omtanke , kärlek.
Men det får jag ingen förståelse för , för jag ska kämpa vidare, med papper, hit och blanketter dit, med att ringa , prata, skriva med olika myndigheter och ödmjukt vara alla tilllags,  gör si, gör så, var så, tänk som jag.
Tänk , tänk.
Tack.

Dikter

Blogga igen

Erkänner att jag skrivit i ett annat forum, varit otrogen denna blogg,  varit anonym , skrivit och tänkt. Dela med mig, endå är det samma där, för vem skriver jag? Vem är det jag formar mina ord för? Egentligen ska det vara för mig själv. Men jag behöver bekräftelse, bekräfta att jag existerat, existerar. Jag syns , alltså fins jag.
Jag sitter här och försöker tänka på de ord som min psykolog har planterat i min hjärna, autism, att jag har en autism. Svårigheter med att förstå världen, människors samspel,
Jag läser av människor , och försöker agera utifrån de mönster jag lärt in, ibland funkar det, ibland blir det så fel. Och I min värld tror jag att alla tycker att jag är besvärlig, fel, ute och cyklar, min kunskap är noll värld. Att folk egentligen tycker väldigt illa om mig,
Det är inte logiskt,  jag vet. Absolut vet jag att det är hjärnspöken och inte sant, människor har inte tid med mig ändå, de har fullt upp med sig själva. Logiskt ja, men inte min känsla,
Bekräftelse på att det är sant , tolkar jag in i min konstiga hjärna, tolkningar som är galna och destruktiva.
Nu ska jag lära in mig Konstruktiviteten,  som ett mantra, och så acceptera , men det är ju kärnan i problemet, att jag accepterar min ologiska slutsats och Konstruktiviteten blir destruktiv. Komplicerat och snurrigt. Ändå är det sanningen och min värld.
Så för att återgå till bekräftelsen,
Min psykolog säger att jag har svårt med relationer, och Japp,  jag håller med. Jobbigt, komplicerat, och på snudd omöjligt att begripa sig på.
Jag måste ständigt läsa av läsa in, anpassa mig, försöka förstå, hitta lösningar, och så står jag där med en konflikt , och jag fattar ingenting.
Men vem ska bekräfta mig om inte jag själv kan begripa mig själv?
Så på en skala 1 till 10, vart ligger jag i autismens värld, en 4 a eller kanske en 6 a, eller jag vet inte.
Hur ska jag kunna veta det. ?
Trasig och obegriplig

På frågan om jag säger sanningen, hos psykologen sa jag , alltid, men med handen på hjärtat, så är det mera så att jag säger vad jag tror folk, människor, förväntar sig för svar. Således vänder jag kappan efter vinden. Läser av och tolkar in. Drar slutsatser, mins allt och lagrar detaljer, och min hjärna är ständigt på.
Det är kanske därför jag isolerar mig , för jag orkar inte vara alla till lags, tänka så mycket, veta så mycket.
Men jag kan inget annat, jag är sån, alltid varit sån. En sån som inte begriper vad det handlar om.
Lära om lära rätt.
Vem ska lära mig , vem ska ge mig bekräftelse, hur ska jag hitta något att förhålla mig till.
Var hör jag hemma någonstans?

Bekräftelse

Hur viktigt är det inte att få bekräftelse, att bli seed,  att någon säger uppskattande beröm.
hur de är glad att just du fins. Hur de säger och menar att du är vacker. Ser att just du har ansträngt dej att göra dej vacker.

Om inte orden kommer, vad menas då? Bättre att inte säganågot en att tala om att de inte uppstart din ansträngning, 

Är tröjan i sej vacker att du bär den eller är du vacker för du bär upp tröjan, 
Är ord som inte kommer värre än ord som är negativa , en ny frisyr, och orden " jag känner inte igen dej" känns tomma och sårande.
Är min nya frisyr inte klädsam, vart jag inte vacker nog, dög jag inte?
Så svårt att ta icke konstruktivt kritik , ett icke ord. Ett icke beröm,
Är mina krav för höga , ska jag inte förvänta mig mer av min partner. Blev jag besviken för jag behöver bekräftelse.

Ändå får jag fråga mig själv , för vem gör jag mig vacker? Bara för mig själv, så att inte orden kom , "vad fin du blev"  när inte dessa ord kom, ska min besvikelse inte ta över. Jag får bekräfta mig själv.
Jag är vacker , jag duger som jag är.
Min nya frisyr, är klädsam.
Jag är bekräftad.

Bo stöd

Varje tisdag och onsdag kommer det någon som ska hjälpa mig i min vardag, Boendestöd.
Något som gör att, kliva upp ur sängen blir konstruktivt, någon som tar med mig på promenad. Hjälper mig att sortera i oredan , inte så att jag behöver städa, eller så, utan bara vara vaken , inte sova bort dagen, klä på mig eller egentligen handlar det om att ha andra kläder än de jag sover i,
För det har liksom tappat betydelsen vad jag har på mig, total förfall, kroppen är så hatad , och skall straffas, hårt, ingen mat, ingen omsorg, bara ett stort förakt, hur kunde det bli så här?
Trött, tröttheten, den som inte går att vila bort.

Jag använder ordet äklad,  Fast jag är inte riktigt säker på dess innebörd,  äklad av min  kropp, ändå, en trasig människa som smyger runt i perferin utan att synas, ensam och utstött. Själv vald ensamhet, föraktad, så är det format i mitt huvud. Om det är sant ? min logik säger något annat.

Jag lär mig Konstruktiviteten,  att jag inte skall slå på mig själv, utan konstruktivt acceptera sanningar. Men min hjärna kan inte acceptera, utan jag hamnade i chock , och där fastnade jag,
Hur ska jag kunna lära mig leva med min ångest, min smärta, min sorg. När allt handlar om att fly bort från allt, in i glömskan. In i det svarta mjuka.

Där av boendestöd, mina livlinor som får mig att kliva upp, klä mig och gå ut. Likt fantomen ska jag gå på gatorna som en alldeles vanlig kvinna.

Utanförskap, det som  kom automatiskt när jag hamnade utanför samhällets norm. Sjukskriven , utförsäkrad, utan penngar, skuldsatt, kronofogden , och som grädde på moset, anmäld till sociala,  min dotter blir utredd, sitta inför människor och bli granskad, utredd, och måsta redogöra om sin vardag, hur jag gör, hur jag tänker, om hon far illa i min vård. Min lilla tös och jag som försöker hitta en vardag som fungerar.

Det känns som om det är lätt att sparka på de som redan ligger, blir du sjuk, psykiskt sjuk, det som inte syns, ge då massor av dokument som ska fyllas i, utredare,  instanser här och där, prata om hur du mår, vad kan vi göra för dej?, hur enkelt vore det inte om jag viste vilken hjälp jag behövde. Ge mig mera piller, lobotomi,  ny kropp, mera ork, meningsfullhet,  ett samanhang.
Undra om någon med brutet ben får samma fråga, hur kan vi hjälpa dej? Gips kanske!!

Hur ska jag  orka med slag på slag, men det är väll straffet, vad jag nu skall straffas för?

Men nu väntar jag på mitt boendestöd och vi skall prata, och promenera , precis som två väninnor,  sen går jag och sover igen.

Månens sken

Jag stirrar ut över havet , mörkt vatten som rör sig sakta, och upp ur djupet stiger det röda, runda målklotet,  sakta bryter månen sig upp ur horisonten och den  stiger , stiger
Tankar formas I takt med tiden som förflyttar sig, tankar som bygger upp fördämningen , livet som rörelse, tankar som tar mig med i svindlande fart, 
Tankehålet svindlar ner mot djupet, och jag bara följer med. 
Tårar svarta som natten, djupt i bröstet, hulkar sig fram, smärtsamt och svårt, jag skulle vilja skrika , yla till månen , varför, varför,
Natten är ljum fast det är mitt i vintern,  snön lyser med sin frånvaro, och det är lika svart runt mig som inuti i min själ.

Oj vad jag skulle önska mig något annat av livet än detta mörka , smärtsamma,  ensamma .
Orden kommer lätt och jag kan skriva av mig den vånda som fyller upp min kropp, skriver snabbt som om smärtan då kan lämna mig ifred. Som om orden kan lindra,
Jag skriver av mig, skriver min ångest, formar mitt helande i meningar, lika galet som jag är.

Livet är tufft för de som har älskat och förlorat,

Chock fas.

Emdr , rörelse, möte i själen , vaknande liv, och det gör ont när knoppar brister,
Choken sitter i , sitter fast, viljan är själva rädslan, och smärtan bryter vågor i själen , rullar på i ständig tillflöde. 
Tårar rullar vidare , nerför kinden,  fyller ut tomrummet , blandas upp med orden som försöker hitta en plattform att bli begripliga.

Vad vill jag? Vad behöver jag? Hur hamnade jag här? Chocfas,  ta in det obegripliga , främja sig från det oundvikliga, det uppenbara. Ta in fakta och begripa,
Jag vet att det inte är svårt, rent emotionellt,  kroppsligt, och endå, så svårt.
Hur går jag vidare ur detta, var är manualen för sorgearbete, chock , bearbetning, sen då , panik , ångest, Frustrationen,  rädslan att leva, känna,

Långsamt kliver jag upp från den dimman jag levt i så länge, hittar en kontur och en struktur, Maria och jag, vi som blev lämnade, Mattias som försvann till okända äventyr, där smärtan inte bor,

Ett möte

Idag mötte vi ännu en av dina älskare, och jag klarar inte av det, faller igenom, får ledset ansikte, och mina tankar går i spinn.   

Varför presenterar han mig inte som sin flick vän? Duger inte jag?  skäms han över mig? 
Han brukar inte ta med mig när han möter någon från sitt liv, jag blir ratad, osedd, inte en del i samtalet. 

Vad är det som får mig på fall? Vad utlöser mitt triggers, varför jag känner att jag inte räcker till,. 

Jag blir liksom inte nog, vårt samliv består av passivitet,  och otillfredsställande,  jag är svår,  har oförmåga, 

Oförmögen att känna, och jag faller platt, oförmögen att hantera mina känslor, klart jag ska förstå, han har ju levt ett liv före mig, ett liv där jag inte existerade. 

Varför är det så svårt att hantera? 

Jag vill ändå inte kalla det svartsjuka. Inte på det sättet, jag vill bara bli bekräftad, sed , vara speciell. Just nu. 

Och han blir arg, orolig, han agerar med skuldkänslorna rädsla, 

Och ändå är allt mitt fel, mitt fel att han tappat lusten till mig. Klart det är mitt fel. 
För han ska bara. Och han gjorde bara. Och det var inte hans fel. Jag är ju en tjatig ,,,,,,,
Och sen kommer de hårda ord, höjd röst, sen kommer skriken. Och så mera hårda ord, skuld och skam ,

Jag blir tyst. Fast i själen skriker jag. 

Varför har du inte lust att tillfredsställa mig,? varför har du inte lusten att vara min älskare? hur länge ska jag vänta? vad ska jag vänta på?
Lust är det viktigaste,  lusten till livet, lusten till njutning, vara i, må gott i,

Lusten är motorn i Livs karusellen. 

Motorn som driver skutan på rätt köl, mot ett mål. 

Varför skriker du till mig? 

Varför. 

Viljans labyrinter,

I mitt huvud gör jag upp planer, tänker ut hur jag vill göra, och så faller det platt, orkar inte , vill inte, jag får det inte att bli en realitet. Tankar om hur saker ska bli, vad jag vill göra , räcker att formas som en tanke , och då , då tanken är där, försvinner orken , viljan , lusten,
Och det blir inget , sittandes stirrar jag bara ner i tomrummet,  och så kommer tristessen krypandes, rastlösheten och ensamheten, och alla triggers,  hur svårt kan det vara,
Nyvaken , och så nära att ge upp, var vänder jag mig för att få hjälp? Kyrkan, grupper, utbildningar,
Det jag skulle vilja göra , önska mig, är att få bara komma , sitta ner, vara delaktig i ett samanhang, utan att behöva ge, göra, eller utföra något, sitta ner och få lysna , prata, och bara finnas, och och och,   jag vet inte, inte vad jag behöver, vad det fins att få, jag vet inte om jag orkar, ,,,

Jag gör fint i mitt hem, ordnar med det jag kan , tänker att jag ska göra det sen. Ordna med Marias gamla rum, det som nu blev tomt efter att mickaela flyttat, jag tänkte ordna ett bibliotek. Och jag gjorde en plan, sen faller det på sin egen omöjlighet, hur ska jag kunna, klara av, jag som vill, men inte räcker till, vem ska jag be om hjälp?
Ändå, handlar det om penngar, hur jag ska få hem hyllor, praktiskt, logistiken,
Fast jag tänker att , det som ska ske det sker,
Jag ska tänka konstruktivt. Utan acceptansen att det inte går, det bör gå, ska gå, jag ska,,,, nu.

Övertalar mig själv, ger mig kredd,  tänker Posetivt,  ser möjligheter, och gör det ändå, accepterar inte min otillräcklighet, utnyttjar min vilja, tar mig igenom labyrinter av hinder, ser det som måste ses, ,,, pratar jag om att städa OCH fixa ett rum nu? Eller handlar det om vardagen, om mitt liv. Att fylla ut mitt tomrum, ångesten labyrint,  kringgå det som stretar emot, hitta pusselbitar som gör bilden hel. Mig hel,
jag har accepterat att jag bär med mig min sorg, min smärta och värk, jag har accepterat min ångest, identifierat den, kännt den och dess rätta natur,  jag har lärt mig känslan av hopplöshet och dörren till glömskan. Och viljans labyrinter, outgrundliga till kropp och själ, valen som jag gör. Min livs väg,
Livet menning , fins den?

Processer

Prossesa! 
Vad inbär det? Att förändra, göra annorlunda, hitta lösning. Se det som ska genomföras för att mål ska uppnås.
Prossesa , ta det susektivt , en sak i taget, helst i 12 steg, i rätt ordning , och någon bör hålla ordning på själva processen, så den fortskrider utan hinder,

Början inleds med ett mål, en struktur, en kontur. En väg utstakad, med delmål och utstickande sidospår,  som sig bör. Allt för att processen ska mala på.
Jag har påbörjat processen med mitt mående, min kropp, allt ska formas till ett bättre varande. Hitta balans , hitta avspänning, intala kroppen att jag bör inte ha sådant påslag av stress konstant, processens vertyg är sjukgymnastik,  psykosomatiska,  och mina tårar kommer ofrivilligt, kroppen krampar, och jag jobbar på.
Ett annat verktyg är emdr, Psykologen jobbar med mina trauman,  jag ska våga möta dessa demoner, och acceptera,  konstruktivt,  ,
Boendestöd två ggr I veckan,  mina två fina som kommer till mig och jag processar mig ur sängen , klär mig, är vaken , och vi samtalar, diskuterar , berättar,  och de lyssnar, och jag ältar , och har tillåtelse till det, jag får klaga,  Oja mig,  vara ynklig, och ändå bli sed.

Sjukgymnastik

Jag åker på sjukgymnastik, en gång I veckan, 
Otroligt jobbigt, små rörelser, hitta balansen , hitta avspänning,  och på slutet får jag en kontur.
Och goda gudinnan , vad jag blir trött, ont, helt enkelt slut,
Ändå är det så små rörelser knappt synbara, och så att andas, denna svåra konst, att andas, som är så svår, och gör så ont.
Ryggen vrider sig som i kramp, en påle rakt in i bröstet hindrar mina andetag, bröst korgen smärtar inifrån trycket är hårt, det är ton på mina axlar och syran som bränner hål på huden,  det knastrar i huvudet när jag rör huvudet , från ett läge till det andra, skelletet käns instabilt och skört som glas. Sprucket glas ,
Magen drar ihop sig och det tar stopp, fastnar i ett läge , hur tar jag mej härifrån?
Höften vill inte vara med, det värker, ihärdigt, samtidigt som hela högerbenet har ett helt eget liv, bort kopplat från mig, Lika så som armar , bortdomnad , klumpiga, ändå sköra, , stela , och svåra. Överarmar och under armar käns som om de vore täckta med blå märken, som om någon slagit på dom med en påle,
Ländryggen , bränner sig igenom huden , Det måste synas något på utsidan?
Hoppar från kroppsdel till kroppsdel allt ska belysas och kännas in, och sen går jag in i mina konturer som förnimmes  genom en boll som vandrar runt på min kropp, och jag slappnar av och smärtan, värken bara rusar, tröttheten är förlamande,

Inget syns utanpå allt känns inuti, tillsammans med ett ständigt brus i huvudet,
En ångest som krampar ihop allt som ett hopskrynklat papper, och målet är bara att ta sig hem, sova, ,
Och sover gör jag, dagen och kvällen, och ändå känner jag inte att jag är utvilad.

Det jag kan fråga mig ibland är , vad är smärta? Det där krypande obehagliga, det brännande,  huggande, skärande och molande. Är det att beskriva?  Kan någon annan förstå min smärta, värken som maler i kroppen, det obeskrivbara.  Intensiteten, ,,, jag är inte orörlig, kan böja mig , kan gå, ibland känner jag mej smidig, jag kan dansa, fast jag får betala ett dyrt pris,  mina höfter vägrar att vara med på en sån behandling.
Ibland känns det som jag bara luras, så illa kan det inte vara , jag fejkar bara min smärta, är det förnekelse ?
Jag längtar till den dagen jag säger, idag har jag inte ont någonstans, fast jag tror inte riktigt på den dagen, innerst inne, det är där acceptansen ligger, jag får göra så gott jag kan.

Finns det någon skillnad på värk och smärta?

Smärta är kortvarig, intensiv, och ändrar karaktär, medan värk är mer molande, evinnerlig,  defust förflyttar sig och tröttande.
Smärtan kommer plötsligt,  hugger till, stadigt. Angrepp, som ett slag, svider till och så kommer smärtan. Värken smyger sig på, lömskt, börjar som något litet,  och sen sprider sig. Förflyttar sig rinner sakta i kroppens alla skrymslen och vrår. Söker sig till oskyddade domäner och flyttar in. Och skapar oreda i leden , musklerna krampar ihop och försöker skydda sig. Det är samma i en smärta med, skydsmekanismen sätts in och allt kramar ihop och musklerna försöker skydda, sätter allt i posetion av flyckt, nu är det fara, spring,,,,, muskler och hjärnan slår till med den instinktiva flyckt som vi är programmerade att göra vid fara.

Men vad flyr jag ifrån?

Mina tramatiska upplevelser, självklart, jag överlevde för jag har en sådan stark instinkt,  Min kropp viste precis vad som skulle göras, allt skede på rätt ögonblick, men nu behöver jag inte fly längre, det är sex år sen, varför förstår inte min kropp att jag kan slappna av nu, självklart det hände ju mera tramatiserad händelser, som död och olycka, sorg och bedrövelser, och själv klart, jag vill inte vara med längre, och kroppen är så totalt trött, hjärnan så slut, och så stängde jag av allt, bäst så.... nu flyr jag in i tankens värld , skyddad från allt, barriären är super stark, vem ska kunna forsera den . Om inte jag vill.

Uppgivenhet, i symbios med acceptans.

Att ge upp, är att födas på nytt.
Eller, ?

Att acceptera, är det att förstå. Det oundvikliga. Det som redan är, det där som talas om i sinnesbönen. 

Ge mig sinnesro att acceptera det som jag inte kan förändra,
Ge mig sinnes ork att förändra det jag kan
Och ge mig insikten att se skillnaden. 

Ibland slår bara vetskapen till, den där sista pusselbiten som får helheten att klarna, enkla ord som kommer i ett annat dager,  förståelsen vinklas.
Och så är det så självklart. Aldrig har något känns så enkelt , helt plötsligt,  det som tedde sig rent omöjligt, en märklig känsla.
Acceptans, den där faktabeserade,  oundvikliga sanningen , den som är registrerad som sann. Och kommer aldrig att förändras,  det är inte frågan om att tycka om, eller känna tillförlit till, den sanningen är bara så. Och du har inget val, fast du skriker ut din förnekelse, att du inte vill.

Acceptans , jorden är rund,,,,, 

Varje händelse som jag accepterar, sorgen , smärtor, problem, så lättar trycket, och stress nivån går ner. Värken är där , sorgen är där , relations problemen är där , ekonomin är dålig, orken är borta, , jag är trasig, jag mår så dåligt, Deprimerad,  och så medicinerar jag ,

Hur enkelt är inte det då, att få ge upp, somna in, slippa värk, oro, ångest, sorg tyngden,  hjärtat som stelnar och fryser , kroppen som inte orkar, huvudet som brusar, magen som kronglar, och att aldrig ha penngar så det räcker, men vem har sagt att det ska vara enkelt? Handlar det om att ge upp ?
Nej, det handlar om att göra det bästa ur den situation jag är i nu. Här och nu! 

Acceptans, jag kan inte andas under vatten !

 Att ge upp? Är det likt fågel Fenix att födas på nytt, allt är oskrivet och kan återigen börja om. Låta sig själv dö. Acceptera det oundvikliga och med nytt mod ta tag i livet. Låta sig själv, i acceptans , se det gamla som passerat,  och ta erfarenheten med sig, eller ska erfarenheten dö med, och yrvaket se världen med nya ögon. 

Kan min erfarenhet skada mig? Är det tramatiska ett hinder , är det lämpligare strategi att se det som varit , inte som en läxa , utan som något passerat,

Acceptera, att efter regn kommer sol,

Cellminnet spelar mig spratt i drömmarnas värld , där allt återupprepas, i oändlighet, om och om igen , i olika senarier,  men samma inbörd , om och om igen, likt  en trasig grammofon,  med hack, och livet står still, återupprepar sig, plopp, så är jag tillbaka, och ångesten kommer krypande, ibland kommer ångesten som en smäll, och jag kan inte andas, förnekas luften,  Smärtan i hjärtat, slår mot bröst korgen,  jag kommer inte över, hjälp,,,, hjälp,

Ändå strävar jag mot det mål jag har satt upp. Utan att ge upp.

acceptera, acceptera,

Det du inte ändå kan förändra,
Förändra det du kan
Och se skillnaden.  Enkelt,
NEJ,,,,

Jag återupprepar ordet, acceptera, det är fakta. 

En ny början

Jag är fullärd , jag vet allt nu om det som jag ska lära mig, nu måste jag gå vidare, ,,
Jag har stampat länge nu på denna ändhållplats,  tåget ska gå vidare, hopa på, släng ryggsäcken över axeln och kliv på. Res lätt, lämna kvar det som är oviktigt för den fortsatta resan ,

Våga ta steget, inget ont kan egentligen ske, allt har redan hänt, Smärtan kan aldrig bli värre, jag kan inte känna mig mera ensam än nu, jag kan aldrig uppleva mera förtvivlan , aldrig känna mera ångest, hopplöshet , eller slå hårdare på mig själv än jag redan har, jag kan inte bli mer trasig än jag redan är.
Jag kan inte gå mera i svartmörker och sukta efter den stora glömskan , inte fly undan ,
Jag kan bara gå åt ett håll, se framåt med tillit, och tro på en framtid, hopp och kärlek ,

Jag har blivit den jag är idag för jag har upplevt och för det jag lärt mig, och  de som säger att kunskap inte är tung att bära. Ljuger, det är tungt, klibbigt, och smärtsamt. Och går aldrig att få det förmildrande , vetskapen om smärtans hemska ansikte och dödens bittra, uppslitande vånda är min att bära.
Och jag är ödmjuk, böjer min rygg för tyngden och knotar på in i framtiden, lovar mig själv att dörren till glömskan är inte min väg,
Livet och jag får ta nästa steg, tillsammans hoppar jag på framtidens tåg,

Jag är inte mina erfarenheter, jag är inte min smärta, jag är inte min sorg, jag är inte heller någon med dålig ekonomi, jag är inte heller någon med relations problem, vem är då jag, ?

Vem är då jag? Vem blev jag, ?