Jag berättar en historia

I Början fans det ett liv. En vardag fylld av göranden . Fylld av åtagande' jobb . föreningsliv ' utövande av välgörande Motion ` Barnens måsten kantad med ett hem.
Livet var inte en dans på Rosor, inte utan problem. o nej.
men det fans en Ordning, EN struktur Något Som egentligen bara var.
Vist fans det oro och Ångest över mycket. Ekonomin var inte det bästa, äktenskapet knotade på ' inte ett perfekt liv . men det fungerade.
I början gjordes det mesta utan eftertanke . Som livet bör. Som en påbörjad promenad,  Då allt liksom är igenkänt, och det finns något som kan ses som ett mål. Stigen är välkänd. och trygg. Här är jag.

Och så gick det på. År ut och År In. Stigen fortfarande, om än lite krokig, torr och fin. lite tätare skog fans det nog och det började blir svårt att ta sig fram.
Livet började halta' Livshjulet började snurra på i allt Snabbare takt. Målet som var satt från början började tappa fokus. motgångar.
Allt fler uppgifter Måste lösas, Allt fler Mål måste uppfyllas. Allt större Utmaningar behövdes. Livet började bli Komplicerat.
och den fina stig som jag gått på. som i början var torr och fin. Började Kännas Trång Och lite otäck. .
Ändå fanns det mer Lust än olust. . . livet var.

Stigen började få en gungig yta, en ostabil grund och jag började undra vad, som var vad. Konturerna på stigen suddades ut. Det vart allt svårare att ta sig fram, Undra på så mycket som jag bar med mig och skulle hinna med.
Sen sa livet stopp.
Trafikolyckan satte stopp. Det kraschade rejält, fysiskt, och nu tappade jag fokus totalt.  Nu var det inte målets som jag fokuserade på. utan nu var det bara att ta sig framåt, försöka fortsätta som vanna är. Fortsätta i samma stig, haltandes, skumögd och ovetandes. Det ska gå, har ju gått på denna stig förut.
Men Så småningom Inser även Jag att kroppen inte fungerar som innan,  bilen som körde på mig, gjorde då inga nämnvärt synliga fysiska skador, smärtorna som är, från början hanterbara,  de kommer och går,  förflyttar sig som vågor,  intensiteten varierar, men de är alltid där. Oåterkalleligt, mållöst. och nu irrar jag bara omkring. på måfå. stannar inte upp, utan rusar på. Smärtkroppen, Olustig inför uppgifter, Vart är jag?

Deprimerad över situationen,  orken, tröttheten, allt överrumplar, livet känns hopplöst, Vart är jag?  Vilse.
Separationen blir ett faktum, ekonomin fullständigt rasar,  kronofogden, utmätningar, och alla dessa möten, diagnoser som ställs på sonen, oro, smärtor, ångest är nu vardagen, livet är sällan roligt, deprimerad, orkeslöst tänker jag inte på annat än hur dagarna ska lösas, hur vi ska få det som måstes, att fungera, Hur tar jag mig framåt. Stigen är smal och obetydlig, men om än där.

I detta försöker jag hitta något som känns som ett liv, jag försöker hitta en kärlek, någon som kan förgylla, göra roliga saker ihop med, men även det blir en flopp, totalt misslyckad. Nu är det mera olust än lust.
Livet som jag tänkt, stigen som jag vandrar på är borta. outplånad. jag försöker dölja smärtan med det som jag kan , alkoholen, Vinet den sköna känslan på kvällen när ruset i huvudet fördunklar den smärta som jag vandrar hand i hand med, PÅ en stig som börjar verka mer dyig än normalt, Fast jag ser inget. Livet är trots allt mitt. Ilsket tar jag mig vidare,

I allt detta börjar jag se en ljusning. om än liten, jag får uppleva förälskelsens rosa skimmer, magins förtrollade värd. och jag tänker att "baske" mig, nu ska jag tillbaka, in på livets enkla spår, inte harva på i ett träskland. Österåsen, motion. samtal, och söka hjälp, stigen börjar skymta i periferin,  Om än så vet jag att det ska finnas en stig i all fall. Att sluta ta mina tabletter blir ett mål. Jag bestämmer mig för att göra min stora magoperation, detta gör att det blir fasligt svårt att gå framåt, men som smärta är det en skön sådan, för den är realistisk, och det finns ett slut.  Jag tror mig hitta en stig,

Kärleken är inte en dans på rosor. och  om man dansar på så är då inte taggarna sköna att kliva på. Jag fick erfara att relationer är svåra och komplicerade. Klart att jag visste att det skulle stöta på patrull. Då min vän inte var färdig med sin trasiga relation, och uppbrott. Detta krävde långa och många samtal, och jag orkade lyssna, orkade vara ett stöd, stigen som nu skulle bli våran tillsammans, så såg jag på det hela. Vi som ett par, men det var inte alls givet. att vi skulle vandra på samma stig. Du hade en annan som lockade även, Eller du var rädd och gå bredvid min stig.

Och så går vi, hand i hand, jag bredvid väntandes och hoppandes. Tårar i ensamhet, vanmakt över förlupna ord. misströstan och ångest. Rosa moln ömsom nattsvarta skyfall. och ändå  känns livet Ok, bara inte det var så besvärligt att ta sig över alla hinder, stockar stenar, nerfallna träd, myrstackar och faror som lurar i skuggan. och det gör ont. Ibland i kroppen, ibland i själen. Livet är besvärligt. men jag tror ändå-

I ett andetag som förändrade världen och stigen gick förlorad, för jag irrade ut mig på en myr. sumpig illaluktande träskmark, utan botten eller någon som helst räddning. Och om jag nu trott mig förstå smärta. om jag trott mig förstå livets mörka sida, så är det inget, mot det som nu mitt liv hamnade i.

 Min son dör, dör i en tragisk olycka, en bottenlös förtvivlan, obeskrivlig vånda, ett totalt mörker sänker sig över mig, och jag vill inget mer, jag skriker ut min vanmakt. Mitt nej till livet, så illa. så svårt att se,
Det är så totalt meningslöst, så totalt onödigt och så orättvisa. Vart ska jag vända mig?
Denna träskmark som jag nu irrar runt i.  försöker förstå , försöker klamra mig fast i några ruttna grenar. men inget bär, allt bara sjunker undan och det luktar tragiskt. Träsket omsluter mig. svart smärta.

 Och nu vet jag vad smärta är. nu har jag fått erfarenheten som ingen kan ana sig till,. för jag har nu upplevt det värsta en människa kan uppleva, här är jag. Mitt barn fans i en liten vit kista. Täckt av blommor. och jag ville inget mera.

Ingen väg finns nu utstakad, ingen ljusning, Det är bara att kravla sig vidare, ta sig igenom var dag som kommer. Orka ta sig upp ur sängen blir målet, Knotiga konturer av det som en gång var träd, kantar min väg. Svarta hål som jag sjunker ner i och jag blir svart och solkig.  Tabletter. Flykten in i dimman, där i dimman där inget blir riktigt, allt blir konturlöst och luddigt. Och blir min ända lösning. Hur länge jag irrar i denna dimma vet jag inte,
Jag vet inte vad som fick mig att hitta den första torra mark att ta mitt första steg på,
Eller om det ens var en torr mark jag hittade.
Ovetandes om att tiden trotsar allt och går obönhörligt på. utan hänsyn. Om jag är med eller inte,

Men jag vet att ur detta träsk, det skulle jag, fast jag nog hade kunna låtit mig sjuka, djup ner i det svarta för att aldrig mer känna. Att få stiga in i mörkret bortom smärta. Men det fans en hand till som behöver mig. och det skulle visa sig att det fans flera, många händer som ville hålla mig kvar.

I denna träskmark vandrade jag. En stig som inte är  riktigt torr, träden har inte fått rätt färg än, stigen är krokig och slingrig. Mina tårar kommer lätt och att minnas är lika smärtsamt som den tunga luften är att andas. Var finns du? Saknaden är stor, och jag vill inte.

Vandrar vidare blir mitt mål. Och jag har lyft blicken, ser konturer av en framtid. någonstans finns stigen på riktigt. Bara jag knotar på. Och hur jag än tänker mig vägen framåt, hur jag tänker mig den, så är den dold, För skogen är tät och igenväxt. men vetskapen är min, Bara jag går på. Om än långsamt, haltande, orkeslös och fast det känns meningslöst, så går jag. Blöt, kall. tilltufsad

Och hur jag än tänker mig framtiden, så vet jag att det finns en stor glänta, en glänta som jag kommer att komma fram till. Där ska jag stanna upp, lyssna in, höra hur jag ska ta mig framåt. se stigen, veta att där i gläntan kommer jag att förstå. Hur det ska bli.

Spegel 

För det går inte att återvända, stigen som jag kom från är stängd för alltid och inget kommer någonsin att bli som det var. Saknaden och ärren är stora, djupa och fortfarande svåra att hantera.
Erfarenheten om att veta, sorgens rätta färg.
Men jag vet att om jag sträcker ut min hand så kommer det att finnas någon som tar den. som leder mig framåt. Och om jag behöver så tror jag även att jag blir buren en bit om mina krafter tar slut.

För där i en solig öppen skogsäng, fylld med livgivande näring. Där kan jag vila ut. ta igen mina förlorade krafter. Hitta min stig igen.
Den där varma, torra stigen, kantad med blåbärsris och vackra blommor. och jag kommer hitta hem,
om än i ett annorlunda skick, om än väldigt tilltufsad, skör, men ändå stark och erfaren av livets allra hårdaste skola, men än så har jag en bit kvar och vandra.

Smärtorna och jag.

Jag önskade jag hade en Ängel

Ibland önskade jag att jag hade en ängel.

en sådan som såg mig ,
en sådan som tittade på mig vardag,
som hade mig under sina vingar,

Ibland önskade jag att jag var en ängel
som kunde göra din dag bra
som kunde sprida mina guld korn över dej.
som kunde ta dej under mina vingar

Ibland önskade jag att livet inte var så komplicerat
utan lätt Och Utan smärta. Och
Som vinden sveper Över heden,
Som vattnet pålar klart i källan,
Som jordens mylla ger liv
Som eldens lågor värmer en frysen själ,

Ibland önskar jag kunde förändra verkligheten,
Ge bättre slut. Göra dagen mera innehållsfull,
Ha bättre seminarium
,  bättre manus,
Men  jag har inte förmågan

Jag kan inte ändra något,

Men jag önskar fortfarande,

Min ängel,

antar att det är inget

Allt i livet sker i en följd. små händelser som skapar nästa och så uppstår det något.
Något gott ibland,
och  ibland ser det väldigt mörkt ut.
Ändå är det en balans det försöker åstadkomma-

I de flesta fall ser vi inget, vi tänker inte heller på vad som hände, hur det hände eller vad som försakade själva kärna,
Vi tar livet så föregivet , det som sker , det är bara .. och vad egentligen kan vi förhindra eller försöka åstadkomma med själva viljan?

Den lilla händelsen. det där lilla beslutet som du tog, skapade en enorm kaos, Den där lilla ordet som du sa, som du inte tänkte dej för. skapade en flodvåg av händelser som , på gott eller ont gav en annan mening i en annan händelse, vad kan vi förutse? Jag tänkte mig inte för.

Råttan på repet, har väl de flesta läst och egentligen inte förstått innebörden av, och ibland är det så, att kanske det inte är dina egna beslut som startar själv händelsen, utan det är andras ovilja att förstå dina förutsättningar och ovilja att förstå din ide.  eller det går inte din väg. och så har vi ett annat senarium.

- jag tog ett beslut som skapade en serie av händelser som kan se mörka ut i första anblicken , sen så uppstod det något annat. som en fågel Fenix som kliver nyfödd ur askan och allt blev egentligen ganska bra  i slut ändan.

Vänta och se.


För hur ska vi kunna bedöma att något är på gott eller ont?
När vi inte har hela bilden klar,

För hur ska vi kunna bedöma en liten händelse ur ett större perspektiv?
När vi inte ser slutet på romanen:

När det sker goda saker i livet, när det är positivt och lätt. då är vi lyckliga och tackar vår Gud. Vi är bara så nöjda

 och plötsligt när det är negativt och i en nedåtgående spiral,
då är det dålig karma och otur. vi förbannar det otroligt dåliga som händer som ett straff och söker en lösning, vi förbannar vår gud och domedagen är nära.

Varför händer det mig?

Vi försöker sällan söka det positiva i det negativa som sker. 

Vågar kanske inte ta det som något gott. trotts att vi inte vet. 

vet vad som sker i det fördolda. Det som vi inte ser helheten av.  

Vi söker en mening och försöker förstå. 

Vetenskapligt och det som ögat och förståndet kan hantera. 

Vi vägrar se. 

och får slag på slag och måste kämpa i allt.  VI tror det är vårat öde.

Och egentligen vet vi hur fel det är . Det finns inget straff. det finns en otur och en händelse som skapade det otroliga. Det smärtsamma. orättvisa. 

 Åter igen vänder vi sakens rätta väsen till det vi förstår.
och här kan vi välja två vägar ,
antigen lär vi oss något. lägger det till våran bank av kunskap.
eller
så förbannar vi mörkret som gjort det igen mot oss. och vi blir bittra.
ser bara det svarta och mörka,

Återskapar vi det positiva och tacksamt går vi vidare med nya erfarenheter och nya insikter, Ser vi ljuset?
 vågar vi se att ljuset är det som gör det svarta. och inte tvärt om,
bilden  klarnar.

OCH i natten är alla katter grå. 

När livet tar en ny vändning .

I somliga fall, som i livet, som i ett skådespel, måste det få finnas akter, nya kapitel , påbörjade nya blad,
Ett avslut och en ny början.
Alltid i den omfattning som det tar sig utan censur och omskrivningar,
I somliga fall går det att göra omtag, men aldrig återgå till något, det har alltid hänt vad som en sas eller vilken handling som utspelades, I varje ögonblick av livets alla skeenden.
ord som sas..
som inte sas-
händelser som skedde och de som blev ogjorda,
vardagsmöten som bara är och känns omöjliga och möten som är planerade in i mista detalj och ändå aldrig blir genomförda,
Livet som blev och utspelas i ett drama. Ur livets skola. Lärdomar hårda som sten, mjuka som sammet , kalla som is. varma som eldens flammande låga, och lärdomar. Hur är jag nu?

Du kommer att lära dej,

Det första som sas, det sista som utspelar sig,  och vi förundras. Skådespelet ändrar form, vi ser det ur ett annat perspektiv. Det som i ena ögonblick var platt och tvådimensionellt. ändrar form, kliver fram som ett nytt mönster och bildar en ny innebörd. Och dramat fortsätter, tredimensionellt,
Djupet bildas. bilden formateras.
Ibland måste man gnugga ögonen och försöka se igen. Var det sanningen eller var det ögonen som spelade mig ett spratt. var  ligger sanningen.
Vem äger sanningen?
Det man först såg eller det som träder fram efter en stund med en ny tidsperspektiv.

Ibland försöker man se något, när det inte finns något att se. Ögonen går i kors och börjar tåras, man jobbar sig igenom det som är verkligt och försöker se det bakomliggande ,fast det inte finns. det är precis det som uppenbarar sig, fantastiskt, horribelt, vansinnigt, underbart precis som det är. Inget annat, än det som är.

Och du lär dej,

I det flesta fall, om så du vill eller inte, så kan man konstatera att erfarenheter kontra upplevelser blir densamma. Du kan inte fly dina kunskaper baserad på erfarenheter. Du har de vare sig du vill eller inte. Erfarenheterna, de empiriska upplevelserna är dina att förvalta, gör det som känns bäst, om så än bara för stunden,
Titta på dom i efterhand se om det var rätt beslut att fatta, använda dom som något positivt eller negativt.

Följ ditt hjärta

Det är omöjligt, sa Tvivlet..

Det är farligt, sa Rädslan..

Det är onödigt, sa Förnuftet...

Prova ändå...viskade Hjärtat...♥  

lite av vardera

Jag var på ett vernissage och tittade på konst , en vän till mig har ställt ut sina alster och jag förundras över den fantastiska inspiration den gav,
Hur man kände att , jag vill måla, sy, gör ljus. smycken... allt,,  hur det spirade in i nerverna av skapande kraft.
Morgondis och nattens grå dimma, jag vill skapa, fångens flykt in i lövens gömma, hur den stora kondorens vingar smeker viden, Hur det bär oss in i framtiden,  Ny tid ny framtid , och det bär,
jag prövar vingarna.

http://st.nu/familj/1.6353574-en-liten-hand-kommer-alltid-att-fattas-henne

Fyller i min dag.

Fyller år,
Jag ska fylla år, det ska firas och jag ska vara med i en tidning, och jag ska exponera mig,
Vem vill nu läsa om mig,?
Vem möjligtvis är intresserad av mig,,
Okej nu gör jag det inte för någon annan, ok,, men vem gör du det för då?

Inte vet jag, vad det ska fråga om, men jag förstår att det ska handla om min sorg om min förlust.
Och om det kan hjälpa någon har jag gjort något gott.

Kl 10 dök min intervjuare upp, han påstod han var lika nervös som mig, men jag fattar att det är en replik som ska hjälpa mig att slappna av, och på något plan gör det nog det,
sen bara kommer vi i gång jag är som en uppdämd flod som släpps ut.. först lite sen bara kommer det , ,olyckan om smärtorna om dödsfallet om jobb och hur det är att var just, jag. vi pratar om barn om utbildning och jobb.
vad jag ha för framtid,

Det som skulle kunna vara jobbigt är att berätta om olyckan med Mattias. Om hur det förändrade mig. Och nu kom en mycket svår fråga , hur har det förändrat mig?
Han frågade om jag hade dött själv en bit, jag svarade nekande, inte så, inte som jag förlorat något ur mig själv , inte tappat en bit, jag har snarare fått något , en ny dimension. Om att Livet blivit annorlunda, på att livet inte kommer bli sig likt och att åren är mina trots.

Att dö en smula handlar om något annat. Att förlora sig till något är ur en annan synvinkel, Att få något som tillför, ur kaos kommer någonting. Ur askan stiger något nytt, något annorlunda. Men det är inte något förlorat. Jag är den samma men med en ny livssyn. Om att det som inte är rent livshotande är så totalt oviktigt och kan bara hjälpas med kärlek. Kärleken är störst. allt annat är bara biprodukter,
Det som skett är inte något som går att acceptera. Inte den om att det faktiska har hänt. att livet nu ser ut som det gör , utan acceptansen att acceptera, det är där svårigheten ligger.

Vad som ska vara framtiden , vad är förhoppningarna, Det som kommer. Insikten om den framrusande samtiden.
Den som obönhörligt kommer. trots ovilja att samarbeta eller ta tag i något- Trots att livet blev annorlunda.

Livet i en tanke. Vad blev det av?
Hur hade jag tänkte mig? Vad blev kvar. Hade jag kunnat gjort något annorlunda, hade det blivit bättre då.
Vad jag vill ha annorlunda, vad jag hade önskat mig OM jag kunnat förändra , ja det är uppenbart. det är och finns inget annat i världen som är värt något. Inget , men inget går att förändra.


I livets som blev, likt en maskros i asfalten, omöjligt och så totalt likgiltig inför den fara den utsätter sig för. Så obemärkt och så förfelad, så  o välkomnande
Ful, i sin vackra skrud, växer den vidare , trots. trots,. oddsen.

Motsatser om livet ,.
toleransnivån som har passerat sin allra sista gräns fyllt den allra sista bägaren,
Den minsta lilla händelse, som skapar en minsta obalans får vågen att kantra.
Min lilla kraft som finns kvar att använda tar slut på ett ögonblick, Vad som stjälper eller vad som får bägaren att skvimpa, är inte av någon karaktär utan kan skapas av vad som helst- när som helst,
Ett ord
ett minne, en händelse, en lukt.

Jag fyller år. och fyller min dag,  en dag i taget.

Insikter

Vad identifierar en insikt?

 Kommer den ur erfarenheter, ur den vetskapen som förmedlar kunskap.
Vad blir kontentan av en insikt, ett växande, en frekvenshöjning i medvetandet.
Är då alla insikter av godo? Vet man att det för en framåt , eller får visa kunskapsinsikter en negativ påverkan, att du ger upp.

Att veta vad som är vad i alla sammanhang, känna in det rätta och ha Tillit, ingredienser som hjälper och för tänkandet framåt, Hur lite du än vill ha visa kunskaper kan du inte värja dej mot dessa . lika lite  som du kan stoppa en framfarande häst i full galopp, jo det finns en chans att lyckas , om du har rätt preparat och kunskapsnivån motstämmer mot uppgiften,

Förändring som kommer i livets flöde, startar en insikt om, Insikt i förändring och känslan om sanningar. Sanningar som skapar nyfikenheten om att det kan vara något spännande som sker, Vi talar om livet som ett drama. och vi skriver dess innehåll.
Vi kanske inte alltid bestämmer hela dess innehåll, inte det som kommer som stora händelser och det som känns som jobbigt och innehållslöst, men detaljer och måendet och dess slut där har du ett stort inflytande i livets ljuvliga flöde,

 Lust och då kontra olust är två motpoler som fyller kroppen med välbehag eller obehag.
I sammanhang när det finns mera av olust än lust finns det bara obehag och och kroppen värjer sig och söker något som gör att det känns mera lustfyllt, mera tillfredsställande.

Vad finns det att tillgå? flykt in i något missbruk, Flykt in i dimman, där något inte känns.
Ditt drama,  din ångest över det obegripliga. Din smärta själslig som fysisk, hänger obönhörligt samman, Ditt autonoma försvar över att inte orka med, skadar medvetet din förmåga att se framåt. Jobbar emot det medvetna och det som håller samman det normala,

Normaliteten, som är skapad för att vi ska ha en ram att förhålla oss inom ,  något som känns meningsfullt och begripligt som gör saker mera lustfyllt.
Normen som byggs kring det som är behagligt, när kroppen är i balans, sinnet känns lätt och det är inte jobbigt att andas.
 Är det då lycka.?
Är det då kärleken?
Vad händer när man kommer utanför ramen, utanför det normala lustfyllda, Känslan av dränering är påtaglig- Det blir tomt.

Tomheten i hjärtat och tomhet i själen , och universum har den förmågan att fylla upp tomrum, med vad som finns i den närhet som har fått mest utrymme. Den där känslan av totalhängivelse inför livet , lyckan, kärleken. Den sanna. och rena,  Det är det som fyller upp och gör det obehagliga behagligt,, det som blir det ljusa .

Tro, hopp och kärlek är ingredienser i livets sång, den om ljuset som tar vid det mörka, Tron om att hoppet är det som ger kärleken utrymme att växa och gro, gro sig stark, livfullt och hållbart. Insikten om att kärleken är hoppet. Hoppet till att vi söker det behagliga.


I skönhet från det behagliga. Det som ger oss livets guldkant. Att beskåda solen, månen, stjärnorna den vackra regnbågen. Eldens varma sken,  vattnets klara kyla, vindens om för allt i en tumlande virvlande dans. Färger så klara i naturen. Jordens vackra mylla, som får allt att växa och ger oss näring.
allt detta skapar insikter om hur vackert livet är, hur nära vi är varandra i allt, hur livets tråd vävs runt våra existenser.
Om hur vi söker det vackra omkring oss, även i det som tilltalar oss mindre. Även det svarta tunga , det stelnande grå. Även det kan göra oss mindre olustiga. Även i det kan Kärleken få näring och växa sig stark.



Kärleken helar allt
även det mest trasiga.

Kärleken är den största
källan till förnyelse,

Kärleken skapar om
gör oss sårbara, starka, vackra,

Kärleken ska  föra oss vidare,  in i nya
Insikter..

Att älska sig själv är den största gåvan 

Att ge sig själv beröm 

är den gåva som själen behöver-

Att känna sig tillfreds med sig själv

 är den Insikt som för livet framåt 

skört

<idag är livet skört och genomskinligt .
som om det vill visa mig hur tunn vägen mellan liv och död är-.
hur lite som egentligen behövs för att sorgen ska få sin grogrund,

<idag valde jag att besöka gravplatsen. En sorgfylld morgon, dämpad av fylld lugn, kvavt som innan stormen,
jag har ett litet hjärta , kommit med någon som lämnat blommor,.  på det skriver jag hur mycket jag älskar min lilla son,
Morgon bestyr och en cykel som skulle repareras, för färd ner till Kvissleby,

<idag skulle jag välja en fin lyckta, en som ska får brinna på graven, ljusa upp, tindra i natten.
jag valde en vit ros. fylld med kärlek. lika tunn och skir som jag.
Cykelturen och tårar som rinner, jag tänker att det gör inget om någon ser mig nu, orkar inte hålla igen på tårar,

<jag valde att möta denna dag utan tabletter,. utan dimman som jag kan se genom, filtrera genom,
det gör ont, tårar, och rädslan över vad som ska hända.

Prästen, den snälla människan, Hegner, väntar på mig på parkeringen och jag anländer med cykeln, parkerar och väntar
Vi väntar på kvinnan som ska visa oss platsen. Platsen där Mattias vilar i sin lilla vita kista,

Vandringen dit är fylld av tankar, tankar i vild frustration, tankar om overklighet,
Den sorg som jag känner, finns det inte ord som beskriver, inte som går att förmedla, om  smärtan och den genomskinlighet som jag förnimmer i min själ.

Ett litet träkors markerat med ett litet namn. Mattias Vikberg. och tårarna flödar, jag blöder inombords,
fast jag vet det är sant.  Det som är verklighet. Att mitt barn vandrade vidare, utan mig. Dit jag inte kan nå.
Här är hans plats, dit kan jag vandra och känna in min sons närvaro.

<Idag gråter jag, stilla och genomskinligt. Det är sorgligt. Det är så fel. Prästen talar till mig, om tröst och glädje, om Mattias som den fina människa han var.
och jag tunnas ut.
Jag blir lämnad ensam med mina tankar, jag gör fint på platsen framför korset. Där den lilla nallen vaktar. Och jag tänder min lyckta, lägger ner min vackra ros, och sätter mig att bara vara,, och tårarna får nu bara rinna,

<idag är det sorgligt. och jag är genomskinlig och skör. med vetskap om att denna plats kommer jag att besöka ofta,
och min tid på jorden är inte slut.
Det kommer en tid när vi får mötas igen , jag ock min son Mattias,

Men det är inte idag,

Naturens tårar

När man mår-

Jag mår.

Denna vecka har varit extra jobbig. När livet kommer ikapp. och magen smärtar, och det bokstavligen sitter en klump i halsen. Veckan har varit jobbig på många sätt.
Från ena hållet genomlider jag dagen, på den andra hållet pockar det på. Livet, tristessen, otillfredsställande, Livet
Insikter om hur tiden går på och jag inte finner någon glädje, Ingen motivation om att leva,
Tabletterna som hållit mig i sitt järngrepp, släpper,  Dimman lättar,

Idag har det kommit nya insikter om livet - om livet ur sökarens perspektiv.
Den som söker ska finna.
Den som slutar söka finner.
och vad hittade jag, ?

Jag fann kärleken, den som jag inte trodde existerade, inte var för mig.
Jag upptäckte smärtan, den förgängliga. existentiella, icke formbara,
jag upptäckte livet som en process.

Jag upptäckte att jag kan välja.

Hur hela mitt liv har varit en oändlig lång rad av  förlåtande, förlåtande om min existens,
att inte vara tillräcklig.
Att sakna förmåga att se min egen storhet och kunskap.
Att se kunskap som en gåva att förvalta.
Insikter stora som små, som gåvor.

Jag har bett om att få ta plats . ödmjukt.
Jag har under svåra omständigheter, försökt vara andra till lags.
Jag har förkastat min egen lycka för att tillfredsställa andras behov.
på gott och ur nödvändighet.

Jag har på många plan försökt levt andras sanningar.
Och försökt forma mig i en mall.
I dag existerar inte den mallen, och allt rämnade och jag tappade fotfästet .

Jag fick dessa ord tilldelat till mig idag, från en vän, ( och så tänker jag att inget sker av en slump)


Gudinna och gud, jag bekänner inför er att jag inte haft tillräcklig tro på mina egna möjligheter, att jag i tankar, ord och gärningar visat förakt för mig själv och min förmåga.
Jag har inte älskat mig själv lika mycket som jag älskat andra, inte min kropp, inte min förmåga, inte mitt eget sätt att vara.
Jag har låtit andra styra mitt liv, jag har trott mera på andras värderingar än mina egna. Jag har låtit människor förtrycka mig utan att säga ifrån.
Jag bekänner att jag inte sträckt på mig i min fulla förmåga, att jag varit rädd för att ta strid i rättfärdig sak, att jag böjt mig för att slippa bråk.
Jag bekänner att jag inte vågat visa hur duktig jag är, inte vågat vara så duktig som jag kan.
Förlåt mig mitt självförakt, upprätta mig. Ge mig tro på mig själv och kärlek till mig själv.

Tack!


Så i dag, mår jag och fyller ut min dag med det jag förväntas göra. Med en ny insikt.
Idag gör jag det , I morgon gör jag något annat.

Förändras .....

inte en dag,

Varje dag är en ny dag utan formlig utstakade händelser.
Det som ses som normalt och ska genomföras är en kamp och ett måste,
Varje dag är ännu en dag som ska vara. Och jag tar det som det kommer ,
Inget känns meningsfullt och inget känns som om jag egentligen vill

När regnet vräker ner och temperaturen är kall, känns det som jag är ett med det , som om det är vad som jag behöver , melankoliskt.
Vädrets som spelar en sådan stor roll i allt som görs,, värmen som ska spridas och ge något roligt av dagen känns som ett hånfullt tillslag mot mig personligen, det där som ska var det livgivande känns föga välkomnande ,

Vad är det som rör sig i mitt huvud en sådan dag. Något pågår och känns märkvärdigt-
Vad är det som är minnen, Vad spar man när ens barn växer upp, vad är viktigt,
jag la en liten mattebok vid min sida i går , något min älskade son skrivit i.
Jag tände ett litet ljus om kärlek vid den plats där jag har kontakt med min fina lilla vän,

Vad är det som är viktigt?

En hårlock, en liten tappad tand. En avbild på en näsa,. Allt finns där som en påminnelse om att det inte kommer fler bilder och saker som är en ny händelse, vad ska bevaras?
Vad ska bevaras? Vad är viktigt i livet , och som blir heligt när döden inträffar.

Tänk om jag aldrig mer får se en person , vad vill jag bevara, ?  Vad vill jag minnas?
Minnet om lukt, minnet om värmen,
Minnet som väcker känslor. Minnet som berör en på djupet.

Jag har inte en varit till graven, den plats där hans minne ska bevaras och beskådas i all evig tid, som den sjuåring han var. Vad min jag,

Men en dag. Då kommer ävern det att bli en del av minnet,

Precis som trädet och äpplen som vart hans på något vis, Det som symboliserar
död och liv.
Äpplet som även är kunskapens hemvistelse i religionen. och fått utstå som något fult och något som har varit fel.
Hur kan det bli så fel, kunskap och ingivelse ,

Jag har då insätt att varje dag, har något nytt, och ibland så behöver jag bara vila i det,
och inte en dag går utan tankar på det som var,,

inte en dag går utan påminnelse om min förlust,

Idag är det en sådan dag, När livet känns påtagligt,

och jag stannar där..

perspektiv

http://youtu.be/560YBMXb0GA

Från ett högre perspektiv ska du se
uppifrån och ner
Från ett högre perspektiv ska du se nerifrån och uppåt,

Från ett annat perspektiv ska du få uppleva-
saker från nya dimensioner.
Du ska få se det som inte är dej givet just nu.

Från en ny sida ska du få känna det som inte ger  rätt proportioner
just nu.
Just nu ses det som är, ur den vinkel som är vänd ut och in, Den som ses,
Ur en framtidsvy, utan möjlighet att sortera rätt-

Perspektivet som ses,  får en vrångbild och skapar oreda,
Nya horisonter ska framträda och bli den nya framtidsvyn.
Och möjligheterna är många och outforskade.

En ny morgon danar och livet får en ny utblick.

Det kan gå. Jag har överblick.

Moving on.........

En historia.

En lånad bild,OM skogen 

Jag ska berätta en historia som kan var en gåva, till mig från universum,  Det kan vara svårt att se att det är en gåva, inte förrns man stannar upp och känner in och lyssnar.

Jag såg liknelsen, fast inte utan hjälp-

Det var en solig lördag, och jag var på vallen och hade tid över, i min tanke kände jag att en promenad och sökande efter svamp skulle vara en på sin plats.
I början var skogen och omgivningarna igenkännbara, som livet ändå är.
Skogen och träden, marken och stenarna är beträdda sen förut.

I en fin glänt omringad av björk, solen strålades genom dess lövverk, stod jag och begrundade mitt liv en stund. Det var en lugn stund. Livet kan vara så i band. som om livet stannar upp, som lugnet före stormen.
 I nästa stund vandrar jag vidare i sakta mak och med tankarna på annat håll. som det kan var i livet i bland , när det som görs, görs utan tanke och mål.

Nu vaknade jag till och upptäcker att omgivningarna var främmande och i skrämmande utformning.
Det är dyigt, lite råkallt och det är döda träd som fallit huller om bulle. Det fans ingen given väg längre, hur jag än tittade och såg framåt fans det ingens stans att ta vägen, det gick inte att gå framåt eller att återvända, . Som det är i livet ibland. det finns ingen väg att gå. Men det går inte stanna här, det är inte möjligt och det är inte meningen.
Jag tar mig framåt i dess eländiga terräng, jag blir riven och får kliva ner i djupa diken med brunt äckligt vatten och det tränger ner i stövelskaftet, och lukten är påträngande. och jag vill bar härifrån, vandringen är smärtsam och ångestfylld, men jag vet att här kan jag inte vara, måste gå vidare. måste.
,
Så småningom hittar jag en gammal stig. Någon har gått här förut. tvekande följer jag stigen,. men jag ser mig bakåt hela tiden,, är det fel håll ? . hur ska jag veta att det är rätt, Det jag vet är att jag vill inte tillbaka.
Det går heller inte att återvända. för det finns inget bakåt, det är borta, Som det kan vara i livet i bland, det passerade är omöjligt att återfå.. Det är borta.
Stigen leder mig framåt , det är snårigt och svårt att gå . men framåt går det. tveksamt.

Helt plötsligt öppnar det sig ett fält, stor öppen skogsäng.
Några få träd och vidder åt många håll,och det är så totalt främmande , Som livet kan te sig, utan mening och mål. Bara vidder och stora öppna fällt.. Lite skärmande i sin storslagenhet.
Jag har ingen aning vart jag är , så totalt  oigenkännligt. Jag är vilse. Men jag är inte rädd.
Det är en känslan av tillit som infinner sig.. om jag är vilse  så vad ska jag göra åt det?
Jag börjar lyssna in, känna efter vad är det jag ser och hör. Lyssnar efter något ljud som ska leda mig på rätt steg, framåt och hem igen.
Tillslut börjar ljuden att bildas, och synen vidgas, det är massor av goda blåbär som jag plockar och det finns svamp, skogen ger mig näring.
Vandringen går lite hit och dit och jag ändrar riktning, känner efter och börjar om, vandringen är absolut inte säker..

Tillslut hittar jag ett gammalt traktorspår. Det måste ju leda någonstans, till en början eller till ett slut.
Dessa spår är återigen lite fylld av gropar och dy pölar, ibland sand, ibland lera, ibland gräs, några träd som fallit, och är hinder jag ta mig över, Som livet , gropar och tillbakagångar, Hinder som ska
forceras.





Också helt plötsligt så. Så kom stigen fram.
En fin stig som är kantad av stora fina bär . och jag gå med säkra steg, torr och begådda av många, och i fjärran hör jag helt plötsligt människor. Som i livet när man känner sig så totalt ensam och övergiven, så finns det andra där ute,
Nu känns det som jag har hittat en bra väg att gå- Om jag känner igen mig? Nej inte på någon plan, så främmande så vilse, Men jag har tillit att den leder någonstans.
Och det är bara att trava på, Inga hinder i vägen. Och jag stannar och plockar mina blåbär, min belöning.
I slutet på stigen kommer jag fram på vägen.. nu vet jag vart jag är- och jag vet hur jag ska komma hem, Hem till min trygghet. Och till det som väntar på mig, min lycka, och Kärlek,

Ja livet är så. skogen är stor. och stigarna är obegripliga och svåra, Livet är gropigt och dyigt och jag måste bli blöt om fötterna och ibland gör det ont och det är besvärligt. Men vägen hem finns där om jag vågar lyssna in och känna in. Våga ta den där främmande stigen, När det känns som om faran hotar i periferin, Som om det bara är en stor öppen plats utan mål och mening. Som om stigen bara är ett gammalt övergivet traktorspår.

Jag såg liknelsen på mitt liv i dag, hos kuratorn, Hon behöver bar nämna skogen fören jag såg min gåva från gudinnan. Hon som leder mig hem, trotts, Hon visade mig att det inte är omöjligt att forcera den värsta skogen. de värsta groparna, de dyigaste hålen.

Just nu, i dag, är jag i dyigt land och ser inte vägen som kommer eller om jag ens kan lyssna in, för just nu behöver jag bara ta mig framåt utåt och för bi de nedfallna döende träden. Ut ur detta träsk. Trots smärtan och obehaget

Men bortom dessa finns räddningen, Min stig. min väg
 Nu tar jag första steget.
och
Första målet är nådd,,,,,, jag ska nu besöka min sons grav,,,

Insperation.

Var kommer inspiration från? Var söker men det som handlar om att vara i flödet?

Om det är segt och förhindrat av  dysfunktionella motgångar. Rutiner som är blockerade av ovilja. Oviljan att villa kliva ur sin dypöl,
Egentligen är det rätt trivsamt att vara i dy, varmt och geggigt . mjukt och smeksamt. Om än det gör ont att lyfta armarna över huvudet, Om än det är jobbigt att förflytta benen ur position. Om än det är svårt att vrida huvudet till nya perspektiv.
Så är det ändå tryggt och igenkännbart, och det är ju bra , eller,,

Idag ska jag till kuratorn, och idag ska vi hitta ett ämne och jobba mot. Och det skrämmer mig, börja rota i det fördolda, det som ligger där tryggt i dyn, och vill egentligen inte synas. och så ska det fram i ljuset och bli rengjort , tittas på vändas och vridas på,,
Jag har ingen förmåga att värja mig mot det . Hur rättfärdiga jag att jag vill ha det så här . I depressionens neråtgående trappa.

Apropå trappa, den som jag skulle se  och jobba mot när det handlar om smärtan, den kroniska, tröttsamma smärtan, Den trappa som jag aldrig hittade.  Den som ska finnas där men bär mig inte framåt utan bara upp och ner ut och in, Kanske min nya kurator kan hjälpa mig att se den, och så nu la jag allt ansvar på henne.. Jo det är ju det lättaste, det som är det som jag har gjort hela den här jobbiga tid. ända sedan min trafikolycka då värden vändes upp och ner , och sen vart det sig aldrig likt.
skilsmässa, ekonomisk katastrof, diagnoser, sociala fobier, jobb kaos och så den sista käftsmällen Dödsfallet och begravning av mitt barn. orken ska hämtas nu... och trappor ska vara mitt verktyg, ??

Och det ska vara objektivt och i en kontext.  Vadhur?


Jag vill se och känna in det som är objektivt,  ordet i sej, objektiviteten. Det som ska vara motsatsen till  Subjektivitet. Sanningen i en motsagd form, UR något som kommer från opartisk kontext. Det som går att ta på. och har ett sammanhang. Svårt  och jobbigt. att objektivt se sanningen i vitögat jobba fram det som är faktiska i livet,
När värden ses upp och ner och har slippriga trappsteg.    När forsen som brusar står stilla och det är svårt att hopp på Livet igen,,

Nu är det ju så omöjligt att det ska bli som det var en gång. Egentligen är det inte det som är meningen i sammanhanget. Det finns inte mer , det liv som var , och det som blev känns inte rätt, vad blir det då kvar  att hitta . och det är alltid lättare att leta där det finns ljus, och där det är, redan besökt. än att söka i mörka vrår och o beträdda  marker,


trygghet,, Livet ska kännas tryggt, kärleksfyllt och lyckligt.. Objektivt.

Så var får jag inspirationen nu då?
Läsa. lyssna, se, ta in, vända vrida, förkasta, återta, avvakta, tveka, känna, värdera,
ta första steget,
Mot nya mål.

Ja,,,  jag ska... ska bara.....................

Små enkla ting.

Som att andas lugnt in en vanlig morgon, 

vakna till ljudet av rörelse, känna doften av mänsklig närvaro, 

Se ljuset ur ett nytt perspektiv, se de lilla ur ett större sammanhang. In i det som ska bli en ny dag, 

Vanliga dagar som inte har någon betydelse annat än att de liksom går på.  telefonen ringer om ovidkommande saker , försäljare, uteblivna möten för barnen, solen lyser ute och det är varmt 

som en försommar dag, 

Inte för jag känner att det är ett måste att gå ut, det får andra göra , promenera och må gott i solen,  

jag har inte det behovet idag, 

Mitt behov är inte att vara som andra, jag trivs bäst här under min kork

ek och luktar på blommorna,
Inte göra som andra och inte känna skuld för det , solen lyser på mig ändå .
Små enkla ting som rena lakan i sängen, och längtan att få krypa ner och känna åter igen värmen. närheten.

Äppelkaka , överbliven, kvarlämnad sen igår, kall och ändå så god,

Musiken som spelas ger mig en föraning om känslor fördolda att känna., inte i dag, idag är det lite melankoliskt och stilla, 

Musiken är en livgivande källa. 

Där hämtar jag min inspiration och  mår så gott jag vill, känner som jag vill, Är som jag vill.  

I små enkla ting, som en frukost gäst som är så olik och ändå lever här och nu i samma värld som mig, dess vingar är så sköra ändå så effektiva, som små mirakel i livets förgänglighet, vacker i all enkelhet. *

Små enkla ting som finns där utan att bli seeda, som finns utan att någon tar notis om dess skönhet ,
Det där lilla som existerar så smått, så litet, så nära men ändå så extremt långt ifrån,
som en liten svamp i en mosse. Vem ser det ? 

I små enkla ting vågar jag nu beträda det större sfären . Det som är verkligt och påtagligt . Det som finns där och ändå tas föregivet, som om det bara finns och existerar, för att jag ska ha nytta av det , utan egen förankring till världen,
för jag ska se det stora i det lilla,. Lilla i det stora, ,
 FÖR jag ska Se, 

I min enkelhet tänker jag vidare. 

sanningen

Säg sanningen, säg som det är?
- nä det är inget .
jo säg vad det är,

Vad är svaret i denna fråga, Det som förväntas eller de som känns rätt i mig, utan att tänka på om min sanning sårar eller stör den andras cirklar,
 Intuitivt. känns det, att det inte är ok, inte bra,
Speglar det en oro i omgivningen, skapar massa frågor.

Jag har uppenbara problem att uttrycka mina känslor, de är förborgade i år av förtryckt skuld att inte störa. inte ge av mig själv, det utrymmet,  att jag inte ska ta plats. inte synas

Och ibland kan jag tänka att det finns ett problem att det inte syns utanpå hur jag mår,. fast det kanske det gör, liksom de som med andra sjukdomar kan ha en liten nål med en symbol där det visar och ger omgivningen en förståelse att här är det bäst att ha lite förståelse, En symbol med en lite Vessla.

Men att var i depressionens utkant, leva på gränsen av verkligheten, där inget egentligen betyder något, finns inte i vårat samhälle, där döden har den största okunskapen och distanserar oss till ett utanförskap.
Vi Änglamammor.


Jag har en diagnos som kallas för utmattnings depression. Vad betyder det egentligen? Att jag är trött, att jag inte orkar, utmattad är lätt att förstå- deprimerad är svårare att greppa.
men det hela är ändå inget som syns utanpå. och är det då en sjukdom, eler ett funktions hinder,

Smärtorna i nacke, armar och höfter, smärta och domningar i armbågar. händer och fötter som kliar, är verklighet, men syns liksom inte det heller, så vad är jag,. ??

Inte sjuk, inte funktionshindrad,, jo absolut det är nog så svårt att vara funktionell och smärtan som kräver mediciner vill jag nog se som en form av en sjukdomsbild, om än en som finns i huvudet, och blir autonom,

Lever jag av mitt tillstånd? skapar jag en identitet i det som jag tilldelar mig själv.
Är jag Sjuk eller är jag Gunilla.
Krya på dej säger folk till mig, Krya på mig,, Hur?. Ta sig i kragen? Rycka upp sig?
Hur?

Hur?

Mod.

Det är mod att möta sig själv.
fast det kräver en o dömande miljö.

Det är Mod att kringgå sin skam,
fast det kräver en insikt om att den är cynisk,

Det är mod att våga se sin roll.
fast det kräver en aktiv handling
känna in .

Det är mod att våga se sin skuld
att lyssna in, Empatiskt våga möta upp.

Vad är din relation till dej  själv?

Det finns en fråga om rätt och fel,
och det påverkar Rädslan.

Men att möta motstånd är räddaren,
och den måste du våga samarbeta med ,

Motståndet, hur är det format?.
ont i magen
nervösa fjärilar.
eller ökar det din kreativitet?

Identifiera. känn in, lös upp.
och gå vidare.

Utgångspunkten i handlingarna , känslan.
Definiera.
Vad är det som upprepas?
Vilka är erfarenheterna, och är det den, sanningen som är. är det den sanna ..

Titta på erfarenheterna och nyttja dom som redskap.

Finns det några måsten , som baseras på erfarenheterna.
Är måstena ursprung baserad på Empirisk erfarenhet.
Har dessa måsten ett inpräntat, moraliskt utgångsläge.

Vad är det för verktyg som behövs,, andas.. samla sig.

Andas in och möta upp sig själv. Kontrollera andningen. Ge andningsutrymme.
 Ge livet en andningspaus, en suck.

Känn in känslan, möt upp

Är känslan rädsla?
Är känslan ensamhet?.
ÄR känslan skamfylld?

Var kommer näringen ifrån? Vad ger näring?.
Var finns ny energi? Vad är det som ger mig ny energi.
När kan jag hämta det som hjälper.  Vad saboterar växandet?,,

en person, ??
en aktivitet ??
en känsla. ??

moving on.....

skrivklåda

Vist skulle det kunna vara en jobbig dag detta ,
För en del är det en vanlig dag, En stor dag för andra , en första dag, en ovanlig dag. Förväntansfull dag, En jobbig dag, Känslorna är som regnbågen.
- ja det är så, en sådan dag kan te sig , om man ska börja skolan.

För mig är det en alldeles speciell dag, en dag som skulle kunna vara plågsam om jag tillät det , men jag har valt något annat idag,
Det får bli en dag där orden får löpa fritt, liksom tankrarna.

Jag sände min dotter till skolan, hennes första dag i en alldeles ny skola, och i verkligheten , i den allra bästa av alla världar skulle det ha funnits ett större problem som skulle lösas. men det är en alldeles vanlig dag och  det finns  inga större nämnvärda problem kring detta, ,annat än att vi nu missade bussen men det löste sig med, genom att det finns änglar som dyker upp när de mest av allt behövs, men åter igen ,
 Det skulle ha varit , ,
Problem som måste lösas, med taxi och att det skulle ha ordnas med en personal som skulle ha mött upp,, men.. problemet finns inte kvar,, och det är sorgligt ,, problem som skulle ha varit jobbiga i en annan verklighet ,
Men nu sitter jag här och skriver om saken . och jag lovar att problem som ter sig stora i en annan verklighet är små i en annan.. min verklighet.

I nästa tanke börjar jag minnas begravningen, om det finns kort på hans kista och blommor, , funderar på om jag hade tänkt på framtiden ,, skulle jag ha bett någon fota, Vad jag skulle ha haft de fotot till , det vet jag inte .
Jag kommer ihåg känslan av ensamhet och övergivenhet , på den dagen när jag begravde mitt älskade barn, Jag mins hur jag var på en annan plats samtidigt,, och jag känner hur fel allt kändes, fast det har känts fel ända sen dagen när allt hände ,, den där svartaste dagen i mitt liv, när livet tog slut och ett annat började  ,
inte för det känns som jag har förändrats, men det har jag, för jag har nu vetskapen om,,,, sorg, inte för jag är speciell,, vi är många änglamammor, men vetskapen om, förlusten av år, förlusten av upplevelser tillsammans.. som inte kommer hända,
ändå är han med mig var dag som går,
Han bär samma ängel som jag på sitt bröst och han ser genom mina ögon ,

Vi blev ett den dagen, den där dagen som har spår av svart, tung Dimma.
Insikten finns där, att han aldrig kommer flytta hemifrån och frigöra sig från mig,, de kommer aldrig att bli någon trätan mellan oss,, vi är och förblir en o samma, Det hände den där dagen då tiden inte fanns.

Jag har upplevt en tid när klockan styrde och rutiner, mera rutiner som i alla lägen var det enda rationella och styrde livet i alla grader, vägar och mål. Där det inte fans utrymme för så mycket mer,, vår tid tillsammans var styrd och ändå så tajt, i livet som nu,,
När det inte fans ork för annat än vardagen. orken att vara i nuet, och fara på en affär var ett äventyr. Och dagen aldrig var sig den andra lik, ändå var den styrd i likhetens tecken. samma lika.

Idag är det en sådan där dag igen som måste genomlidas, ännu en ny händelse som läggs på den andra erfarenheterna. om att det inte går att få någon annan utgång. livet som inte blev,

Och om man vänder på det då.. Vad blev det kvar, av dessa sju år , som vi fick tillsammans.. vad blev kvar och vad betyder det i sorgen och det svarta och tunga... hur värderar man det som blev kvar i förhållande till det som var ,,,
I alla fall så ha denna dag gått sin gilla gång med ., och i morgon är en annan dag,

I det stora hela är världen alltid sig lik och vill aldrig ge vika för den personliga tristessen som gärna vill infinna sig i ändlösa dagar av sorg och svart missmod.
För det är i den bästa av alla världar vi vill leva , där det är kärlek och framgång som härskar.
Där inte det behöver vara så urbota gravallvarligt hela tiden, där vi kan skratta och gråta om vartannat.
utan dom och moraliska pekpinnar.

Jag har den förnimmelsen nu i nattens timmar när månen är full som en glob och sängen vill mig väl,

Jag har förlorat ett barn, jag har förlorat en bit av mig själv, jag blev en annan... vem hon är ,,

Det är mitt nya projekt att luska ut, vad blev det av ,,

Hon som bär sin ängel runt sin hals och ser på världen med nya ögon.. Vem är hon?

Hon Återkommer..........

En klok man sa

Detta och mycket mer har jag lärt mig och om mig själv

Jag har lärt mig att det spelar ingen roll vad som händer hur svart livet än känns idag så går livet alltid vidare och imorgon blir en bättre dag!♥

Jag har lärt mig att det säger mycket om en människa hur hon hanterar dessa tre saker:♥

en regnig dag .....

borttappat bagage ......

eller hoptrasslade julgranssladdar........

Jag har lärt mig att vilken relation du än har till dina föräldrar kommer du att sakna dem när de inte längre finns med oss.

Jag har lärt mig att skaffa sig pengar och saker inte är detsamma som att skaffa sig ett liv.

Jag har lärt mig att livet ibland ger dig en andra chans.

Jag har lärt mig att man inte hela livet kan gå omkring med en plockhandske på båda händerna.Ibland måste man kasta tillbaka bollen.

Jag har lärt mig att varje gång jag beslutar något från hjärtat så är det rätt beslut!♥

Jag har lärt mig att även om jag har smärta så behöver jag inte ge andra det.

Jag har lärt mig att jag fortfarande har mycket att lära.

Jag har lärt mig att människor kommer att glömma bort vad jag sagt eller gjort.

Men de kommer aldrig att glömma hur jag fick dem att känna sig!♥

Jag lär varje dag ..och är tacksam ..dels de som lär mig och all kunskap och klokhet som finns 

Hans PåVäg Brandt

När sanningen kommer ikapp.

 En natt vaknade jag upp och insåg att drömmen som jag drömt var skönare än i verkligheten, för mardrömmen var det jag vaknade upp till..
du vet. den där sköna känslan i drömmen när du vaknar upp och inser att det bara var en dröm,
den blev inte  sann, för det var inte sant att det var bara en dröm, det var sanning..

Drömmen bestod av en olycka och alla klarade sig, och lättnaden var enorm, jag satt där med en leende liten pojke i famnen och jag grät av lättnad,, vaknade och insåg att det var inte sant . han var inte där glad och leende , han hade inte klarat sig , dagen vart mardrömmen.

Drömmar är i verkligen, en verklighetsflykt. och skapar en förvirrad känsla som påminner om en bisar vardag, om obearbetade händelser, som ter sig som de behagar. irrande, färgande, skrämmande.

En morgon vaknade jag upp med känslan att jag försökte verkligen göra det omöjliga. fast jag försökte och försökte lyckades jag föga.

En tripp i ett rymdskepp, kan ju te sig rätt löjligt i morgondiset , men i nattens timmar där drömmen har sitt maratonlopp, är det rätt omöjligt att forcera fram dom rätta tankarna. jag lyckades aldrig begripa hur alla spakar till maten och hur jag skulle fästa säkerhetsbältet,  när det var för min son skulle jag utförde de hemska uppgifterna och ingen enda försökte hjälpa mig, antar att alla hade nog med sitt.
Skratten som utlöstes av mina tappra försök att spänna fast mig och alla hinder som uppstod, gjorde inte saken lättare, och fast jag kände att de fans en viss förståelse kunde jag känna den irritation som mina famlande försök ledde till. och jag klart sinkade alla.
vaknade upp med en känsla av,, att jag försökte ju  i alla fall,

Och det kan ju vara gott nog.. ibland.

Ändå är det solen som lyser genom gardinerna och färgar värden med glada nyanser, och vardagens hela prakt syns.
och ändå vet jag att drömmar skapas ur vardagens alla bekymmer och  förvärras på natten .
Ändå är det natten som känns som min tid, där kan jag skapa den verklighet jag vill ha,
där kan jag möta de jag vill.
där blir min dag som jag vill ha den.
Där är färgen glad och ljus,
och jag gör den till min.

Drömmar speglar min vardag, och jag speglar de personer som jag möter. och det ger en föraning om den verklighet som jag lever i. Tar mig vidare in i den värld som skapas kring jaget. Samtidigt ger det en mig något som ska lindra dagen i all tid.  sanningen som kommer ikapp-

Återkommer..........

Brevet.

jag skrev detta den 18 oktober 2010, i en annan blogg. 

Brevet Till

Till min vän och livskamrat.

 Om jag vet vad jag vill . Så kommer det gamla att få ge vika för mina önskningar.

Att få ord kan ge så mycket hopp.

Tryggheten den falska som är en illusion i vår värld, jaget som blir bedövat 

för någon annans skull. 

För att inte såra någons ego, böjer vi oss som en 

vindpinad björk högt uppe på fjället. Krokig och ärrad.

I avsaknaden av allt . Måste det fyllas med något , fyllnaden blir då frustration, ilska, 

och självömkan det största offret , den som bär på skulden,

Skulden att inte kunna älska..... skulden att inte våga se det gudomliga, 

skulden av att inte duga,

skuld att vara någons boja, att använda varandra som livboj, 

Istället för att flyga tillsammans så klamrar vi oss fast i varandra och 

drar ner varandra mot avgrunden, utan att våga släppa..tungt

 Fast nu min kära tänker jag släppa taget om dej, 

jag tänker låta dej kunna flyga, utan min tunga börda på dej, 

och jag själv kommer att få lättare att våga sprida mina vingar 

och världen väntar, där min glädje kommer att ge dej lätta vingar, 

om du kan glädjas av min lycka, så som jag kommer att glädjas av din lycka.

 Nu min kära behöver vi lämna varandra för att vara fria , 

fria utan bojor av skam o skuld, omgivningen ska unna oss lycka, 

och kärlek,

 äntligen är det din o min tur.

 Lögnen har allt för ofta varit våran följeslagare. Så som tystnaden den förlamande, 

utan glöd utan någon näring. Vi försöker blåsa liv i något som inte har en chans. 

Vi har inget att fylla på med, för vi gör varandra bara illa,, inte fysiskt, 

inte med ord, utan med att låsa varandra i denna förening.

 Kontraktet bör bytas ut mot något annat, ett kontrakt som inkluderar 

ovillkorlig kärlek till varandra utan dessa bojor, utan att låsa fast. 

Utan utvecklingsmöjligheter.... men med en vänskap i alla evinnerlig tid,

 Vi hade aldrig en chans att utveckla någon kärlek tillsammans, vi hade för 

många måsten som andra satt upp åt oss. Vi hade för mycket med förväntningar. 

För mycket av o avklarade sår i livet som inte läker,

Såret har infekteras av lögner nu. Och vår enda chans är att låta oss helas.

 Låta såren få ny vävnad. Och efterlämna ett vackert ärr 

som inte kommer att vara en vanprydnad.

Så min älskade vän, min resa har börjat, hur ska jag kunna förmedla till dej 

att din resa också måste börja nu.

Med stor sorg.