Avgiftning

Har insett att det går inte o vara i ett tillstånd som betraktare, Har insett att jag måste uppleva det genom min egen klarvakna själ.
jag måste ta varje tanke och tänka den genom mitt egna nakna hudlösa existens.
Tankens kraft som jag kan bestämma hur den ska tas emot. I ett inlärt mönster,
tanken som smärtar eller tanken som tar andan ur mig. som får paniken att stegra sig och fylla mig med svarthet.
och andningen stegrar sig och gör att mina organ energilösa och skriker efter luft, men jag förhindrar det genom att rädslan är för stor för tankens kraft, och jag bedövar det , tänker inte låta paniken få ta över , tankarna är inte riktigt klara. piller gör mig dåsig. och jag slipper .

Självklart är det en illusion.  allt finns ju där .- om än inte nu. men det kommer -- sorgen. varför och om jag- och hur.
och jag vill inte ...

Avgiftningen i sej är smärtsam. kroppen är i smärta . varje rörelse smärtar varje andetag smärta, varje gång jag försöker svälja smärtar, bröstkorgen som vill ha luft smärtar och håller emot,
jag ligger i sängen och känner rent logiskt att armen smärtar, men jag har inte ork att röra eller flytta den. så jag välkomnar smärtan, och ligger kvar .

huvudet styr inte mina rörelser de blir klumpiga och darriga.
 jag ser på min hand och den är anorlunda,. gammal,. rynkig och blå av synliga ådror den ser mager ut.- jag ser på min hy och ser att det är inte som det ska. och förstår jag inte är jag .

trappat ner från ,ett antal som inte är känt för mig.. för att docktorn sa det . och för jag inte får fler , och för jag måste spara, för när det inte går att andas mer. måste det finnas kvar att ta.
 mins inte antalet och mins inte hur eller när jag tagit mina piller , min bakdörr ditt jag smet in undan från alla och allt. den finns fortfarande där - absolut,
men jag har sett det finns andra dörrar o öppna. andra dörrar som varit dolda och blockerade. dörrar som jag nu ska våga öppna.
med hjälp av mina vänner mina barn .

återkommer ------