En blogg som handlar om livet när det är jobbigt att sortera i alla traumatiska upplevelser som drabbar en människa.
Jag skriver för livet, jag sorterar orden, strukturerar i oredan,
Jag blev drabbad av det ofattbara
Jag förlorade ett barn,
Din kraft
Tänk om det vore möjligt att leva ditt liv som en gudinna.
Att varje dag skapa ett liv som rymmer personlig styrka, själslig kraft och andlig storhet. Att verka i världen utan inre begränsningar, tvivel, och hinder.
Med vetskap om att det inte finns någonting som hindrar dig från att leva ditt liv precis så som du önskar och drömmer om.
Från botten , ur ingenting stiger paniken , genom syrra allt, kyler ner och slänger av, hjärnan, hjärtat, andningen , kroppen krampar ihop sig, varje muskel blir på helspänn , nu är det fara, nu ,måse jag fly , bort från det som smärtar,
Men det fins inget att fly ifrån, det var bara ett teveprogram, och hon blir sviken , mannen är otrogen , och kvinnan är sårad. Och jag får panik, tårar stiger ur mina ögon, rinner ut över mina kinder, tårar som först är varma och sen blir iskalla, precis som mitt hjärta, det är ett stort tomrum där hjärtat är, och det känns kallt , ändå är det hjärtat som dunkat sönder min bröst korg, smärtar inifrån. Och armarna blir tunga, blicken suddig,
Hjärnan känns som om den har fått en tornado som dundrar på, det brusar och dunkar,
Jag måste andas , dra åt mig luft, fylla upp lungorna , andas , andas, ta kontroll,
Kontroll, andas, andas, kontroll, tårarna rinner stilla , inget kan man göra något åt det som redan har skett, det är passerat, och jag kan bara acceptera, inget handlar om mig nu,
Andas och låt det passera, låt det bara vara, paniken, ångesten ,
Nu gick det över, Smärtan i hjärtat slet sönder ännu en bit, och jag blev lite mindre i konturen ,
Vad ska jag sätta upp för mål, framtids mål , önskemål för mitt liv.
Skapar jag min egen framtid, ger jag luft åt mina önskningar, ser jag det som är min väg, eller har jag skygglappar, springer runt i mitt ekorrehjul, ser inte, tar vanan , det igenkännbara som det rätta,
Är det rädslan att få förändringar som hämmar,
Eller vetjag inte,,,,
Vad vill jag med mitt fortsatta liv, vad har jag för förutsättningar, handlar det om ekonomi. Hämmar det för att jag inte kan betala.
Kostar det mer än tid, mina framtids visioner , har tid och penngar något med varandra att göra.
Måsten såsom styrmedel, det som kräver och kväver,
Eller är det rädslan som styr.
Jag vet inte,,,,
Har andra personer något med mitt liv att göra, har jag andra människor i mitt liv som jag tar hänsyn till ,
Vill dom inte mitt bästa, hur vet jag det, är det dessa som skapar min framtid, följer jag bara med av hänsyn
Men hänsyn till mitt eget önskemål , vad det nu är, finns det,
Eller följer jag med av rädsla,
Hur vet jag det,,,,,,
Har jag rätten till egen framtid, har jag rätt att göra som jag vill
Utan hänsyn till , måsten, rädslor, andra,
Är inte min framtid min. Skapar inte mina önskningar mig. Så som jag är.
Har jag rätt till det, eller är det bara jag som måste anpassa mig,
Lägga ut min väg framåt , för att andra mår bra av det, och de har rätt till min framtid ,
Måste jag veta det,,,,,,,
Meningen med mitt liv, fins den , jag frågar mig det, har den någon som helst menning,
Att finnas för andra, vara snäll, tillgiven , inte säga ifrån, inte tjafsa, inte säga egna åsikter,
Nu är jag inte konstruktiv längre,
Slår på mig själv, skapar mitt offer, när min onda självdestruktiva sida,
Den som jag jobbar på.
Sidan som inte ska Bli min framtid, som inte är mitt mål,
Så vad är mitt mål,
Ingen menning behövs, för jag finns , och det räcker och blir över,
Jag finns alltså fins en menning,
Jag ska fylla mitt liv med mål, med önskningar , med drömmar , med förväntningar , med ett existerande, med ett liv.
Mitt liv.
Även om jag har värk, sorg, ekonomisk obalans , skevt kärleks liv, så är framtiden min, och jag fyller mitt liv med vad jag vill, när jag vill,
Och om jag vill,
Egot som lyssnar på min själ, som vet allt, som har det där stora perspektivet, och vet,
Så då rädslan om framtiden , ge vika,
Jag lyssnar på mitt inre som vet,
Jag som vet,,,,,,,,,,,
Att fira att nu föds det ny hjulet, nu startar allt upp igen nu skall moder jord åter ge sitt överflöd , nu önskar jag mig ett bättre år, nu är mina svåra år över, 2016 ska bli så fantastisk så som jag förtjänar,
Jag offrar till eldens gudinna att hon ger min bön till universum allt jag behöver,
Kärlek ,
Ekonomisk trygghet
Lugn och ro,
Hälsa,
Syselsättning.
Vänner
vad kan en önskan bestå av? Hur önskar jag mig det som är best för mig ? Jag är benägen att tro, att inget värre kan ske i mitt liv nu. Det som är hänt går inte att få ogjort, framtiden ska bestå av längtan , drömmar och förhoppningar,
Inte besvikelser och Tröstlöshet. Livet som ska klika i , med ett bra klister så att det fastnar och går lätt,
Hur kan jag känna mig ensam i ett rum fullt med folk, hur kan jag uppleva ensamhet i en värld fult med människor. Hur kommer det sig att jag inte känner samhörighet med omvärlden , kanske jag kommer från en annan planet, där det pratas ett annat språk, har andra seder, och jag förstår inte det spel som sker mellan de människor som jag har runt mig, och jag står där mitt i hopen av individer och känner mig så utanför.
Jag lär mig ett mönster, hur saker bör vara, jag skannar av människor , läser in ,
Lysna på vad som sägs , och är det motstridiga upplysningar som ges, blir jag förvirrad, säger någon att dom är glad, men visar sorgsenhet, då är förvirringen stor, och jag förstår inte. Begriper inte spelreglerna. Jag lyssnar på orden , vad som sägs , och det är inte alltid ordets betydelse som menas utan jag ska på något sätt begripa motsatsen , förvirring,
Sarkasm, ironi , funkar inte, stressad i hjärnan, stänger av , sluter in mig i min kokong , av pansar,
Jag får alltid en känsla av att de runt mig inte bryr sig , frågar mig inte om mitt, jag får en känsla av obetydligt, inte så viktig, någon man kan undvara, göra lite som de vill med utan att jag ska knota.
Och jag drar mig undan , tappar kontakten , blir ensam,
Jag måste veta, ta reda på fakta, ha mycket på fötterna, ha hela bilden klar, ser hela pusslet på en gång, jag kan ta in varje detalj, och mins förbannat bra, vissa saker, andra bara försvinner i ett töcken av all information, ibland stannar hjärnan vid vissa detaljer som jag bara måste bena ut. Andra saker stänger min hjärna ute. Flyr undan , orkar inte med. Och då är det ett stort svart hål som suger upp allt. Det svarta hålet sitter i hjärtat, under bröst korgen , som smärtar, känns kall och trång, andningen får inte plats, det gör ont i hjärtat, Is kylan sprider sig.
I hjärnan är det kaos, det är tok fullt på kontoret, vem som bestämmer vad som är viktig information , vet jag inte, det är liksom randomiserade, hipp som happ, ett ständigt tjut, brus virrar tankarna omkring, ostrukturerade , icke konstruktiva eller i någon som helst acceptans,
Förnekelse , fördömande , orationellt och förvirring. Och jag känner mig utanför, missförstådd ,
Ensam
Rota runt i sitt innersta, möta sina demoner, möta sin smärta, som att öppna en musla, dess hårda skal , som är ett skydd, till något annat,
Möta upp sig själv , titta på , utifrån, våga känna det som den där trasiga personen genomlider, våga se in i det mörkaste, mörkaste av alla vrår , och våga möta den smärtan som hon bär,
In i minsta lilla detalj, gråtandes, sökandes efter luft, och allt är så smärtsamt, så smutsigt , så kallt, och jag kan inte skydda mig från det,
Bara iakttaga , se på, som en annan Persson, och bara det är jobbigt, allt är utanför min känsla,
Världen som jag har byggt upp krakelerar, tramatiserad har jag skyddat mig från allt, alla kännslor är bakom skyddet, jag flydde in i ett svart mörkt hål. Och det hålet slukar allt. Allt ljus, all glädje alla känslor. Det dras in i skydsbarijären ditt jag har barikaderat mig, i skydd mot allt ont, all smärta.
Och det är vad emdr ska lyfta fram. Två fingrar framför mina ögon som pendlar fram och tillbaka, och alla jagen ska vara med.
Jag ska gå till den händelse i mitt liv som är det mest smärtsammaste, det som inte får hända , som jag inte vill ska ha hänt. Och tänka rediga , konstruktiva tankar, , ,
Men jag kan bara iakttaga, iakttaga ett annat jag, som står där i skuggan av ett träd och iakttar den där trasiga människan som upplever sitt värsta traumatiska händelse, och det händer inte mig,
Samtidigt som jag är en klok tänkande människa och kan se mitt mönster, som känner min smärta, som vet. Så kan jag inte ändå uppleva det än. För jag har stängt inne allt , all smärta i en skydsmur, av svart , hanterbar glömska , att det hände någon annan. Och jag är ett mycket starkt offer,
Jag har lärt mig vad som fungerar, det som inte berör mig, hur jag flyr, springer ifrån, skyddar mig. Hela min kropp är i skyddande försvarställning , när som helst måste jag vara brädd på att jag måste fly, när som helst, minnen , tankar, händelser , lukter, saker, ord, allt kan skapa min flykt instinkt,
Min kropp är trött, smärtsamt spänd , noll koll, min hjärna lever sitt egna liv, utanför min förmågan att styra,
Vardagen tuffar på, liksom just nu på rutin, allt är inrutat, och tidstyrt, resten av tiden sover jag,
Min tuffa resa med emdr , har bara börjat, min tuffa resa hos Sjukgymnastiken har bara börjat, och det kommer att ta tid.
Första besöket är gjort, jag har fått hemtjänst,
Jag ska få hjälp i hemmet med allt som behövs, vad det nu blir,
Vi har suttit i mitt kök, och tittat på mina högar av papper.
Planerat hur det ska bli, vad vi ska göra,
Två dagar i veckan , en dag i veckan ska jag åka till psykologen , och så Janne,
Vi bestämde att jag skulle söka skuld sanering, hitta en lösning
Och allt känns så overkligt, så svårt och jobbigt, och allt ter sig omöjligt, svårt.
Idag som det är tre år sen jag träffade micke och jag försöker summera dessa år,
men det är för svårt, åren är svåra, jobbiga, och jag är besviken. Inget blir riktigt bra.
Det är besvikelsen över min situation , att jag inte kan bli självständig. Inte göra som jag vill.
Och allt kan bara , hittas i acceptans. Att livet, är så jobbigt.
Att våga ha en åsikt , som inte baseras på det normala, det som man ska tänka, är svårt.
Med tanke på att kritik oftast tas upp som något kränkande i min värld av icke konstruktivt tänkande.
Men en oerhörd bra träning att våga synas och tänka, och jag tänker lite utanför ramarna.
Och får höra att jag måste vara käll kritisk,
Men om jag citerar en blogg, som skriver sitt tyckande , och jag köper argumentet, har jag inte käll kritiskt tänkt då, jag tycker han har en bra åsikt, var ligger problemet.
Jo,
Det är fel åsikt, jag får inte tänka så. Eller tycka,
Men om alla jakar med som nickerdockor , ja amen , vi måste si och så. Och absolut inte tänka emot, usch och fy.
Blir det ett väldigt konstigt samhälle, där mobben styr oemotsagda,
Det är synd om människor och vi ska hjälpa, det är en självklar tanke,
Men det är en galen väg med denna massa flyckt , invasion , av behövande människor ,
Hur ska vi lösa detta, hur ska vi tillsammans få slut på kriget, så att alla kan återvända hem igen ,
För det är väll det som är meningen , att alla vill hem,
Dilemma , vi kan bussa ut alla till alla obebodda hus i Norrland där ändå inte några vill bo, , så befolkar vi vårt hela land, men de kanske inte Heller vill bo i avbefolkade byar..
Jo men vi i den stora massan av folk, vi ska vara empatiska, snälla, och givmilda,
Jag kan tycka , jag kan tänka , och jag kan skriva, alltså ,
Och det är faktiskt min rätt,
Ja , jag vaknade ur en mardröm, yrvaket , med skräcken kvar, vad var det ?
Livet som är framför mig , ser annorlunda ut, och den gastkramande smärtan och förtvivlan ligger i perferin.
Jag vill inte somna om! Aldrig att jag vill uppleva den skräcken. Rädslan för allt som gör ont, rädslan för att bli övergiven. Rädslan ATT känna.
Att bli lämnad ensam kvar i en förvriden värld , där döden är trösten och den eviga glömskan det ända rationella.
Undra vad som hände ?
Det är en hård värld , orättvis, grym, samvetslös. Och jag stod ensam i stormen och det fanns ingen lindring.
Förtvivlad sträckte upp armarna mot någon räddning. Men mina ögon var blinda av sorg och jag famlande,
Nu i morgontimmans bleka dis, känner jag hopp.
Allt ter sig inte så nattsvart omöjligt.
I Morgonens gryning ser jag ännu inte konturerna av min dag. Men jag vet att solen kommer värma mig ,
Och det är tilliten , att jag hör hit, jag har vaknat.
Och allting känns lite nytt. Osäkert och det knakar lite i tankarna ännu, och det är oskrivet det som sker,
Eller så är allt precis som det ska och jag hoppar på tåget, ser vart det bär hän, antar att det inte går att stoppa livets karussel, fast jag lovar att jag har försökt,
För jag ville verkligen inte vara med. Nej! Nej! Inte jag! Hjälp!
I utkanten väntar demonerna, svarta , skrämmande, väntandes. Meningslösheten som kryper närmre, närmre för varje andetag.
Hur i hela friden ska jag klara av detta?
Jag har varit från sjukhuset en enda dag och jag ångrar redan att jag kom hem, vad har jag för uppgift att fylla? Hur ska jag komma framåt i processen, var fins tilliten till att allt kommer bli bra? I mörkret lurar det , det svarta , uppfyllda mörkret av glömska från den yttre världen som tränger sig på i min verklighet,
Som jag försöker skydda mig ifrån , den själsliga smärtan , av vanmakt, acceptansens bittra hågkomster. Jag som inte vill .
Men hur jag än skyddar mig kommer demonerna att sluka mig , ovidkommande av min vilja eller inte, och jag är ett lätt byte,
Smärtan i min själ , vrider runt , kommer åt i smärtcentras innersta kärna,
Alla tankar som jag har jobbat hårt för att dölja i mitt medvetna jag , kommer fram och blottar sig bit för bit. Långsamt och mödosamt, och jag kan inte värja mig. Allt ska passera mitt medvetna jag,
Bearbetas , betraktas, omstruktureras, värderas, men framförallt upplevas, , men demonerna lurar , och jag måste passa mig.
Sömnen är min vän, där livet är enkelt och självklart, där mödan ger näring åt livet. Nu ska jag vända den skutan. Så att jag kan få näring åt livet i vaket tillstånd, och sömnen ska ge vila, och jag ska längta till en ny dag ,
Var sak har sin tid , så sägs det, jag får tro på den !
Idag åker jag hem ,
Börjar om , gör om och gör rätt,
Nu kan jag det här, inget nytt kan hända här nu, utan nu måste jag ut i verkligheten och pröva mina nya vingar,
Osäkert och skräckslagen, men taggad, vill att det ska bli bra nu,
Maria ska få tillbaka sin mamma, och Elvis ska få en mormor,
Med boende stöd och hjälp att komma i balans känns det hoppfullt,
Mediciner gör sitt, men allt ska bli bra nu,
Tillit och förtroende till mig själv, jag är svag och kan ta emot hjälp, massor av hjälp,
Sen kan jag bygga upp mig själv, tillslut kommer jag att hitta en struktur som fungerar, För mig,
För jag är viktig, och jag behöver få känna det,
Och att min självkänsla kommer tillbaka, och jag kan bli hel igen
Nu är det satt, dagen för hemgång,
Socialtjänsten är inkopplad så jag ska få stöd i hemmet, otroligt skönt,
Psykologen har ordnat så jag får läkarkontakt genom affektiva, lättnad,
Sjukgymnastik och smärtlindring genom smärtkliniken ska ordnas,
Janne min kordinator ska styra upp resten , ekonomin och alla papper, känns som jag kommer att klara detta,
Och jag har bett om en bil,
Så jag och Maria kan åka å bada, simma på badhuset, åka skidor, och hälsa på , ha ett liv,
Jag längtar tills allt har landat o h planat ut,
Fast det är gediget jobb framför mig,, och trauma jobbet ska komma igång, så jag kan börja leva igen , bli en bra mamma och mormor,
Längtar tills det inte är ett omöjligt uppdrag att bara vara, människa,
Tre veckor har jag varit här på avdelningen nu, och jag känner mig redo att möta världen, precis som den är, precis som den blev,
Och det är det som kallas acceptans,
Inget i hela världen kan göra så jag får min älskade son Mattias tillbaka, inget går att göra ogjort, och inget går att göra åt det faktum att jag blev påkörd av en bil, med påföljande kronisk värk,
Men jag kan ändra på mitt mående, hur jag tänker , var jag sätter mina gränser,
Meningen med min existens,
Nu äntligen har jag förstått,
Konstruktiviteten, ,
Det där ordet som fick mig på fall , som gjorde att jag nu är inne på min tredje vecka här på psykiatriska enheten 52 a.
Konstruktivt, enligt ordboken och fritt översatt av mig, betyder , att tänka Posetivt ur ett icke personligt perspektiv,
Motsatsen till destruktivt,
Enkelt ! Typ.
Jag vill våga se , att jag kan ta plats i ett samanhang, ha rätten att vara precis den jag är, och precis lika rätt har mina medmänniskor och medresenärer,
Även om jag känner mig kränkt, eller osynliggjort, så handlar det inte om mig, jag kan kliva undan och tänka , att denna människa beter sig så för att,,,,,,
Och jag får ochså bete mig orationellt, bakvänt och ändå få förståelse, medömkan och få plats att hela mig på.
Konstruktivt, ,,
Konstruktiviteten har tagit en plats i mitt medvetande, och långsamt får det sin inbörd präntad,
Livet är orättvist, odrägligt, jobbigt, skavandes, omöjligt, och menigslöst, men det handlar ändå om mina val, hur jag formar mina tankar,
Hur jag slår mig i huvudet och skadar min självkänsla, och tänker negativa tankar, hur vill jag tänka?
Konstruktivt!
Det är inte meningen att jag ska gå under , för jag tror, tror att jag är ensam , övergiven, fel, tror att livet inte funkar att leva,
Att det beror på mig att ingen hälsar på, utan ATT människor harfulltupp med sina liv,
Alltså inte för att jag är ful , fet, eller ointressant,
Jag behöver inte försvara mig, inte hitta en lämplig lösning, inte tro att jag ska förändra något.
Konstruktivt,
Kloka jag! Hur kunde jag missa detta, hur kunde jag låta destruktiviteten ta över, bli det rådande,
Och även om jag nu ser det klart, med nya glasögon, svindlar det lite i min övergivna själ,
Livet sker , för jag väljer det, precis som andra har sin väg att gå, och ibland så går vi bredvid varandra och då ska vi ta tillvara på varandras kunskap, utan för den del tro att deras livsväg inkluderar min livsväg, och det handlar inte om dej, bara om mig,
Bara om mig,
Konstruktivt,
Oja, inte är vi fullärd inte, kunskap kan överbygga mycket.
.... bara om man blundar och tänker,
Nej jag vill inte,
Kan det bli fel.
för man måste leva,
Här och nu,
Konstruktivt,
Min kontsktperson, den unga söta sjuksystern och jag har gjort ännu en test på mitt mående, och jag tyckte nog att jag klarade av det bra, svåra frågor då,
Hur mycket oro har du? Har du ångest? Lite bara ibland eller konstant, öööö
Paniken kommer som oplanerat, oron är något annat, inte samtidigt men påtagligt, paniken den förlamar och stiger upp som ett obehagligt moment som kroppen ska "klara av" andas genom,
Självmordstankar, fins dom kvar?
Ish ,, nääää, jag förklarar att den dörren stängde jag igen , slängde nyckeln , reserven den har jag tappat, nånstans, kan jag lova att inte använda mig av den flycktvägen igen,
Ja det kan jag,
Ärligt,
Är det medicinen, eller tryggheten här på avdelningen , jag vet inte, och hur blir det då när jag kommer hem?
Hur svarar jag på det, jag får väll jobba mot det målet,
Jobba jobba, ,
I morgon skall jag till psykologen i gen på affektiva , Käns som dagarna är en minut nätterna som veckor, tiden svischar förbi, nu har jag vart här i två veckor snart, och det känns som tre dagar,
På frågan om jag bryr mig om omgivningen,
Jo på ett plan , på ett annat plan ger jag sjutton i omvärlden, tar den sen,
Då ska jag ,,,
Skaffa vänner,
Ordna mina papper,
Fixa en syselsättning,
Och framförallt ska jag börja må bra,
Och allt kan ju bara bli bättre, för nu har jag vart långt ner på botten , simmat i träsk vatten utan någon som helst flyt hjälp, och jag såg bara en utväg och det var att ge upp och låta sig omsluta av den stora sömnen,
Natten kan vara otroligt lång, I väntan på en ny dag,
Jag ligger ensam i min säng och oron gör sig påmind, och jag vet inte varför, eller , jo, det vet jag,
I kväll har min pojkvän gått ut , träffat en polare, dricker grogg , och lät full, han ska gå hem sen i natt, och jag känner på mig att han slinker in på dalton, och varför är jag orolig för det, det är inget
Märkvärdigt i det,
Alla går väl ut själv, på krogen , eller?
När jag ligger i en sjuksäng, Och mår dåligt, ångest, panik, oro, ,
Jag vet , det är inte rationellt attvara, svartsjuk, och han har lovat , att inte flörta, men som han sagt, det är bara något han gör,
Och han gör det när jag är med, så antagligen blir det massa flörtande nu, jag tror inte han kommer vara otrogen, inte i praktiken, kanske i tanken, och antagligen kommer han texta till någon, ex, , i min fantasi så,
Oro, hur hanterar jag detta nu då?
Ska jag fråga, i morgon, hur det var, vad han gjorde,
Eller är det svartsjuka, eller bara nyfikenhet, hur tar han det?
Kom,er han bli arg, ljuga, trampar jag honom på tårna, kommer han att försvara sig,
Oro,,,,
Och alla dessa kvinnor han har vart med, han blir liksom lite använd , i dag smög sig fram ännu en, hon med de speciella dukarna, de som jag inte fick söla på,
Och det vart tok jobbigt, fast ändå mindre, som om jag numera inte bryr mig att han legat med halva Sundsvall, fast han inte vill ligga med mig, ,
Använd , liksom delad, och han blir inte min, enbart,
Äsh, märkligt detta,
Jag jobbar mej vidare, nu sömn,
Ångesten får vara där , den är, i magen, ,
Att ha aptit på livet är ett grundläggande livsnödvändighet. Känna hunger ,
Hunger till kunskap, gemenskap.
Aptit på känslor. Bortom rädslor, våga sukta, våga kräva, våga ha förhoppning, och förväntningar.
Ändå ligger aptiten långt ifrån själva grundnivån av lusten,
För lusten ligger först, och ligger i viljan,
Att ha aptit kan i bland vara drivkraft, likväl vara en fara , aptit till att ha för mycket, av det goda.
Svårt att definiera vart , förmycket, egentligen ligger,
Aptit på mat , aptit på sex, på konsumtion , på att söka lycka i en destruktiv handling. Penngar, vänner, allt kan bli för mycket och tippa över i oöverskådlig livs lust,
Och sluta i katastrof, och livsleda, och ensamhet,
Om aptiten på livet saknas , om det känns som en befrielse att ha en sista dörr att kliva in i. En sista utväg,
Behövs en hjälpande hand, någon som lyssnar, ser och stöttar. Våga höra att det är en livsuppgift att skapa en balans i livet , våga skratta, våga älska, våga leva.
Dagarna går på avlöser varandra, ser egentligen likadana ut, natten är lång och sömnen stötvis, jag lyssnar på ljudbok, somnar om spolar tillbaka, lyssnar lite till, somnar , osv,
Frukost, kaffe och två hårda , mera kaffe och medicin, tre olika värktabletter en mot humöret,
Duchade , klärmig, och vilar, tänker och tänker,
sängen har slutat fungera, hissanordningen har hakat upp sig, hm,
Lunch, idag var det potatissallad och rostbiff, smaklöst, åt lite, lämnade mer än hälften, kaffe, som jag köpt , nesskaffe, vila, på rummet, kämpar med en trilsk säng, äh, ger upp,
Tänker, läser, lyssnar, gör en armring, av pärlor, fixar inte knuten , ger upp,
Besök av micke, promenad, runt sjukhusområdet, kaffe och jordgubbar, samtalar, och jag tänker,tänker massor, , mera medicin,
Middag, totalt avsaknad av aptit, Micke fick min mat,
Vi gick ut , satt i solen och vi pratar,
Kl 19 är besökaren Slut,
Sen blir det kvällsmat, ochmedicin, och tröttheten kommer smygande,
Och jag tänker, tänker , tänker, .
Överläkaren förklarade att min medicin var väldigt svag, och nu fick jag insatt något starkt och som ska vara bra på värk och humör.
Avdelningen är trist och grå, koridoren, ännu tråkigare, maten smaklös och intensägande. Uteplatsen är igenväxt utan någon somhelst finnes.
Egentligen det som är nytt och väl fungerande är själva rök modulen där rökarna kan stå under en fläkt, tacksam för den, då slipper man den lukten ,
Jag skulle få en kontakt Persson som skulle prata med mig, verkar som om hon inte hade tid med mig, vad hade jag förväntat mig, känns som om det är precis som det ska ,
Kostruktivt, , just, öööö
Jag kanske får prata med henne en annan dag,
En ung och oerfaren tjej, kanske lika bra hon inte hade tid,
Biverkan då, magont, de är något som jag haft förut, illamående , det är inget nytt, annars känsla det inget än,
Medicinen är svår, då jag måste be om det hela tiden, verkar inte funka, det är väll svårt att skriva in i journal vilka mediciner jag ska ha,
Sömen är svår , vaknar hela tiden, men jag har gömt undan insomnings piller som jag kan ta på natten,
Vet att det är fel, men jag måste kontrollera det själv.
Maten är inte okej, jag får mjölkfritt och vill ha glutenfritt, men det får jag inte, äter lite , och det är just bara för jag måste, magen säger ifrån , illamående och matlusten är borta.
Rummet delas av två, och det är okända dofter och ljud, klart det blir svårt då, men den nya som kom igår hon satt in en skärmvägg, och då blev det bättre, jag vill inte lära känna nån, isolerar mig , och väntar på besök , mina barn hälsar på.
Micke kommer, allt är som det ska,
Ibland blir det bara för mycket, när livet krånglar till det, liksom tar en annan vändning och någon annan tar över, bestämmer att nog nu, du behöver hjälp, på riktigt, så hände det, när jag på en vanlig rutin kontroll hos doktorn , jag blev sänd hit på avdelningen direkt, utan att passera gå.
Med handväskan tryckt i famn , slusades jag från affektiva till psykakuten och med bil till 52 an och låst avdelning.
Och när grindarna slog igen bakom mig, kom ångesten krypande, och jag kände mig så liten , så skör, som genomskinlig, uttänjd,
Handväskan , med allt jag ägde söktes igenom , på piller och vassa föremål, och det kändes naturligt, och jag fick lova att inte göra mig illa.
Men som livet är nu, fungerar inget , jag lever inte bara överlever,
jag har en Livsleda, meningslösheten känns som bedövande , huvudet tomt, kroppen värker, och anden är vilse, och själen jobbar hårt för att jaget ska hitta tillbaka.
Men minsta motgång känsla oövervinnerlig , nu gav jag upp, skrek ut min vånda om hjälp.
Och någon hörde mig,
Nu ligger jag här, i en sjuksäng ,
Och ska hela mig själv,
Konstruktivt ska jag hitta mitt eget bot, vad betyder det? Hur hittar jag det?
Rent analysiskt ska jag bygga upp ett samtal i posetiv riktning , kreativt hålla mig till en idé riktning,
Posetivt skapa min framtid konstruktivt, trattar ner varje problem till en enhet, se varje del som en egen kropp, ett eget sinne, ett eget bot, ta varje smärta som en ensam härskare, varje problem som en ensam händelse, använda varje del som en byggsten bygga upp något nytt, konstruktivt,
Jag som sett mig som en komplex helhet, en massa av suverän helhet, men så fel, så utan egen förmåga att separera det ena från de andra, jobbat på med inriktning på problem som var hela jaget.
Dela upp sig i enheter, jobba med en sak i taget, förvirring, tveksamt, problematiskt,
Trauma ett, trauma två,
Smärta , värk,
Deprimerad
Livsleda , meningslösheten
Ekonomin
Sysselsättning
Relationsproblem, orken att bry sig
Sorgen,
Vem är jag då? Jag blir konstruktivt uppdelad och Posetivt framlagd som ett smörgåsbord av elände,
En drar hit och en drar dit, och jag vet inte hur jag ska bete mig, hur ?
Psykologen vill att jag Ska vara konstruktiv, sluta vara så svår, samla ihop mig, vara ett komplext problem , inte spreta ut och vara så deprimerad, vara ett jobbigt moment åt gången, gå spikrakt,
Men mitt minfält är krokigt och jag springer i zigzack, och mitt beteende är destruktivt, ostrukturerat och komplicerat, och mina problem är stora avgrunder av bottenlösa hål,
Samla ihop dej Gunilla, !
Bli konstruktiv, bygg upp ditt liv, var posetiv, jobba fram din självkänsla,
sluta slå dej i huvudet, gå rakt, titta upp, stanna i känslan , du är !
Så vad blir analysen,
Kaos , tårar och åter igen känns allt så fel, fel,
Hur i hela friden blir jag konstruktiv?
Och posetiv,
När livet är så fel, och livet är så jobbigt,
Ja men ,, vill du bli frisk då? Huva ,,,,slå in klubban bara, dräm till , jag tål,
När det ligger en oro i luften av tristess, tanken på att egentligen vill jag något annat, som om jag målat in mig i ett hörn, och nu har jag två val, vänta på att det ska torka, eller så skitar jag ner fötterna och förstör det som redan är uppbyggt, för att sen måsta börja om,
Ibland tänker jag att det där så kallade ljuset i tunneln, det där som ska komma efter att dörrar öppnats, är en illusion, illusion av tristess,
Livet är tråkigt,
Det händer inget, det finns inte det där roliga.
Det finns inga att umgås med, inga som väntar på besök.
Den där umgänges kretsen existerar inte, ingen som förväntar sig att vi kommer,
Och jag är en service inrättning som ska göra bra och snälla saker så att någon ska må bra.
Laga mat, diska, tvätta och städa. Laga kläder, handla mat, och pyssla om,
Sen då.
När ska jag bara säga ifrån, skaffa mig nya vänner, skaffa mig hobby, göra något av mitt liv, meningsfullt och tristessfritt,
Varför sitter jag i detta, accepterar, tristessen,
Var och när börjar mitt liv. Har jag levt färdigt, eller var det bara meningen att jag skulle vara en pass upp och sen var det Slut.
Men vad förväntar jag mig då?
Om jag är kärleksfull, vill jag ha det då? Eller står allt mig upp i halsen , tristess, meningslöshet, bottenlös tidsfördriv på något annat , som ska komma sen,
Det där som ska komma sen,
Livet som ska ske en annan dag.
Kärleken som kommer, det där som är att ge och att få. Att hitta passionen i livet och njuta av det där som kallas att vara två.
Njutning i att göra roliga saker ihop, ha vänner och samvaro i ett socialt sammanhang, betyda något, och ha något att längta till , sträva mot,
Ett mål i livet, vänta på.
Livet handlar inte om vad det kostar i pengar utan Vad det är värt och vad jag kan förlora om jag inte prioriterar det viktigaste av allt, kärleken,
Kärleken kan inte komma sen,
Omtanken kan inte komma senare
Omprioriteringar går inte att förbise, när valen är bortom det som är vi.
vi är här och nu, vi prioriterar oss.
Skrivandet har skett på ett annat medium, mera live så att säga, lite så där bara för mig,
hemliga tankar som inte för något framåt, utan in i djupet, jag har sökt min själ, analysera acceptans,
försökt förstå det komplicerade i att ha en relation,
jobbat med min självkänsla,
kämpar med ekonomin,
får extern hjälp med mina trauman,
min sjukgymnast verkar dock ha gett upp, varför vet jag inte, men värken är svår att komma åt,
jag drömmer om en husvagn , om en bil, och massa pengar, Lite Enklare Vardag. En Dag SOM är Vanlig, Jobb Sysselsättning , arbetskamrater och ork
vad har Jag för val.
och vem är Jag. Hade jag varit en dator . hade min Kropp varit Sjäva burken, skärmen, tangentbordet, och Skrivaren .
Min ande Mitt Ego hade varit programvaran. Det där som man lär sig, och som fins, därför Jag har fått Erfarenheter och det uppdateras konstant .
Själen. Det Där sanna. som är Själva Jag. Det som kommer ur grund Kärnan Det är Internet . Det stora som kan se hela perspektivet. vart jag är på väg. vad som är bäst för mig ,
själen vet alltid vad som är bäst och vill mitt allra bästa.
Jag kan lita på min själ och är den som skall styra.
Egot. ser inte allt.Det vet bara vad som är Empiriskt Upplärt
Själen är visdom Egot vet inte mycket .
Jag har lärt MIG att man har inte ont själen, själen är aldrig Rädd
Egot däremot, älskar Rädslan, vill gärna ta den i famn och utmålar det värsta Senaiet
Och egentligen varför vill jag veta.
Är det ett sjukt beteende. som bottnar i osäkerhet, svart- sjuka,
vad vill jag veta om, tidigare relationer.
Om hur mycket han satsats då, på relationen. Vad som hände när det gick fel, varför vill jag veta vad dom skrivit till varandra, vad har jag för nytta av det?
varför vill jag veta om längtan och hopp om en framtid tillsammans, vad vill jag veta.
hur kommer det sig att det känns bra att ha den kunskapen.
Har jag någon nytta av den kunskapen, misstagen, bråken, eller det som var bra,
Har jag någon nytta av att veta när de bestämde sig för att slå sina påsar ihop,
hur de tänkte när de tittade på lägenhet, tillsammans. hur han kom att våga satsa på deras relation,
hur han tänkte när han betalade hyra för sin kvinna, när han inte ens kan bjuda mig på mat på min födelsedag. eller hjälpa mig med mat när jag var som fattigast.
Har jag någon nytta av att veta när det gick snett, när tanken kom på att det inte var bra.
Har jag någon nytta av att veta hur han tänker,
Handlar det om att tankarna på någon annan. var gräset grönare på andra sidan.
vart det besvärligt när det kom in en vardag, vilken som lämnade och gav upp.
och vill jag veta hur han kände då, vill jag veta om han gjorde allt för att det skulle bli bra.
hur mådde han när det blev uppenbart att de måste göra slut,
hur vill jag veta om han sörjde sin relation. längtade efter någon annan.
Om hans förmåga att våga, satsa på andra i tidigare förhållanden, var ligger problemet för oss. vågar han inte se oss med en framtid. Vill jag veta om hur han tänker.
Har han faser. där han är ur balans och behöver bekräftelse från andra kvinnor. tänka på andra, vara själv. ha en egen agenda som inte inkludera mig.
Vad vill jag veta?
Vad har jag för behov, Av vetskap,
Är kärleken inte nog. är det inte på riktigt, bara för vi inte är ett par på riktigt.
Vi ska dela på allt, men inte riktigt ändå. Han äter gärna hos mig. fikar, men han betalar gärna inte, och jag har i nuläge lagt ner den striden, Han får äta det jag kan bjuda på. och jag tänker låta mig bli bjuden på mat om han handlar, men det är svårt för det är aldrig med glädje som han ger något,
om han sen aldrig vill bjuda på något till mig får det vara så.
Han tar gärna emot saker av mig. men ger sällan själv, om han inte har själv fått det i sin tur , men det får vara så med, jag tänker leva mitt liv,
och han får vara i sitt,,
Jag tänkte bjuda in några personer på The,
några jag känner och har träffat på livets väg.
Den första jag bjuder in är lilla Gunilla, en liten tjej som är sprallig och glad, oförstående inför allt som sker, tittar hon storögt in i rummet, hon ler med hela sig. Hon är nummer två av tre flickor, En stora syster som är duktig i allt och ett år äldre, och en liten gullig syster som är tre år yngre.
Hon känner in atmosfären, mycket osäker på om hon gör rätt, ska hon få bannor, hon tittar sig lite runt och ser hur de andra gör. och försöker göra likadant, tittar hur det ska vara och vilka reflektioner hon ser att de får,
Hon är bra på att härmas och smälta in i omgivningen, liksom gör sig lite osynlig, bäst så.
Hon försöker göra sig hörd och sed, hon gör det genom att skoja om sej själv. hon är duktig på att roa människor. och göra dem nöjda.
hon älskar vackra kläder. lite udda. och folk ler lite. men hon har väldigt litet utrymme att växa på. hon ska inte göra sig duktigare än andra, inte göra sig till. det har hon fått höra sig trött på. hon får även höra att hon är kraftig. och klumpig, och hon gör allt hon kan för att vara precis så bra att någon ser henne.
och hon är duktig. men ingen ser henne,
In släntrar det in en tonåring, Flicka som vill verkligen vara vuxen, vara stor, klok och duktig, Hon gör allt för att synas, höras och vara duktig, vara till lags, göra rätt. vara rätt, samtidigt som hon försöker hitta sig själv, utan att någon ska blir förnärmad. hon måste göra alla nöjda, och glada. Hon klarar inte av att någon tar illa vid sig.
ofta slår hon knut på sig själv.
Hon vill vara som andra samtidigt önskar hon att hon var unik och att någon såg henne för den hon är.
Svår kompromiss situation, egentligen är det omöjligt. men det inser inte denna osäkra och självkritiska lilla människa.
Hon är duktig på att simma.hon har simmat i hela sin ungdom. hon lapar i sig all beröm. Hon hade velat gå på sjöfartskolan, "gå på sjön" men hon fick inte för sina föräldrar, de menar på att det passar sig inte. Så hon började på en skola som "passar in"
Allt hon gör, gör hon med råge, det duger inte något hon gör, hon måste prestera något mera, och för vem, det vet hon inte , det är bara så. Hon undviker speglar i rummet för hon tycker inte om det hon ser, Och hon undviker alla som försöker ta fotografier. hon börjar banta, och hon börjar springa, Hon börjar forma sig till kvinna.
Men hon är duktig. och snäll..
I skymundan står det en kvinna, nybliven mamma, och hon försöker vara duktigaste av alla. Duktig på att vara kvinna, duktig på att vara fru, duktig på att vara mamma. duktig att vara social.
Duktig på att arbeta. Duktig på att vara vän.
Samtidigt ser hon på världen med så oförstående ögon, för ingen ser ju hur duktig hon är,
och hon gör det ännu mer , hon blir ännu duktigare skaffar sig ännu större hus. ännu mer barn. ännu en större social grupp, går med i föreningar och kurser och hon byter man och ännu mera jobb. blir duktigare och bättre mamma. Går på terapier för att klara av relationer, som ändå bara havererar och hon kämpar på. Mammarollen är hon världsbäst på, egentligen kommer det naturligt, villkorslös kärlek, samma kärlek hon skulle vilja ha till mannen i sitt liv. Hon fattar inte vad som gör att männen i hennes liv sviker henne, Varför dom män hon har levt med slutar att ge intimitet, se henne, ge henne kärlek, Hon fattar inte vad som gör att männen slutar att vilja ha henne, Hon duger bara som någon pass upp och mamma.
Kvinnan känner sig frustrerad sexuellt och känner sig ful och klumpig som en amöba som suger ur männen som kommer i hennes väg.
Hon känner sig ensam och utanför, och drar sig undan. tittar på de andra och tänker att de har ingen aning, och blir en martyr. Det känns som något vant offerollen,
men hon är duktig. Duktigast, och så är hon snäll, så snäll så hon blir dum. hon fattar ingenting ,
Vad gör hon för fel?
I mitten av rummet står en människa som är så otroligt centrerad, egentligen har hon ingen ålder, hon blir lite tidlös, Hon är otroligt pratsam om allt som handlar om bantning, kost och motion, och hon har mycket kunskap, erfarenheter. hon har gjort massa lopp. massa tävlingar inom löpning, simning, skidåkning och cykling, Hon har gjort tjej klassikern otaliga gånger. Tanken på att göra den riktiga stora klassikern har kommit att bli hennes mål. hon är på god väg.
Hon är inte rädd att dela med sig av sina erfarenheter, och det är nästan jobbigt att lyssna på henne.
Och självklart gör hon det bra. och mycket. och det mäsks hon trivs med att få uppmärksamhet för hon är duktig.
så duktig, så hon glömmer bort, om hon tycker det är roligt. eller om hon egentligen vill detta.
Hon kan allt om mat och vad det gör med kropp och själ, hon har nästan en mission att förmedla sin kunskap. Hon har bantat i hela sitt liv, gjort alla dieter som går, gått upp och ner i vikt, hon känner sig aldrig nöjd och hon kan vara utan mat i veckor, för att sen äta upp sig. upp och ner.
Hon som står bredvid denna kvinna är väldigt intellektuell. Hon har läst många böcker som bara det går, inte egentligen om något speciellt utan mera allmänt.om allt och inget, bara det verkar intressant.
Hon har gått kurser, utbildat sig till max, hon har kunskaper som hon inte riktigt vet vad hon ska göra av, med.
Vem ska ha nytta av allt hon vet, inte ens hon själv vet om hon har behov av all kunskap.
och hur mycket hon än stoppar in i huvudet så kan hon bara konstatera att det aldrig blir tillräckligt. hon ska bara ta en kurs till, bara läsa en artikel till. skriva ännu mera om ditt och datt. som egentligen ingen blir klok av, hon får ingen vatten på sin kvarn, och känner sig så otroligt utanför, nästan intellektuellt understimulerad, frustrerad.
Vem ska hon prata med vem ska lyssna.
Hon känner sig inte som hon hör i hop med de andra i världen. Hon har klivit upp och ur ett sammanhang. och känner sig inte hemma.
Hon känner sig inte duktig, bara besvärlig,
Hon tänker ofta på tiden på universitetet när hon fick möta människor som förstod henne,. nu lyssnar hon lite överlägset på folk och tänker nog inga snälla tankar. känner hon sig förmer. och skäms.
Men hon lyssnar snällt säger de rätta orden ger de rätta svaren.
Dessa två kvinnor är egentligen av samma skrot och korn, väldigt duktiga på sina ämnen och väldigt självsäkra på sina kunskaper men väldigt osäkra på om någon bryr sig om vad det kan.
Det finns en skugga i rummet, En energi som inte har fått någon utrymme att utvecklas. Hon är lite mystisk, jordnära och har en längtan att få vara den som får störst plats i rummet. men hon vågar inte synas. hon är en gudinna, en vacker varelse som kan mycket om det okulta, medial och känner av energier. Hon har sitt esse i kunskaper om örter och dess verkan. Hon har sin trumma och elden är en vän, hon firar sina sabbater, Sin cirkel av helhet. och mår egentligen bra att få vara osynlig, Hon önskar dock att denna kvinna får större utrymme i rummet. men just nu är hon bara en dimma, en som väntar på sin tur. och hon är inte duktig. Hon är rätt bitchig. och vet vad hon vill..
hon doftar rökelser och skog. och fläktar friskt. Hon är lycklig,
I utkanten av rummet sitter två kvinnor som egentligen inte vill vara med. De är väldigt trasiga, tilltufsade och urvattnade. Ingen vill ha med dessa två utbölingar att göra. bäst att lämna dessa jämmerliga damer för sig själv. Den ena har värk i kroppen, en påminnelse om att kroppen är ett ömtåligt skal. Hon rör sig sakta och hon håller ihop kroppen krampaktigt, spänner alla muskler i en evinnerlig återhållsam rörelse.
Hon ser trött ut. det gör ont att andas. det gör ont att använda kroppen, och hon äter tabletter och dricker vin för att stå ut, smärtgränsen är alltid maximalt utnyttjad. utrymmet till att inte känna smärta är borta, hon har trauma i blicken av en olycka, där hon klev ur sin bil mirakulöst, egentligen skulle hon vara död, bilen som krockade in i hennes bils sida kom fort och utan föraning, och hon gjorde allt rätt. reagerade så snabbt hon måste , gjorde de rätta sakerna. slängde sig bakåt in i bilen, hon tog till flykten, och hon har flytt alltsedan dess.
I sin hand håller hon en annan kvinna, denna kvinna är bara skuggan av något som kan kallas människa,
Hon bär på sorgens svarta dok, tungt och smärtsamt har hon kunskaper som ingen vill ha. Som ingen kan tänka tanken in i, hon måste ta farväl av sitt barn, genom att se honom dö i sina armar. och hon skriker ut sin vånda i tysthet.
Hon vill inget mera, men hon har inget val, måste vara med i världen. Världen som inte känns riktig och egentligen meningslös. Hur ska hon undvika den smärtan, vart ska hon fly? Hon har försökt. med tabletter och sömn, sova bort dagen, natten. inte tänka inte vara med, inte röra. inte vara.
Men som med allt som döljs, har det en förmåga att titta fram, på det mest oundvikliga sätt, och hon faller. utan skyddsnät.
På natten drömmer hon om ett annat utgångsläge , där döden inte är slutet.
Hon kan hålla sin son i handen, och hon känner av hans närvaro, men hon vaknar alltid och hon är sårbar.
Gråten stillar aldrig och smärtan är likt en fantom, osynlig och outgrundlig. Hon är uttänjd liksom genomskinlig, trött i själen.
Hon begriper inte hur hon ska orka.
Men hon måste, måste, det fins egentligen bara två vägar, ena är att omslutas av den svarta dimman som hon så gärna vill fly till. eller så kämpa sig tillbaka till en värld som inte blev som den skulle. Hon är medbjuden på The, och ska se det som måste ses.
Det fins en kvinna till, en kvinna i hopp, hopp om räddning, hopp om att en dag bli nöjd, Få ordning på sin ekonomi, få bukt på sin kroppsliga och själsliga smärta, få ett jobb, få en relation som fungera. hitta en meningsfull sysselsättning. få sitt försäkringsbolag att betala ut själsliga pengar för den skada hon har fått.
att få resa, att få ordning på sitt hus,
få sin ork tillbaka,
hon lever av hoppet. när sig på drömmar, känner tillit,
Rummet känns fyllt. kvinnorna är av samma, ursprung och ändå så olika, så osäkra på att duga, vara rätt. så den ursprungliga kärnan är begravd av ett surr. Ett surr av virrvarr. Motstridiga känslor och ett hav av förvirring, Vad är det som sker? Vad är det som ska hända?
Den kvinna som bjuder in är en kvinna som försöker spela ett spel, ett spel av normalitet. Där hon försöker vara den perfekta väninnan. Hon har tagit fram de vackraste kopparna den renaste duken, vackra blommor på bordet och det luktar fräscht.
Hon ska försöka få dessa kvinnor att acceptera varandra, lära sig att förstå de spel som sker, varför det har den strategin som de har. just för att överleva. Vad och hur det blev som det blev. Hon kallar det efterlivet,
I sammanhanget finns det inget som ser ut som någon lösning, att bjuda in dessa kvinnor, inte någon framtida mål, inte något som ser ut som en förståelse, om att hitta fram till något som betyder framsteg.
Allt har hamnat i en nedåtgående spiral, spiral av själv förakt.
Smärtkroppen är och förblir den starka, Att känna det som den som blir felbedömd och hamna i den stora negativa fasen av självkritik.
Det fins ingen egentligen strategi ingen agenda. Hur kommer det sig att det alltid känns som om hon aldrig blir sed, förstådd. Offerollen,. känns bekant. lätt att använda.
Det är lätt att tycka synd om henne. Inget har riktigt gått i hennes väg
det är svårt att få någon struktur på alla delar,det blir ingen helhet.
hon vill så gärna vara ett sammanhang men det går inte.
hon känner alltid att det blir fel, hur hon än gör,
Hon känner sig ofta kränkt, och oförstådd.
Och när hon blir lämnad. lämnad i alla sammanhang då faller hon pladask ner i sitt mörker.
och flyr..
Jag har varit på Atlas sjukgymnastik, och jag blev bekräftad. Äntligen.
Smärta är något personligt och kan bara förstås av den som bär den, och gränsen är flytande, olika dag som natt.
Att kunna förklara smärta är lika svårt som att förklara att vi kan känna kärlek.,
Smärtan är aldrig konstant i sin helhet, och har sina faser, som vattnet flyter i strid ström. gör sig smärtan samma procedur.
Flyter på. bankar på och gör sin tribut i smärtcentras innersta bas som är själva själen.
Att få ett hopp. En räddning som ska leda fram till en värld utan smärta, hoppet kommer att bli det som är själva läkningsprocessen, Det som för fram till bättringsvägen.
Kan man läka allt då?
Själens sorgearbete när det varit som tyngst, vilka faser passerar jag för att få själen att inte göra ont. smärtans yttersta gräns i det osynliga. det som inte går att ta på.
Inte på det sätt som ett sår kan läkas, inte med en skorpa och ett påföljande ärr,
snarare som ett avkapat ben, Där smärtan sitter i som en fantom,
Det är omöjligt att läka något som inte finns där, borta, gått förlorat.
Kroppen som med sitt skelett, där alla mekanismer ska klaffa, och när det blir utan ström till alla delar och smärtan flyttar in i kroppen, och stannar som en objuden gäst.Kan man acceptera det? och var ligger gränsen, kan den röra sig, den gränsen?
Kroppen med sina nerver och strömförande blodomlopp. Där det blir fel i maskineriet,
Där fins det hopp om man kan hitta själva kärnan. till det onda,
Jag tror inte att ordet acceptans och tillit är till hjälp i dessa svåra frågor.
Jag kommer alltid att sträva efter ett efterliv som är smärtfri, jobba mig fram till en dag som inte gör ont, ont i varje rörelse och tanke.
Där man inte behöver bedöva hjärnan för att överleva smärtgränsen.
Min smärta är konstant och bedövande, sövande, hopplös. Min smärta påminner mig var dag om vad jag förlorat, Min gräns nådde botten och jag tänker vända den,
Jag träffade en man på Atlas sjukgymnastik, och han kunde ge mig ett hopp...
för det är något fel på mig.. min hjärna har inte varit galen,
Hon vaknade, och det var faktiskt morgon, morgonen efter. Prövande kände hon efter, jo han låg bredvid, den där varma kroppen som hon får värme från, handen som passar in i hennes hand. Klockan har inte ringt än, det är säkert några timmar kvar, tills allt ska vara vardag igen. Tankarna går tillbaka i tiden, till gårdagen, hur den började. Lyckligt sträcker hon ut sin kropp, och tankarna vandrar vidare, in i gårdagen,
Hon fick champagne på morgonen, det var något nytt. Det var en stor blombukett som han bar in och väckte henne med, Hon fyllde 50 år- Och dagen började så, med champagne, tanken svindlade, det var verkligen så mysigt som hon tänkt sig själv, i en sådan situation. Hon tittar på den sovande mannen bredvid sig, och förundras hur lycklig hon kan känna sig.
Tanken vandrar vidare. Det är mycket som har hänt de senaste året. Faktiskt så mycket så det gör ont att tänka på det, åren som har gått summeras inte på en morgon. Har hon en livskris? Att fylla 50 år, att hamna mitt i livet. Då det egentligen ska ha börjat lugna ner sig. Inte som i hennes fall, aldrig skulle hon kunnat tänkte sig det som har hänt, Bilolyckan, den där ödes stigna kvällen för tre års sen. Då livet vände. Hon som bara skulle kliva ur bilen, på väg till ett alldeles vanligt möte med frifuftsfrämjandes styrelse. Hon hade förberett sig som vanligt, hade alla papper i väskan, förberett vad som skulle sägas på agendan. Saker som skulle förberedas. Det är tankar som inte är så roliga att tänka , för hon känner som hon svek alla som hade förväntningar på sin ordförande.
Den stundande invigningen på klubbhuset som de hade byggt på i så många år, sju år för att vara exakt. Men hon tänker att invigningen genomfördes trotts hennes frånvaro. Hon ruskar på huvudet och sätter sig upp i sängen, det var orättvist att hon skulle bära på dessa skuld känslor. För henne så vart det ingenting. Det var något annat. Det började i små proportioner, Den där smygande känslan av meningslöshet. Vad var meningen med detta. Tanken löper vidare, och morgonen skrider vidare i sin stilla gång. Smärtorna som sedan den dagen följer varje andetag som hon tar, som får dagen att bli tröttsam. Det är det som blev något för henne.
Hon återvänder till gårdagen i tanken. Hon tittar på sin vän vid sin sida. Han hade tagit ledigt från sitt jobb för att vara med henne, hela hennes dag. De hade efter frukosten åkt till ”Mias”, det är fiket i byn, Njurundabommen, en liten genomfartsled på vägen till eller ifrån. Mias, hon ler lite, numera heter det ”Lotta” Lottas järnvägskaffe. Men som med allt annat i sådan här små hålor så går det långsamt , till och med att byta ett namn på ett kondis är trögt. Egentligen skulle det äta någon bakelse, men hon kände för en tallrik med Gi. En ost- skink tallrik med diverse grönsaker, och det goda brödet, lite nötaktigt, och rikligt med smör. Självklart hade det blivit en gräddbakelse med. I denna vana miljö, var hon igenkänd av alla, de visste vem hon var, född och uppvuxen på platsen. Och med tanke att hon varit på första sidan i lokaltidningen dagen innan så, - Jo hon var igenkänd. Men som vanligt när det kom till alla platser, var det honom alla kände igen och pratade med, hon förstod att det var för han var som en främmande fågel i en välkänd miljö. Eller för att han var musiker och spelat på de flesta tillhåll och fester. Och att de var nyfikna på honom. Hon skulle ljuga om hon inte sa att det var med stolthet som hon ”visade upp” honom. Hon smekte honom över det långa svarta håret, hon blundade och kände in den känslan av stoltheten och hon kände sig förälskad.
Snart skulle hans klocka ringa och han skulle åka iväg till jobbet, först skulle han åka hem till sig sen skulle han bli upphämtad för vidare färd till Härnösand där han har sitt jobb.
De hade gått till graven efter kondiset, varit på affären och köpt ett ljus, kört den korta vägen till Mjösunds gravfält. Där graven ligger. Hennes barns grav.
Den overklighet som brukar infinna sig när hon tänker på sin son, infinner sig som en trasig, illaluktande filt över hjärnan. Hennes son som så tragiskt förolyckades en marsdag för inte så länge sedan. Tårarna stiger upp i ögonen och svämmar över.
Hon är sorgsen och saknar honom, sin lilla kille, 7 år blev hans ålder och kommer alltid att fattas henne. Hjärnan vill inte ta in det ofattbara. Hon vill inte det. Hon vill inte ha den erfarenheten, Inte veta hur det är att vara en mamma som mist sitt barn. Men hon vet. Hon kommer altid att veta, det går inte att värja sig från den vetskapen. De hade vandrat den vackra vägen från parkeringen till gravplatsen. Solen var strålande, höstfärgerna enastående. Det är en sagolik plats med dess arkitektur och biotop, blommor och träd i en ändlös epos av mystik. vackrare plats kan man leta efter. De pratade om något, det mins hon, inte riktigt vad de hade samtalat om, hon försöker minnas, men det fattas något i minnet, hon återvänder med tanken, till den soliga vandringen. Varje steg är tunga. Varje tanke lika tung. Men hon är inte ensam.
Ett ensamt litet brunt kors med ett namn. Pojkens namn. Inte den rätta stenen, den har inte kommit än. Hon tänker på den lilla nallen som vaktar vid korset, den är blöt och lite tussig. Tårar kommer upp i hennes ögonen, det gör det alltid när hon tänker på sin sorg. Hon hade gråtit vid graven med, det hade hennes vän gjort med, de hade hållit om varandra. Egentligen var det en skön tanke att hon hade honom med sig där. Hon hade lagt sin blöta kind mot hans hår och luktat in sig, hon gör så. luktar på allt. Det är tryggt att veta att det luktar som det ska.
Hon återvänder i tanken och mins första gången hon var där. Då hade hon varit ensam och det hade varit en annorlunda upplevelse. Sorglig och vacker.
Hon vet att det är en plats hon ska besöka ofta. Och att besöka graven på sin 50-års dag kändes så naturligt. Som en milstolpe att runda, att ta sig vidare från.
Sorgen är det som präglar hela hennes liv. Kärleken är det som får dagen att fungera. Hon lutar sig bakåt mot kuddarna, det värker i kroppen. Det gör det på morgonen. Värken sitter liksom i allting. Utan att säga vart det gör ont så är det, det som är vardagen för henne. Höfterna, axlarna, armbågarna, händer och just nu är det i magen det sitter. Hon har inte fått någon diagnos för värken, bara att hon är utmattad, och är deprimerad. Hon skrattar till, lite bittert, klart man är deppad när man inte orkar något, klart man är deppad när det gör ont. Trött, trött in i märgen. Hon försöker slappna av. Men tankarna är påstridiga i dag. Hon kan inte värja sig mot dem.
Hon funderar på hur dagen ska bli, den här dagen som kommer efter hennes 50-år´s dag.
Igår hade hon firat med sina äldre barn och barnbarnet. Hennes föräldrar och syster med måg och systerbarn hade kommit. Hon har den där lite motstridiga känslorna kring hennes släkt, de som bara kommer när det är födelsedag eller begravning. Fast det är väl så med alla, tänker hon. Hon hade, till trotts, blivit glad att de kommit. Hon skulle nog ha blivit besviken om de inte kommit. Den äldstasystern hade inte kommit, inte för hon förväntade sig det. Hon och systern hade verkligen glidit ifrån varandra, det var nog mins 25 år sen som hon ändå försökte ha kontakt, men det hade inte fungerat. Lika bra det , tänker hon.
Hon hade gjort smörgåstårta och vin. Förberett sig. Handlat och gjort grunden dagen innan, allt för det skulle bli bra, hon tänkte att det är lättsammast att bjuda på smörgåstårta.
På kondiset hade köpt några små kakor, Drömmar. Fluffiga och söta. Passade in tyckte hon, i alla fall var de vackra tänkte hon, för de flesta låg kvar i burken.
En stor skål med lösviktsgodis. Den hade fått gå runt bland gästerna. Hon såg framför sig hur alla satt. Lite utspridda, på en stol mitt i rummet med assietten i handen. Vinglaset på golvet eller på någon byrå. Några hade satt sig i köket, De flesta roterade sakta runt och stannade en stund, gick vidare, hon hade försökt vara lite överallt, så ingen skulle kännasig förbisedd.
Hon tänkte på hur hon hade bott förr, stor matsal med många stolar runt det vita bordet, mycket plats, och många människor, nu var de inte så många människor längre. Alla som var släkt då och som kom vid störresammanhang, är inte det längre, verken släkt eller intresserade av att fira mig, inte sedan skilsmässan.
Hon och hennes man hade separerat efter arton år tillsammans. Det är tre år sedan nu.
Hade det inte gått längre tid.Det kändes som en hel livstid sedan. Så mycket hade hänt och så stora förändringar hade hänt. Det hade varit nödvändigt. Det var färdiga med varandra och inte blev det bättre när deras gemensamma barn dog. Skilsmässan var egentligen inte färdigt än. Men det får ta den tid det tar. Hon orkade inte med det nu, inte allt juridiska som ska till. Det får vara nog som det är.
Äldsta sonen hade gjort en äppelkaka. Hon tvingar tillbaka tankarna. och hon ler när hon tänker på den äldsta sonen, Han som är kock till yrke, så han kan verkligen få till den, annars är det just äppelkaka som är signum för våran släkt. Hon snuddade i tanken på hur mycket äppelkaka det har blivit genom åren. Och hur gott det är, hon vet att det är kvar av kakan, hon funderar nog på att äta upp det som är kvar, det är redan bestämt i tanken. Ett leende sprider sig, något att se framemot. Sen när hon har klivit upp. Och skickat sin dotter till skolan, För det är en alldeles vanlig dag. En alldeles vanlig dag för alla andra. För Henne är det en ny början, en ny tid. Hon är numera femtio år och en dag. Hur är man då? Tänker hon. Vuxen, äldre, hon smakar på orden i huvudet, skickar runt dem i en virrvarr av tankar. Hon mins sin egen farmors femtioårs dag, Hon mins att hon upplevde henne som gammal, Hon känner sig absolut inte så gammal. Hur gammal känner hon sig då? hur kan man känna en ålder.?
Trött, lite uttänjd. Lite genomskinlig. lite skör. Haft lite för mycket av erfarenheter på för kort tid. Livet, det där som man ska överleva, genomlida.
Frågan fick jag ställd till mig på affektiva av min psykolog, och hon på ett plan ifrågasatte mig ,vad jag gjorde på hennes dyrbara tid,, kändes det som iallafall.. Vad gör du här? VAD gör jag....
Nu ska jag besvara dessa frågor,, hur ser andra på mig,, snä'll fick jag som svar när jag frågade min pojkvän,,märkliga var att han fick tänka efter en stund. Snäll.
kontrade i min tanke direkt , snäll som en ko,
sen kom det ett ord till- kärleksfull. som en j-ä knähund, tänkte jag.
ÄR det så. att jag bara ser det negativa hos mig själv. är det så att jag inte riktigt duger . även i mina egna ögon. ut dömd.
Eller är det så jag behöver offerrollen för att riktigt klara av att bekräfta mig själv.. precis som med relationer, jag dras till sådana som behandlar mig som något andra hands vara, slit å släng. Inte värd mer än så.
Eller så ser jag inte mitt eget värde ,det jag faktiskt tillför. I en relation,
I en fundamental livsåskådning.
Tron på att det jag kan , vet . den kunskap jag faktiskt besitter, har någon betydelse. för någon, om inte så för mig själv. och det är viktigt.
åter, HUR ser andra på dej!
Snäll.. hur vänder jag det till något positivt, snäll hur är man då?, ger av sig själv, ställer upp på andra, ödmjukhet. Värden som egentligen tillskriver vad andra får ut av mig. Vad det speglar i vinst hos någon annan. Snäll, betyder i synonym, lydig, väluppfostrad, foglig, medgörlig, men också hjälpsam, hygglig, välmenande. och alldeles tråkig.......
Kärleksfull har en annan klang, ändå känns det som något väldigt tillbakadraget och utan egen vilja, något man är för att tillfredsställa någon annan. När jag ska samla det i någon form av betydelse. blir det ömsint, tillgiven, kärvänlig, hängiven, som om man talar om ett husdjur. åter igen något man är för någon annan.
Men åter igen, Hur tror jag människor ser mig? utan att tänka,
och det är inte en rolig tanke som uppstår.
jag tänker att folk ser mig som stor, tjock. ful, besvärlig, tar för stor plats.
pratar för mycket, tänker för mycket, känner för mycket,
jag kan tänka mig att folk tänker på mig som något som de inte behöver ta så stor hänsyn till.
jag är bara Gunilla och hon kan man säga, göra som man vill med, hon tar inte illa vid sig.
Jag kan tänka mig att jag är ett enda stort, påminnelse om hur livet kan vara svårt, hur illa det går, och så får hon skylla sig själv.
jag kan tänka att det spelar ingen egentligen roll om jag är där eller inte. jag gör inte så stort intryck. så vad tror jag då?
jag tror att folk. tycker ingenting om mig, jag syns inte eller tar ingen plats.
Och åter igen. tänker jag att det är offerrollen som jag tar på mig, tyck lite synd om mig. fast jag tänker inte så heller. Det är bara som det är, Problemet blir att jag söker bekräftelse på min existens och får ingen.
Jag känner mig ensam och övergiven, Ensam och bortglömd. just nu kan jag förnimma en ilska i kroppen, är det något, som jag behöver jobba med? handlar det om min oförmåga att känna att jag tillhör denna värld.
var kommer ilskan ifrån? sprungen ur minnets virrvarr av känslor, händelser och erfarenheter.
Samtidigt är alltihopa bara en tolkning och analys av mig själv. och ingen sanning.
Men vad är sanning då? handlar det inte om mina tolkningar och vad jag tror andra tänker om mig?
Eller är det hjärnspöken som kommer ur mina traumatiska upplevelser.
ja jag vet inte-- men antar att jag snart får svar på det!
Vad har jag på affektiva att göra Egentligen?
Finns det en grund varför jag behöver hjälp? Behöver jag reda ut mina trauman. Behöver jag professionell hjälp?
Och frågorna som ställs är jobbiga att besvara. Frågorna som kräver eftertanke.
Och Jag lämnar ut min själ för beskådning. Behöver jag hjälp, Svaret är ja.
Jag ska försöka analysera företeelsen tillit, hur det ordet skapar det som är själva grundsatsen i förtroendet.
Tillit och respekt , själva grundpelaren i en relation.
Det man bygger själva förtroendet på. Hur man skapar tillit till varandra i relationer ,handlar i mångt och mycket på hur mycket man litar till den andra, och verkligen är säkra på att min partner vill samma sak som mig,
Att prio ett är att uppfylla varandras behov, och båda prioriterar varandra i första hand, då kommer tilliten.
Respekten kommer av vilket bidrag som man för med sig i relationen. Vad man ger och vad man tar. Hur man bygger upp respekten genom tilliten beror på ageranden och hur lyhörd man vågar vara.
Hur mycket man är benägen att ställa undan sitt eget ego, samtidigt är det just det som är det magiska,
Jag ger för att få, jaget kommer fram i en ständig ström av tillfredsställelse, sen kommer förmågan att kompromissa, ställa sitt eget behov åt sidan en stund, och allt för att sen få den ovillkorliga kärleksflödet som kan öppna sig. och man kan bara luta sig bakåt och njuta av samspelet.
Respekt handlar även om att den ena partnern har rätt till sina känslor, får vara hur fel som helst, skrika, domdera säga saker som man inte menar, be om ursäkt när stormen lagt sig. Respekten handlar om att båda har samma rätt, våga stå med bägge fötterna på jorden när ilskan, gråten, kommer. och känna att det är inget som jag ska försvara nu, utan låt stormen bedra så kan vi diskutera det senare.
försvar föder bara ännu mer ilska.
Om allt hamnar i snett utgångsläge. när den ena ger av sitt eget kärleksflöde och tillfredsställer den andres ego hamnar tilliten på glid, och inget kommer tillbaka, genast kommer en offerollen in, av mitt agerande ställer jag mig på mitt minusläge, tappar förtroendet och själv respekten. "är det fel på mig"?
Vill han inte ha mig? vill han ha någon annan? duger jag inte som jag är? och misstankarna kommer smygande och man behöver bekräftelse på att det man känner är rätt.
Skakas tilliten av tex otrohet eller lögner, misstroende. eller blir ens misstankar sanna. och förnekelsen kommer in. När känslor blir förringade och stormen bryter ut av sorg, gråten kommer.
Det som sker förnekas eller förringas, då tappas det egna förtroendet på att det man upplever är rätt och den känsla som upplevs behöver en förklaring.
Tanken av att ha tillit i en relation grundar sig på ärlighet, förlåtelse och känslan i magen inte är oroande.
Om förtroendet bryts, om händelser av osynliggörande, upprepas, om att äga makten att vara sig själv närmast missbrukas.
Smyger det in en misstanke om att respekten inte fins, då är tilliten svår att hitta.
Hot och våld löser inga konflikter, och att känna sig påhoppad och känna att man behöver försvara sig, är fel metod att fullfölja en kommunikation, om man står pall för de känslostormar som kommer av att älska.
En otrohet behöver inte vara det som utlöser tillits förlusten, utan själva lögnen, och det som blir outtalat, Det som sker under ytan, det där lilla smset om en tanke på någon annan, ett smeknamn, som används i förtroende. Om att vara intresserad av någon annan. och bli lämnad utanför, Om att vilja träffa och ta en fika med någon annan, otrohet är något annat än fysisk beröring. det är ett förtroende brott.
Om man väljer att osynliggöra sin partner, och hamna i samtal med någon annan och inte ta med sin partner i det samtalet. Och sen inte kunna stå för det, och säga att det som du såg inte var sant, fast du har uppenbart sett. lögnen är sagd, oemotsagd. Och lögner föder lögner, och så haltar hjulet.
och det upprepar sig om igen. och du lämnas förvirrad om att du bara är svartsjuk, och det är fel känsla, en ful känsla. Smaka på det Ordet, Svartsjuka.
och tilliten är grusad,
Du kan ha alla möjliga problem och olika åsikter med en annan person, men så länge tilliten och respekten fortfarande finns där, så kan relationen bestå. (Brian Tracy)
Det finns ingen kur för kärleken annat än att älska mer, (Henry David Thoreau)
.jpg)
